Egentid. Egen tid. Den är inte egen alls.

Svensk vinter. Det regnar småspik och blåser kraftigt utanför fönstren, emellanåt är jag helt säker på att taket ska lyfta. Maken, den underbara fina maken, har tagit med sig sina två minsta damer och hälsat på sina föräldrar. För att jag ska få egentid. Han ville egentligen inte. Före vi åkte, gjorde han bubbelvatten åt mig och satte i kylen, påminde mig om att äta fisksoppan i kylen. Sån är han. Omtänksam så att man inspireras. Varje dag. Snäll i varje tanke. Jag blir imponerad över denna egenskap. Att vara sådär snäll. Nu har jag egentid. Och tänker hela tiden på min älskade fina och mina två vackra barn. Så hur egen är den egentligen. Utan-er-tid?

Jag började min utan-er-tid med folkmyllret på rean på Jägersro centrum. Bytte en för stor klänning och chockades över att jag fick köpa en S. Som i small. Inte som i stor. Slog till på en ny amningsbh också. Ett statement att jag ska amma ett tag till. Gärna ett år. Att ha samma bh som när jag vägde 22 kilo mer är inte optimalt om jag inte ämnar sätta den utanpå en tjock stickad tröja. Nu fick jag sagt det också. Att jag tappat min graviditetskostym. Jag har aldrig haft kroppskomplex eller åldersnoja. Lucky me. Men idag när jag och min S som i small-klänning klev ut ur provhytten med löjligt dunkel belysning, vred jag hakan i en vinkel och såg då dem. Rynkorna. Under hakan. Små och raka. Fy. De har jag aldrig sett förut. Jaja, nån gång måste man väl få de rackarna även där.

Nu när jag ammar är jag sådär förvirrad att jag dagligen förvånas över saker. Mammor som ammat ler fånigt igenkännande. Imorse blev jag helt paff när vattnet i vattekokaren plötsligt kokte ilsket, jag hade ingen som helst aning om att jag satt på vattnet. Men det hade jag uppenbarligen. När jag shoppat klart idag, hittade jag inte bilen. Så brukar det vara för många har jag förstått, men jag visste verkligen inte alls var den fanns.

Nu har jag landat på soffan och slagit på Tre män och en baby med min ungdomskärlek Mahoney från polisskolan-filmerna. Jag tycker fortfarande att han är ganska söt. "Magnum" har världshistoriens högsta jeansmidja. Arean från skrevet och uppåt tycks vara en m2? Mode är roligt. Och klurigt. Det är ju ofta något fel, när man provar, och nu pratar jag inte om snart-fyra-åringen som kryper omkring och gärna besöker den arga tanten som luktar svett i båset intill, eller bebisen som protesterar i vagnen utanför provhytten. Nä, jag menar storlek, färg, form. Sen är det ju många tankar kring behovet. Ju mer sällan man handlar, ju mer bas måste kläderna ha kan jag tycka. Jag är expert på att köpa tröjor i fina färger. Sen kommer jag hem och har ingenting alls som passar till.

Nu har mjukisbyxrumpan landat på soffan. Fesvärmt fisksoppan inklusive sked i mikron, jajamensan. Det funkade. Nu säger jag hejdå för att attackera coca cola och wienerbröd.

Är det nån som sett mina rutiner?

Det är stor skillnad att få första eller andra barnet.
Det är stor skillnad på att ha ett barn eller två.
Lika lite som man kunde förbereda sig på första barnet, lika lite förstår man hur det kommer att bli med två. Skillnaden är att man, åtminstone jag, trodde mig veta hur det skulle bli med två barn. Åtminstone till viss del. Jag hade ju ett. Liksom.

Livet förändrades över natten när vår första underbara flicka kom. Men trots sömnlösa nätter och en generellt tuff tid, var jag oftast leende lycklig och tog allting med en klackspark. Jag har läst lite bakåt i bloggen och kan inte låta bli att småle. Så jävla irriterande lycklig och tillfreds. Jag skrev för fan en bok!

Den här gången, när lilla bus kom, var det helt annorlunda. Det är annorlunda. Jag tycks inte hitta vardagen eller rutinerna. Jag vågar säga att det beror på nätterna. Lilla bus vaknar var tredje timme, ibland varje timme. Hon sover fyra timmar som längst. Hon är sex månader. Det är en tortyrmetod att inte få sova. Jag kan förstå det nu. Maken ser rörelser i periferin och jag är yr. Kroppen säger ifrån. Kroppen säger - sov! Vi gör vårt yttersta. Vi lägger oss med lilla bus så tidigt det går. Vi delar på nätterna. Vi turas om att sova på helgen. Vi kan inte göra mer. Men kroppen fortsätter, nu skriker den - sov!

