Lya inkl. kvast till salu!

Här är vårt hus. Alltså inte vårt hus. Vårt hus finns inte ännu, bara i fantasin. Och på ritningen. Vår dröm. Vår förhoppning. Tanken är att det ska se ut så här.

Ungefärlisch den femtonde februari kommer stora lastbilar åkandes med ett sådant här på flaket i två stora delar. Enormt häftigt om du frågar mig. Att man kan bygga så ens. Jag kommer att ta ledigt från jobbet och ligga i ett dike med vår kamera och föreviga detta stora brummande fordon med vårt hem på. Ibland frågar främlingar, grannar mfl hur det går med husbygget, om vi är där ute och kollar så att det går framåt. Jo, ogräset växer och maskarna frodas tänker jag, men ler och svarar att det går framåt. Jag orkar inte förklara för alla.

Huset på bilden har samma tak, samma färgsättning och vitt på samma ställe som vi valt. Jag kan se hur fint det blir med illgrönt gräs runtom och en liten lockig tjej som galopperar genom en vattenspridare spritt språngande naken under en varm sol. Dottern. Inte jag. Jag ska galoppera upp för trappan och hoppa ner i vårt jättebadkar och skumma till det och korka upp en bubbeldricka till min deckare. Ahh. Kärlek. Lite skillnad mot nu, när man duschar rekordfort med liten söt utanför glasdörren som pekar och skriker vilka kroppsdelar hon ser på sin mamma alternativt öppnar dörren och ska skrapa bort vattnet. Medan jag duschar.

Om det undgått någon, så ska det bli härligt att flytta. Nu kommer ett gnälligt stycke, men eftersom vi ska flytta kan jag unna mig det. Storhandla med vagn och flicka. Helt okej att handla, betala, packa ner, packa in i bilen, packa ut. Men när vi kommer innanför porten måste jag tömma vagnen och bära upp allting inkl dotter i vagn. Packa på vagnen igen och knöka in allting i miniatyrhissen. Överviktiga kan inte bo här kan jag säga. Om de inte gärna tar trappan. Hissen är så liten att jag måste kliva in över främre hjulparet för att få plats. Men det går. Det ska bli så härligt att bara lasta ur bilen i huset och vips är man hemma.

Tvätta är ett annat dilemma. Det går inte att tvätta med flickan. Jo om vi springer sex turer upp å ner, med en papperspåse tvätt i ena näven och flickan på armen. Bra rumpträning i och för sig. Men roligare kan man ha. Och vi har bara tre timmars tvättid. När vi väl hade fått ner allting, hade vi bara haft en bråkdel av en timme kvar?

Våra grannar hade nog pratat ihop sig förra helgen och bestämt sig för att knäcka mig. Ett tag tänkte jag ringa polisen, tidningarna eller en strippa? Vad som helst för att de skulle dämpa sig. Okej så farligt var det kanske inte, men när man legat i över en timme i sovrummet en fredag eller lördagkväll för att dottern inte kan somna, då blir man lite sur. Och när man har snygg make på soffan och rött vin på bordet blir man ännu mer sur. Dottern är dessutom mammig som satan och vägrar nattas av någon annan sålänge jag är inom räckhåll. Alltså är det jag som ligger där och tjurar. Snuskgrannen vägg-i-vägg med sovrummet spelade spel på teven med surroundljud i flera timmar så att dotter inte kom till ro. Jag förstår henne. Krigsspel kan man inte somna till. Jag bankade med kvasten i väggen. Oväsnet fortsatte men i lite annan tappning på lördagskvällen. Då var det grannen snett ovanpå som fortsatte att renovera sitt badrum. De borrade med en halvtimmes mellanrum hela dagen, till åtta på kvällen. Lördagskvällen. Återigen. Jag bankade med kvasten. Som om inte det vore nog, hade vi den psykiskt sjuka grannen ovanpå som städade mellan tolv och tre på natten. Hon gör det ofta. Jättekul. Hon flyttar tunga möbler och dammsuger. Här är extremt lyhört.

Om någon läser detta och vill köpa en lägenhet i detta huset, så tar jag tillbaka allting och säger istället med ett bländande leende och fånig tillgjord röst: Vi har en trevlig tvåa på bästa läge till ett bra pris, som säljs alldeles snart! Vi ska lägga ut boendet i mellandagarna, då kan ni se lyan på Hemnet. Jag kan slänga in kvasten helt gratis, vid snabb affär.

Tvåveckorochendagkvar!

