EgoTripp

Egentid. Egen tid. Den är inte egen alls.

2012-01-07T13:24:00.000+01:00

Svensk vinter. Det regnar småspik och blåser kraftigt utanför fönstren, emellanåt är jag helt säker på att taket ska lyfta. Maken, den underbara fina maken, har tagit med sig sina två minsta damer och hälsat på sina föräldrar. För att jag ska få egentid. Han ville egentligen inte. Före vi åkte, gjorde han bubbelvatten åt mig och satte i kylen, påminde mig om att äta fisksoppan i kylen. Sån är han. Omtänksam så att man inspireras. Varje dag. Snäll i varje tanke. Jag blir imponerad över denna egenskap. Att vara sådär snäll. Nu har jag egentid. Och tänker hela tiden på min älskade fina och mina två vackra barn. Så hur egen är den egentligen. Utan-er-tid?

Jag började min utan-er-tid med folkmyllret på rean på Jägersro centrum. Bytte en för stor klänning och chockades över att jag fick köpa en S. Som i small. Inte som i stor. Slog till på en ny amningsbh också. Ett statement att jag ska amma ett tag till. Gärna ett år. Att ha samma bh som när jag vägde 22 kilo mer är inte optimalt om jag inte ämnar sätta den utanpå en tjock stickad tröja. Nu fick jag sagt det också. Att jag tappat min graviditetskostym. Jag har aldrig haft kroppskomplex eller åldersnoja. Lucky me. Men idag när jag och min S som i small-klänning klev ut ur provhytten med löjligt dunkel belysning, vred jag hakan i en vinkel och såg då dem. Rynkorna. Under hakan. Små och raka. Fy. De har jag aldrig sett förut. Jaja, nån gång måste man väl få de rackarna även där.

Nu när jag ammar är jag sådär förvirrad att jag dagligen förvånas över saker. Mammor som ammat ler fånigt igenkännande. Imorse blev jag helt paff när vattnet i vattekokaren plötsligt kokte ilsket, jag hade ingen som helst aning om att jag satt på vattnet. Men det hade jag uppenbarligen. När jag shoppat klart idag, hittade jag inte bilen. Så brukar det vara för många har jag förstått, men jag visste verkligen inte alls var den fanns.

Nu har jag landat på soffan och slagit på Tre män och en baby med min ungdomskärlek Mahoney från polisskolan-filmerna. Jag tycker fortfarande att han är ganska söt. "Magnum" har världshistoriens högsta jeansmidja. Arean från skrevet och uppåt tycks vara en m2? Mode är roligt. Och klurigt. Det är ju ofta något fel, när man provar, och nu pratar jag inte om snart-fyra-åringen som kryper omkring och gärna besöker den arga tanten som luktar svett i båset intill, eller bebisen som protesterar i vagnen utanför provhytten. Nä, jag menar storlek, färg, form. Sen är det ju många tankar kring behovet. Ju mer sällan man handlar, ju mer bas måste kläderna ha kan jag tycka. Jag är expert på att köpa tröjor i fina färger. Sen kommer jag hem och har ingenting alls som passar till.

Nu har mjukisbyxrumpan landat på soffan. Fesvärmt fisksoppan inklusive sked i mikron, jajamensan. Det funkade. Nu säger jag hejdå för att attackera coca cola och wienerbröd.

Är det nån som sett mina rutiner?

2011-12-16T13:32:00.000+01:00

Det är stor skillnad att få första eller andra barnet.
Det är stor skillnad på att ha ett barn eller två.
Lika lite som man kunde förbereda sig på första barnet, lika lite förstår man hur det kommer att bli med två. Skillnaden är att man, åtminstone jag, trodde mig veta hur det skulle bli med två barn. Åtminstone till viss del. Jag hade ju ett. Liksom.