Det känns orättvist mot kloka vackra N, när jag är konstant trött och därför tjurig. Jag glömmer bort att hon bara är tre. Jag glömmer bort vad jag kan kräva av henne. Hon får arga ord fastän hon inte förtjänat dem. Vi hittar sällan på något roligt och blir oftast hemma. Det ena leder till det andra. Att tillbringa en hel dag inomhus med en snart-fyra-åring, är inte optimalt. Vid lunch står hon ofta och hoppar jämfota i soffan med adrenalinet sprutandes ur öronen. Ofta blir vi osams och det beror lika ofta på att jag är sliten som att hon är uttråkad. I början av den här föräldraledigheten skrev jag ner olika listor på saker att göra inomhus, utomhus och utflykter vi skulle göra. Vi tre. Vi gör sällan något av detta. Det finns givetvis dagar som är underbara, när jag sovit åtminstone fyra timmar i sträck, vaknar glad och njuter för fullt av flickornas sällskap. När allting flyter. Ofta är det dagarna då lilla bus sover en längre stund. Då hinner jag och N med allt vi måste och även lite skojigt på toppen.

När N kom gick jag långa promenader varje dag med vagnen. I flera timmar. Nu promenerar jag en timme. På ICA Maxi. När N kom satt jag på cafeer och träffade väninnor med bebisar. Nu sitter jag på Facebook och kommenterar att vänner bakar bröd eller rider på en häst. När N kom, hade jag full koll på allting som gällde bebisen, maten, sömnen, och jag läste böcker på löpande band. Nu har jag glömt bort allt det där och är som en ny mamma igen. När N var liten och sov, sov jag med henne. Nu bygger jag LEGO-torn eller tittar på Fåret Shaun. Eller städar till stora adrenalinflickans förtret. När N kom, fick hon egenkomponerade maträtter vars recept jag sedan skrev ner i en bok. Nu är Semper min bästa vän. Inte ens en kokt potatis har jag lyckats purea och ge. Åh nej, 9.80 kr för en liten burk potatismos.

Det är ljuvligt med två barn.
Att se deras kärlek är något jag inte heller kunde föreställa mig.
Det är så vackert.
Att se två så små, betyda allt för varann.
Jag älskar mina flickor mer än livet.

Mossa och svampar

Nu råder julhysteri på hög nivå i alla hörn. Jag kom nyligen hem från mataffären och upptäckte att jag tydligen köpt på mig både rödbetssallad, julmust, gräddost och kryddost. Julbordsmåste-ha. Julbordet är lite som Burger King för mig. Jag längtar mungipan blöt, men när jag väl äter det så är det inte så värst gott. Ingenting passar ju för bövelen ihop? I fjol gjorde vi en rotsaksgratäng och det var så gott. Passade till allt. Julbordet på S.t Marcus är dock något att längta efter. De har en dajmtårta som inte alls är julig, men så underbart god. Skulle kunna betala 750 kr bara för den tror jag.

Det finns mycket fint pynt man gärna skulle köpa med sig hem. Fina små blanka tomtar med målade söta ansikten. Sen de där roliga i tyg med stort hårigt skägg, långa smala ben och stora skor. Lite trendiga sådär. Inte alls som jag. Jag är mer en blank liten porslinstomte. Sneglar avundsjukt på vänner som har sådant fint adventsljusarrangemang med blockljus och metallsiffor på. Själv har vi mossa och svampar. Lite sjuttiotal som fullkomligt skriker jul i mina öron.

Pendantiska jag blir dock ändå lite uppjagad när det pyntas. För det blir ju rörligare och plottrigare. Denna uppjagade känsla håller i sig tills dukar och gardiner och blommor kommer på plats och det lyser sådär rött om kvällen i köket. Då är stämningen total och det där fåniga leendet infinner sig. Nu är det jul igen. Vår gamla jul-cd går varm och maken himlar med ögonen.
Precis som det ska vara.

Sen kommer annandagen och jag börjar steppa lite försiktigt. Nu vill jag ta bort allt. Bort till nyår. Ja jag vet, ut ska det först på Knut. Men nyårsfint då. Vit duk med silverstjärnor. Inte rött sken då. Sen när de små vännerna kryper ner i sina lådor igen för att vila till nästa år, är det ändå skönt att ha det som vanligt. Rent, tomt, behagligt på ett julfritt vis.
Precis som det ska vara.

Nästa vecka har maken föräldraledigt. Det är nog den bästa julklappen faktiskt. Att få se honom en hel vecka dygnet runt. Att få vara tillsammans alla fyra och mysa och vila upp oss. En bonus är också att få sova lite på varannan morgonkvist. Tänk om vi faktiskt kan hinna koka knäck och göra annat julgodis i år. Och göra egen senap som maken velat göra i flera år. Baka den där Pan Forte-kakan som maken läser om varje år men aldrig hunnit baka. Viljan finns men oftast hinner vi bara göra det nödvändigaste.