Undrar om jag någonsin kommer att ändra mig inför, under eller efter julen?

I november börjar man småprata, ..snart är det jul. Och ler fint. Avslappnat. Lutar sig tillbaka och tänker inte så mycket på det. Längtar, utan stress och pratar om hur avlägset det känns. Än. Pratar kärleksfullt om förra året.

Men sen. Vips så vänder man blad i kalendern till den stora händelserika december och "smack" så springer jag runt som en råtta i en bur med en lång lista i ena näven och börsen i andra och försöker hitta perfekta pryttlar och pinaler till alla jag älskar. Hänger på låset på Toys R us med spargrisen under armen.
Det bästa är att stan är så pyntad och fin, med tomtar som springer omkring och alla vackra ljus som lyser upp gråa betongmalmö.
Nackdelen är att alla andra gör som jag. Alla andra envisas med att handla just precis när jag ska handla. Köerna ringlar sig, dottern pekar på marken och säger "sitta där". Inte att jag släpper lös henne på KappAhl.
Sen har vi knorren som heter svininfluensan. Jag ställer mig hellre i kö bakom en tjej i egen ålder och stirrar försiktigt på hennes näsa. Är den röd eller ännu värre snorig, då flyr vi fältet. Tanter dissar jag direkt. De har inte vaccinerats än. Gubbar ska vi inte bara tala om. De vägrar ju nysa i armvecket.
Jag är lite rädd ibland att någon ska sätta sig på min dotter. I vagnen alltså. Varför inte egentligen. Backar ett steg, tappar balansen och plofs så har flickan Olga åttiofem i sitt lilla knä?
Idag sprang vi. Vi har en och en halv timme på oss, mellan tio och halv tolv. Sen måste vi hem och luncha och sova. Flickan. Inte jag. Jag bloggar.
Idag hittade jag en massa fina saker till flickans nya rum i det nya huset. Men julklappar? Nej inte kan hon väl få såna prylar i julklapp, det är väl inget roligt. Hon vill ju ha pälsiga hundar som skäller och hoppar runt. Batteridrivna saker. Inte en skitsnygg hängare i röd plåt som har texten My favouritethings. Hur kul är det för en tvååring att få den? Nä just det.
Var tvungen att frossa i Lagerhouse sortiment av presentpapper. Ljuvliga. Billiga. Ovanliga. Inga med töntiga tomtemotiv, utan ballare tryck. Rött med vita prickar.
Köpte en julklapp till maken. Jag älskar den och hoppas hoppas att han också ska gilla den. Älska den? N flirtade hejvilt med den charmige försäljaren som var very gay, och berättade högt att hon minsann hade bajsat. Han fnissade och sa snällt: jasså har du det? När vi gick räddade hon situationen och gav honom en slängskyss. Han skulle leva på den hela dagen sa han och sprang ut för att hjälpa oss med vagnen. Hon vet redan hur man ska ta det motsatta könet. Perfekt.
Vi tog en pannkakspaus och drack en hallondricka. Jag kastade in drickan som knappt var smakad på under vagnen och rusade vidare. Nej, jag är väl inte stressad? Tänk nästa år? När jag, stackaren, måste jobba? Hujedamig hur ska det sluta. När jag skulle flänga på mig min åtta år gamla pälskrage igen, var den dyngsur och luktade hallon. Jävla drickan hade vält. Jag som älskar min pälskrage. Nu ska jag handtvätta, vilket i min vokabulär betyder: lägga den längst ner i tvättkorgen och ta upp den nästa år.
Nu är jag som sagt hemma igen, en falafel senare. Gott! Underskattat. Ikväll ska vi tomtepynta vilket kommer att ta hela kvällen. Natten. Vi har sjuttio rödklädda vänner. Vi älskar dem alla. Fortsättning följer i denna julhets-blogg.

Någon mer än jag som önskar sig semesterersättningen i november och att affärerna skulle hålla öppet dygnet runt? Varför inte öppet köp av julklappar redan i november? Dessutom borde HM ha barnpassning som gymmen har. Det vore toppen!

På tal om det så vaknade flickan nu och jag hann inte ens doppa rumpan på soffelocket. Störig prioritering.