Livet förändrades över natten när vår första underbara flicka kom. Men trots sömnlösa nätter och en generellt tuff tid, var jag oftast leende lycklig och tog allting med en klackspark. Jag har läst lite bakåt i bloggen och kan inte låta bli att småle. Så jävla irriterande lycklig och tillfreds. Jag skrev för fan en bok!

Den här gången, när lilla bus kom, var det helt annorlunda. Det är annorlunda. Jag tycks inte hitta vardagen eller rutinerna. Jag vågar säga att det beror på nätterna. Lilla bus vaknar var tredje timme, ibland varje timme. Hon sover fyra timmar som längst. Hon är sex månader. Det är en tortyrmetod att inte få sova. Jag kan förstå det nu. Maken ser rörelser i periferin och jag är yr. Kroppen säger ifrån. Kroppen säger - sov! Vi gör vårt yttersta. Vi lägger oss med lilla bus så tidigt det går. Vi delar på nätterna. Vi turas om att sova på helgen. Vi kan inte göra mer. Men kroppen fortsätter, nu skriker den - sov!

Det känns orättvist mot kloka vackra N, när jag är konstant trött och därför tjurig. Jag glömmer bort att hon bara är tre. Jag glömmer bort vad jag kan kräva av henne. Hon får arga ord fastän hon inte förtjänat dem. Vi hittar sällan på något roligt och blir oftast hemma. Det ena leder till det andra. Att tillbringa en hel dag inomhus med en snart-fyra-åring, är inte optimalt. Vid lunch står hon ofta och hoppar jämfota i soffan med adrenalinet sprutandes ur öronen. Ofta blir vi osams och det beror lika ofta på att jag är sliten som att hon är uttråkad. I början av den här föräldraledigheten skrev jag ner olika listor på saker att göra inomhus, utomhus och utflykter vi skulle göra. Vi tre. Vi gör sällan något av detta. Det finns givetvis dagar som är underbara, när jag sovit åtminstone fyra timmar i sträck, vaknar glad och njuter för fullt av flickornas sällskap. När allting flyter. Ofta är det dagarna då lilla bus sover en längre stund. Då hinner jag och N med allt vi måste och även lite skojigt på toppen.

När N kom gick jag långa promenader varje dag med vagnen. I flera timmar. Nu promenerar jag en timme. På ICA Maxi. När N kom satt jag på cafeer och träffade väninnor med bebisar. Nu sitter jag på Facebook och kommenterar att vänner bakar bröd eller rider på en häst. När N kom, hade jag full koll på allting som gällde bebisen, maten, sömnen, och jag läste böcker på löpande band. Nu har jag glömt bort allt det där och är som en ny mamma igen. När N var liten och sov, sov jag med henne. Nu bygger jag LEGO-torn eller tittar på Fåret Shaun. Eller städar till stora adrenalinflickans förtret. När N kom, fick hon egenkomponerade maträtter vars recept jag sedan skrev ner i en bok. Nu är Semper min bästa vän. Inte ens en kokt potatis har jag lyckats purea och ge. Åh nej, 9.80 kr för en liten burk potatismos.

Det är ljuvligt med två barn.
Att se deras kärlek är något jag inte heller kunde föreställa mig.
Det är så vackert.
Att se två så små, betyda allt för varann.
Jag älskar mina flickor mer än livet.

Mossa och svampar

2011-12-14T11:50:00.000+01:00

Nu råder julhysteri på hög nivå i alla hörn. Jag kom nyligen hem från mataffären och upptäckte att jag tydligen köpt på mig både rödbetssallad, julmust, gräddost och kryddost. Julbordsmåste-ha. Julbordet är lite som Burger King för mig. Jag längtar mungipan blöt, men när jag väl äter det så är det inte så värst gott. Ingenting passar ju för bövelen ihop? I fjol gjorde vi en rotsaksgratäng och det var så gott. Passade till allt. Julbordet på S.t Marcus är dock något att längta efter. De har en dajmtårta som inte alls är julig, men så underbart god. Skulle kunna betala 750 kr bara för den tror jag.