Nu ska jag peta in nejlikor i apelsiner.
Det måste man ha om man är en glansig tomte i porslin.

Snartjulsnartjulsnartjulsnartjul!!!

Idag är det bara två små veckor kvar till julafton. Så fantastiskt underbart härligt.
Jag längtar lika mycket varje år.
Jag pyntar lika mycket varje år.
Jag stressar lika mycket.
Grubblar lika ofta. Vem ska få vad och är jag redigt säker.
Julkort. Skickar en kopiös mängd och får en bråkdel tillbaka. Det är skoj att skicka. Så är det bara. Helst nu när vi har två små godisbitar som gör sig bra på bild. Bottennappet var året då jag plötsligt skulle skapa mina egna julkort, alla unika. Vi skickar många. Sa jag det? Jösses.
Två veckor kvar alltså. Jag är ovanligt långt gången. Med julklapparna.
Nytt för i år är en begåvad snart-fyra-åring med öron stora som blomkålsblad som snappar upp allt mellan raderna. Julsagan måste vara klockren och samspelt familjemedlemmar emellan.
Tomten kommer i sin släde som dras av hans renar, på natten till julafton med klapparna i sin säck. Vi har kommit överens om att Tomten ska få en skål gröt och en clementin på trappen. För det gillar han. Har vi hittat på. Han bär sina tysta skor (som bara Tomten har) och lägger klapparna under granen och varsen i strumpan. Denna ljuvliga lögn innebär att a. vi kan inte slå in några klappar så att flickan ser. b. vi kan inte köpa några klappar när hon är med. c. vi kan inte lägga några klappar under granen förrän natten före. Hur gör andra undrar jag då. För det här sättet är ju väldigt omständigt, hur kul det än är att ljuga för flickan angående detta röda ämne. Vi lägger inte så mycket fokus på att Tomten är gammal eller sjuk. Hon har sedan dopet och första mötet med gud och hela den grejen börjat fundera på sambandet mellan att bli gammal och bli en ängel i himlen. Känns onödigt att hon ska gå och vara rädd att Tomten ska dö från henne.
Vi använder inte heller paketen som hot för att vara snäll.
Hon ÄR ju snäll. Och  SKA få paket oavsett hur busig hon är.
Sen till det största problemet och dilemmat. Vem fan är Tomten?
Förra året klev en väl utklädd mormor Anna innanför dörren som Tomte och med en helt ny röst och dialekt gjorde hon ett utmärkt jobb. Dock hade hon stått i hallen i fem sekunder när två-åriga Natalie viskar: mormor Anna? Nåväl.
Vi måste hitta en utomstående i år känner jag, som har lust och möjlighet att gästspela här en halvtimme. Så måste det bli.

Intressant att jag väljer att skriva Tomten med stort T och gud med litet g.

Long time, no see.

Så längesen jag skrev här. Det har hänt så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag gör det enkelt och börjar där jag är just nu. 13.26 på en brun soffa i Käglinge, i ett blått hus. Med ett plommonträd. En vedhög. Och nåt som börjar likna en gräsmatta. En liten lockig sjuk Natalie intill som knaprar på havreknäcke. Jisses vilket högljutt bröd, helt omöjligt att se en svensk film och äta samtidigt. Om man inte har förmågan att läsa på läppar. En liten fem-månaders Elina som sover i sin overall. I sin säng. Så blir det när man däckar i bilen.

Nu var jag hemmamamma igen.

Inte mammaledig. Vem fan är ledig? Ja från jobbet isåfall.

Alla har ju varnat och skrockat om det här att få tvåan. Jag har lett lite nervöst och tänkt att de säkert överdriver. Det gjorde de inte. De underdrev. Är det ens ett ord? Borde vara.

Vissa dagar är helt underbart ljuvliga, allting klaffar och man är utvilad och glad. Sen är det de där andra dagarna. De som tycks vara fler än de där ljuvliga. Då rumlar vi omkring i pyamas till lunchtid, borstar tänderna på eftermiddagen och hinner inte med något alls, mer än att springa mellan de två fina flickorna livet gett oss. Vissa dagar pysslar jag med barnen hela dagarna, men hinner ändå inte umgås med någon av dem. Märkligt. Och lite trist. Älskade Natalie är hemma varannan dag. Varannan dag är hon sex timmar på förskolan. Allt mer förstår jag de galna hemmamammorna på Supernanny som har sex-sju barn hemma på heltid och behöver hjälp. Lika mycket som jag älskar de där bra dagarna, lika mycket ogillar jag känslan av de sämre dagarna. Då är det inte kvalitet för någon. Inatt exempelvis har jag sovit mellan halvtolv och halvtvå. Sen mellan fyra och tjugo i sex. Då blir man varken sprudlande eller nån värst bra mamma. Och den insikten är ju inge rolig.