Pink rockar och jag petar nejlikor i frukt!

http://www.text.nu/musik-video-lyrics/pink-i-dont-believe-you-lyrics.html


Löjligt bra låt!
Världens bästa artist.
Ettårsjubiléum på bloggen!
Trodde jag aldrig.
Å nu bokskriver jag.
Trodde jag aldrig heller.
Vår älskling C fyllde fem igår.
Snart tjugohundratie!
Snart sju-årsjubiléum med maken.
Dagmamman är bokad och snäll.
Halvtid är önskat.
Och.
Snart?
Snart bästa vännens bröllop.
Snart börja jobba.
Snart bygga hus.
Snart flytta.
Julen knackar på dörren.
Koka liten skinka.
Vilken Alladdin är godast?
Varför finns det inte sladdlösa julgransljus?
Kan man ha för många tomtar?
Saftglögg ÄR godast.
Alla borde få ledigt en månad före jul?
Affärerna borde öppna sju i december.
Pyssla. Mums!
Jag älskar att slå in egna klappar.
Stamkund på Panduro.
Apelsiner med nejlikor i.
Knäckkok.
Egen senap.
Julbullar.
Granen på plats.
Julkortstillverkning.
Allting är sig likt.
Ändå ingenting.
Konstigt.
Saknar.
Dig.

Willys, flickan och jag!

Sitter fastspänd bakom ratten och puttrar fram i femtio knyck med en argsint lastbilschaffis i röven. Ja inte ordagrant, men hans grill toknära min krok. Inte trycker jag på gasen för det. Jag sätter världsvant i mig fyrtiotre gram choklad med lakrits i medan jag brummar fram på Nobelvägen. Vi har tillbringat en timme på Willys, flickan och jag. Nu fyra papperspåsar och förlorade elvahundra spänn senare är vi på väg hem. Chokladen och jag. Och dottern. Hon dansar i baksätet och fejar med armarna i takt. En elefant balanserade.. Jag är ett Willysfan! Om man bortser från kass frukt och märkliga köttsorter med suspekta saker i. Men man behöver ju inte köpa allt. Men jag gillar att butiken är så sjukt stor och trots en fullpackad parkering så möter man inte någon alls nästan. Svininfluensa-praktiskt. Om man dessutom är där åtta på morgonen är det ju än bättre. Svininfluensarädd morsa som jag är så spritar jag handtaget. Och den där pengen sitter. Och kedjan. Alltid banan i väskan. Och våtservetter. På Willys får barnen ingen gratis banan. Dåligt. När hon knaprar på medhavd känns det som om vissa glor och tror. Men jag har inte snott den. Den är hemmaifrån. Ska man visa kvitto på sin medhavda frukt tro? Ska trycka en tröja. Nej-vi-tog-med-den-hemmifrån! Och en pil! Vi går alltid samma runda. Vi behöver ingen lapp. Vi har varit där så ofta att jag plockar som i sömnen. Alltid samma pryttlar, samma märke och samma middagar! Så blir det ju. Men idag fastnade banan mellan framtänderna, ungen spottade och grät hysteriskt. Fick jag stoppa in spritade kalla händer för att pela bort banantråden? Nä just de. Rullade så att det tjöt i hjulen mot tand-avdelningen och slet ner en Plackers från hyllan. Slet upp den och pregade in den lilla vita tråden mellan miniatyrframtänderna. Vips bananen lossnade och ungen skrattade! DÄR är den! Visade jag i ett tappert försök att vara pedagogisk. Jag gör många sådana försök. Tappra alltså. Det är ju melodin att vara förälder. Att göra försök. Och att vara tapper. Finns det någon som känner sig tillräcklig någonsin? Tror inte jag. Har inte träffat någon hittills som bara precis är jävligt nöjd och tvärsäker?

43 gram choklad senare och en lyckad fickparkering (obs! Skitstor ruta), doppar jag ett styck lila mockastövel i decimeterdjup vattenpöl som gömt sig under löven. Sliter argt ut påsarna varpå den ena spricker. På båda sidorna. Så mycket för att spara på örena, att ta med sig egna begagnade påsar. Skitpåsar! Tryckte in grejorna under vagnen när räkosten störtdök i samma pöl där skon just varit. Trycker ner ilsken dotter i åkpåsen och låser bilen. Två påsar under vagnen och en i varje hand. Försöker vila händerna som vanligt på vagnens handtag för att minska på vikten, men börjar spekulera i om handen kan gå av. Kan handen gå av? Den var liksom konstigt vit och ändrade form? Ändrade strategi. Bar påsarna och knuffade vagnen framför mig med magen. Bra att ha stor mage som står ut. Chokladmage. Jag gillar att handla på måndagmorgnarna. Snart när jag ska knega som alla andra, blir det att trängas på kvällarna. Alltså njuter jag nu, räkostdyk och banantrådar till trots!