Det finns mycket fint pynt man gärna skulle köpa med sig hem. Fina små blanka tomtar med målade söta ansikten. Sen de där roliga i tyg med stort hårigt skägg, långa smala ben och stora skor. Lite trendiga sådär. Inte alls som jag. Jag är mer en blank liten porslinstomte. Sneglar avundsjukt på vänner som har sådant fint adventsljusarrangemang med blockljus och metallsiffor på. Själv har vi mossa och svampar. Lite sjuttiotal som fullkomligt skriker jul i mina öron.

Pendantiska jag blir dock ändå lite uppjagad när det pyntas. För det blir ju rörligare och plottrigare. Denna uppjagade känsla håller i sig tills dukar och gardiner och blommor kommer på plats och det lyser sådär rött om kvällen i köket. Då är stämningen total och det där fåniga leendet infinner sig. Nu är det jul igen. Vår gamla jul-cd går varm och maken himlar med ögonen.
Precis som det ska vara.

Sen kommer annandagen och jag börjar steppa lite försiktigt. Nu vill jag ta bort allt. Bort till nyår. Ja jag vet, ut ska det först på Knut. Men nyårsfint då. Vit duk med silverstjärnor. Inte rött sken då. Sen när de små vännerna kryper ner i sina lådor igen för att vila till nästa år, är det ändå skönt att ha det som vanligt. Rent, tomt, behagligt på ett julfritt vis.
Precis som det ska vara.

Nästa vecka har maken föräldraledigt. Det är nog den bästa julklappen faktiskt. Att få se honom en hel vecka dygnet runt. Att få vara tillsammans alla fyra och mysa och vila upp oss. En bonus är också att få sova lite på varannan morgonkvist. Tänk om vi faktiskt kan hinna koka knäck och göra annat julgodis i år. Och göra egen senap som maken velat göra i flera år. Baka den där Pan Forte-kakan som maken läser om varje år men aldrig hunnit baka. Viljan finns men oftast hinner vi bara göra det nödvändigaste.

Nu ska jag peta in nejlikor i apelsiner.
Det måste man ha om man är en glansig tomte i porslin.

Snartjulsnartjulsnartjulsnartjul!!!

2011-12-10T09:10:00.000+01:00

Idag är det bara två små veckor kvar till julafton. Så fantastiskt underbart härligt.
Jag längtar lika mycket varje år.
Jag pyntar lika mycket varje år.
Jag stressar lika mycket.
Grubblar lika ofta. Vem ska få vad och är jag redigt säker.
Julkort. Skickar en kopiös mängd och får en bråkdel tillbaka. Det är skoj att skicka. Så är det bara. Helst nu när vi har två små godisbitar som gör sig bra på bild. Bottennappet var året då jag plötsligt skulle skapa mina egna julkort, alla unika. Vi skickar många. Sa jag det? Jösses.
Två veckor kvar alltså. Jag är ovanligt långt gången. Med julklapparna.
Nytt för i år är en begåvad snart-fyra-åring med öron stora som blomkålsblad som snappar upp allt mellan raderna. Julsagan måste vara klockren och samspelt familjemedlemmar emellan.
Tomten kommer i sin släde som dras av hans renar, på natten till julafton med klapparna i sin säck. Vi har kommit överens om att Tomten ska få en skål gröt och en clementin på trappen. För det gillar han. Har vi hittat på. Han bär sina tysta skor (som bara Tomten har) och lägger klapparna under granen och varsen i strumpan. Denna ljuvliga lögn innebär att a. vi kan inte slå in några klappar så att flickan ser. b. vi kan inte köpa några klappar när hon är med. c. vi kan inte lägga några klappar under granen förrän natten före. Hur gör andra undrar jag då. För det här sättet är ju väldigt omständigt, hur kul det än är att ljuga för flickan angående detta röda ämne. Vi lägger inte så mycket fokus på att Tomten är gammal eller sjuk. Hon har sedan dopet och första mötet med gud och hela den grejen börjat fundera på sambandet mellan att bli gammal och bli en ängel i himlen. Känns onödigt att hon ska gå och vara rädd att Tomten ska dö från henne.
Vi använder inte heller paketen som hot för att vara snäll.
Hon ÄR ju snäll. Och SKA få paket oavsett hur busig hon är.
Sen till det största problemet och dilemmat. Vem fan är Tomten?
Förra året klev en väl utklädd mormor Anna innanför dörren som Tomte och med en helt ny röst och dialekt gjorde hon ett utmärkt jobb. Dock hade hon stått i hallen i fem sekunder när två-åriga Natalie viskar: mormor Anna? Nåväl.
Vi måste hitta en utomstående i år känner jag, som har lust och möjlighet att gästspela här en halvtimme. Så måste det bli.