Bry dig inte om vad det står, jag kan nog inte riktigt allt det här tror jag kanske!?

Ibland är det dumt att kunna uttrycka sig i skrift.
Idag ringde en kvinna från nållåtta-området och pratade om min cv på Monster.
Det enda monster jag varit i kontakt med på senare tid (läs år) är monstret i dotterns bok.
Monster som kvinnan som talade med magsårshastighet på rikssvenska menade var givetvis den där jag-behöver-ett-nytt-jobb-sajten.
Hon hade ett jobb som skulle passa mig sa hon.
Jag kastade mig givetvis ut på nätet och letade upp deras website (hon skrev på utrikiska) allting på engelska och några högst intressanta jobb over there. Både i Uk och i Dänemark.
Jag blev lite panikslagen och smickrad på samma gång. Tryckte munnen full av Marabou Daim och sörplade te medan jag hastade in på Monster för att se vad där kan stå som gör att hon vill åt mig nu.
Då ringde hon på min mobil. Å jag med munnen brun och full vågade inte svara.
Nä just det. Vågade inte! Mesigt I know!
Jag måste läsa först. Tänka. Fundera. Ofta när jag blir smickrad, glad och euforisk brukar jag tycka att jag kan prova, sen ångrar jag mig jämt.
Nu menar jag inte att jag ska prova jobbet, men det förvånar mig inte om jag tackar ja till en intervju (om jag nu blir erbjuden en vill säga!)
Herregud! Vad håller jag på med?
Ibland är det dumt att kunna uttrycka sig i skrift.
Så tänkte jag när jag läste jobben som fanns över bron. Men DET kan ju inte JAG göra? Sånt KAN inte JAG? Eller? Jag? Ärligt! Har jag lurats på min cv? Står det mer än jag kan? Eller kan jag mer än jag tror?
Jag vet då inte. Jag kommer att ringa henne, jag ska bara samla mig först.
Jösses!

Med kikare och anteckningsblock!

Inskolning. Avvänjning skulle jag hellre kalla det. Usch nödvändigt ont i ett nötskal. Jag tänker oavbrutet på sätt att slippa, på sätt att vinna en miljon så att jag kan vara hemma längre. Det är nu jag vänligt men bestämt viskar att jag vet att hon kommer att få det bra, att hon kommer att älska dagmamman och barnen, att hon kommer att utvecklas och växa. Jag vet allt det där och ändå är jag sorgsen, ledsen och våndas. Men efter två veckors inskolning måste jag ändå säga att det känns okej. Jag har vandrat från förkrossad till okej och det är verkligen en lång bit ska ni veta. Jag älskar att se henne leka bredvid barnen, att hon tar G i handen och de två små knallar iväg på äventyr hand i hand. Stor varm tår trängs i ögonvrån och jag viker undan blicken för de andra fröknarna för att dölja mina blandade känslor. Åtta till tolv ska hon leka, äta och mysa med dagmamman C och de två vännerna G och J i samma ålder. Sen hämtar jag henne. Klockan tolv. De fyra timmarna kommer att gå långsamt i mitt hjärta och jag ber en stilla att jag får rysligt mycket och stort att göra på kontoret så att jag blir disorienterad och inte kan fokusera på annat än just fakturor. Varje dag mellan nio och halv elva träffas de fyra dagmammorna och de totalt tretton barnen ute och leker tillsammans. På måndagar och onsdagar möts de på förskolan där onsdagen har sångstund på schemat. Alla barnen sitter tysta och snällt i en ring. Utom vår flicka som står i mitten och dansar. Hon "får" nog egentligen inte, men kan man stoppa en dansant tvååring så säg? Jag synar dagmammorna i sömmarna och kritiserar dem tyst inombords. Jag vet att de inte är några supermänniskor som kan se och höra allt, men ändå är jag kritisk. Det är min dotter och det finns inget på jorden som är mer värt. Ett skosnöre som inte är knäppt, två barn som saknar vantar trots tio minus, eluttag utan skydd, öppet fönster utan spärr. Sådant ser jag och anmärker på i det tysta. Samlar på mig och tar sats. Jag ska ta upp vissa saker. Bara inte idag. Jag hatar att peka fel. Men säkerhet är viktigt. Nästa vecka ska jag börja avlägsna mig. Dagmamman vet inte, men jag kommer att ligga i kleggan i en buske med en kikare och ett anteckningsblock. Nä. Det kommer jag inte. Jag kommer att stå bakom en husknut. Med kikare och anteckningsblock.