Bloggsaknaden och tidsbristen!

Jag saknar bloggen. Idéerna trängs i hjärnbalken så att det nästan gör ont, ämnena poppar upp likt tussilago i sommarvarma backar. - Åh det måste jag skriva om, tänker jag varannan timme dygnet runt och skriver frenetiskt ner idén i min bloggbok. Oftast och flest tankar när jag nattar lilla bus. Där inne i mörkret bredvid spjälsängen på trägolvet, föds många monologa diskussioner, mina åsikter är solklara och jag önskar så att jag hade haft en pannlampa och ett block. Men det har jag aldrig.

Å andra sidan saknar jag även boken. Jag har så många ord och fiffiga villospår inom mig att jag nästan krackelerar i sömmarna. Så lite tid och så mycket vilja. Känner ni igen hungern när ni läser en skitspännande bok, man vill bara harva genom den på kortast möjliga tid för att få alla svar man söker medan man biter ner sina naglar. Det är samma sak att skriva, fast allting är värre, bättre, starkare och ivrigare. Märkligt egentligen. Tankarna och planerna för boken finns ju i mig. De försvinner ju inte. Ivrigheten föds nog eftersom jag är så nyfiken att se hur det blir, om det går och om det passar. Vännerna som läser gör det med exakt precision och hittar både små fel som meningar som inte samsas på samma rad, vilket jag inte kan tacka nog för.

Häromdagen var det på håret att jag avslutade bloggen. För gott. Av olika anledningar. Jag tänkte starta på nytt, en annan blogg på en annan plats i sajbårspajs. En anonym plats där jag kunde skriva fritt. Känner man läsarna är man begränsad. Återigen, inget ont att känna läsarna, tvärtom. Det är ju jag som bjudit in och visat runt. Men likaväl, man är begränsad. Men när jag loggade in för att avsluta såg jag att en ny, för mig okänd, person har valt att följa min blogg. Då studsade jag omkring i vardagsrummet till låten Sexy Bitch, skvalpandes med mitt röda vin och skrattade irriterande högt. (Obs! detta var i lördags, inte nyss) Jag tror jag stannar här. Och är begränsad. Jag älskar att blogga och blir tosigt över att dygnet inte har fler timmar alternativt att jag klarat mig på två timmars sömn.

Det går framåt med boken. Just nu lite mer sakta än tidigare beroende på nyss nämnda problematik, köttbullsrullning, gungande, klosstaplande, tvätthögsgöromål, pussandebus och blöjbyten är att föredra. När kvällen kommer gör vi som alla andra familjer, äter gemensam smått hysterisk högljudd god middag med servett och levande ljus för att försöka bringa lite romantik i tillvaron, medan mat flyger förbi och vatten som spills ut ideligen. När dottern väl somnat runt åtta-snåret ligger maken och jag som en stor varm klump på divanen under en filt och tittar med ett öga. Att göra saker efter åtta den här årstiden är för mig helt omöjligt. Jag vill inte höra talas om folk som storbakar, syr i knappar eller läser universitets-kurs i Italienska på kvällarna. Jag får ångest. På sin höjd trycker jag på play på diskmaskinen, kokar Sörgårds-te, byter om till osexig formlös pyjamas eller hämtar ett Singoallakex, eller fem. Där går min vardagsgräns efter åtta. Jag är som mest effektiv på förmiddagen mellan åtta och elva, då tvättas det smutsiga strumpor, töms diskmaskin och plockas. Detta ständiga plockande. Varför vill inte sakerna hamna på rätt plats? Eller rättare sagt. Varför kan jag inte lägga sakerna på sin plats direkt?

Efter några timmars lek är golvet ett minfält av legobitar, dockor och kritor som man halkar på och målar stora streck med hälen. Några gånger om dagen måste jag dubbelvikt och effektiv röja golvet. Så att man kan börja om igen. Just nu skrattar ungen högljutt åt en orange boll och Teletubbies. Högt. Iförd en liten svart plyschoverall. Ungen. Inte Tubbies. Hon håller en Tomte i handen. I porslin. Det är hennes första egna som hon fick av gammelmormor M. Hon leker med den varje dag. Bäddar ner den. Klappar den. Pussar den. Japp. Helt rätt. Varför ska man ställa dem i fönstret som en prydnad att samla damm. Lek med era Tomtar! Njut av dem! Älska dem. Det gör jag! Jag älskar att det snart är jul och jag älskar att vara hemmamamma. Jag vill vara det alltid!

116 702

116 702 tecken utkastade på trettiofem sidor. Det blir väl ungefär det dubbla antalet sidor i pocketformat á la Anne Holt enligt total ovetenskaplig uträkning av undertecknad när jag kissade. Jag har utrymme kvar alltså, vilket glädjer mig för min hjärna kokar fortfarande och jag måste ibland (läs ofta) stålsätta mig för att inte göra saker för krångliga och för invecklade. Ibland känns det som om hjärnan min har stoff till en serie av böcker. Att lägga alla ägg i en korg kan ju bli både tråkigt och overkligt, så jag ligger lågt. Det roligaste är att skriva om personerna, att klä på dem, att berätta om deras liv och att skriva som just den människan pratar. Det minst roliga att skriva är tempus. Jäkla tempus. Jag skriver i imperfekt men fingrarna älskar presens. Jaja. Skam den som ger sig. Det är fortfarande fantastiskt kul att skriva och jag ångrar mig inte för fem öre. Kvart över elva, när dottern somnat rusar jag ut i köket och brer mackor (förklädd lunch) och koker stor kopp grönt the. Rusar sedan vidare till datorn där jag sätter mig och knappar utav bara hel-skotta! När den här morsan börjar jobba om..2,5 månad kommer inte fingrarna att vara stela eller fingersättningen ringrostig, åhnej tvärtom, tangenterna kommer att glöda. Jobba ja. Jag är sugen på att jobba men betydligt mer sugen på att fortsätta vara hemmamamma. Att det dessutom inte är i närheten av solklart med förskola gör inte saken bättre. Det är ont om plats, man hamnar där man hamnar. Vi står först i kön av alla barn i stadsdelen för datumet förstajanuari och ändå har vi inte fått veta något än. November-december fick vi veta. December?? Hur svårt kan det vara? De måste ha vetat så länge hur många barn som ska börja nu så jag förstår inte vari problemet ligger. Suck!

Nu ska jag bygga med klossar! Dottern också.
Ha en ljuvlig dag alla fina människor!

En hemmamamma som florerar i mordträsket!

Nergrävd.
Insnöad.
Hysterisk.
Intensiv.
Manisk.
Handgnuggande.
Nöjd-fnissande.
Sån är jag.
Dagen lång.
I drömmen om natten.

När maken kommer hem känner jag att jag varit på besök i orten hos vännerna Sicko, Selma och Daniel. Men det har jag inte. Bara i word. Bara på datorn. Bara i fantasin. Jag har skapat dem, skapat deras tillvaro och bestämmer allting helt själv. Märkligt. Så kittlande att låta fantasin bara precis flöda som en skakad flaska läskeblask. Uppfriskande, uttömmande och triggande. Jag älskar att ordbajsa. Att dessutom ordbajsa i hittepåland är än mer härligt. Alla borde ge sig i kast med konstformen att ordbajsa i fantasin. Jag skriver ju som bekant på en bok. Kapitlet jag ska skicka till fru Läckberg (snart) är sedan länge klart. Att skriva tiotusen tecken tog två timmar. Det tog mig däremot flera dagar att spalta upp hela händelseförloppet och föda fram vilka som ska vara med ibland mina ord. Mycket lättare att hitta på falskspår när man har storyn spikad. Sedan tog det ytterligare några dagar att förstå hur word-programmet räknar tecken. Nu har jag skrivit sjuttiotusentecken vilket motsvarar arton sidor i runda slängar (fem kapitel). Jag har inte skrivit på några dagar, knappt tänkt på boken alls. Märkligt. Har jag fastnat? Jag har iof haft feber. Får väl skylla på det då. Jag känner att jag lär mig under resans gång. Ibland lyckas jag få till en episod på ett fint sätt eller ett fiffigt ovanligt ordval. Då klappar jag nöjd min mage och skrockar mentalt. Jag har vänner som läser. Några få. Några utvalda. Några som är ärliga och raka. Ger kritik och rosor. Jag sväljer och gör om och gör rätt. Stavfel, tempusproblematik och även då jag förändrar en personlighet som inte ska förändras. När man skriver ser man inte alltid skogen för alla träd. Men är så fullständigt inne i sin story. Därför tror jag att en paus är bra ibland. Men nu ska jag börja umgås med Sicko och gänget igen. Nu ska fanskapet dö. Den som ska dö alltså. Mördas. Bara en sån sak. Mord. Jösses. En hemmamamma som skriver om mord. Vilken rubrik!