Intressant att jag väljer att skriva Tomten med stort T och gud med litet g.

Long time, no see.

2011-11-25T13:19:00.003+01:00

Så längesen jag skrev här. Det har hänt så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag gör det enkelt och börjar där jag är just nu. 13.26 på en brun soffa i Käglinge, i ett blått hus. Med ett plommonträd. En vedhög. Och nåt som börjar likna en gräsmatta. En liten lockig sjuk Natalie intill som knaprar på havreknäcke. Jisses vilket högljutt bröd, helt omöjligt att se en svensk film och äta samtidigt. Om man inte har förmågan att läsa på läppar. En liten fem-månaders Elina som sover i sin overall. I sin säng. Så blir det när man däckar i bilen.

Nu var jag hemmamamma igen.

Inte mammaledig. Vem fan är ledig? Ja från jobbet isåfall.

Alla har ju varnat och skrockat om det här att få tvåan. Jag har lett lite nervöst och tänkt att de säkert överdriver. Det gjorde de inte. De underdrev. Är det ens ett ord? Borde vara.

Vissa dagar är helt underbart ljuvliga, allting klaffar och man är utvilad och glad. Sen är det de där andra dagarna. De som tycks vara fler än de där ljuvliga. Då rumlar vi omkring i pyamas till lunchtid, borstar tänderna på eftermiddagen och hinner inte med något alls, mer än att springa mellan de två fina flickorna livet gett oss. Vissa dagar pysslar jag med barnen hela dagarna, men hinner ändå inte umgås med någon av dem. Märkligt. Och lite trist. Älskade Natalie är hemma varannan dag. Varannan dag är hon sex timmar på förskolan. Allt mer förstår jag de galna hemmamammorna på Supernanny som har sex-sju barn hemma på heltid och behöver hjälp. Lika mycket som jag älskar de där bra dagarna, lika mycket ogillar jag känslan av de sämre dagarna. Då är det inte kvalitet för någon. Inatt exempelvis har jag sovit mellan halvtolv och halvtvå. Sen mellan fyra och tjugo i sex. Då blir man varken sprudlande eller nån värst bra mamma. Och den insikten är ju inge rolig.

Bry dig inte om vad det står, jag kan nog inte riktigt allt det här tror jag kanske!?

2010-02-17T13:53:00.004+01:00

Ibland är det dumt att kunna uttrycka sig i skrift.
Idag ringde en kvinna från nållåtta-området och pratade om min cv på Monster.
Det enda monster jag varit i kontakt med på senare tid (läs år) är monstret i dotterns bok.
Monster som kvinnan som talade med magsårshastighet på rikssvenska menade var givetvis den där jag-behöver-ett-nytt-jobb-sajten.
Hon hade ett jobb som skulle passa mig sa hon.
Jag kastade mig givetvis ut på nätet och letade upp deras website (hon skrev på utrikiska) allting på engelska och några högst intressanta jobb over there. Både i Uk och i Dänemark.
Jag blev lite panikslagen och smickrad på samma gång. Tryckte munnen full av Marabou Daim och sörplade te medan jag hastade in på Monster för att se vad där kan stå som gör att hon vill åt mig nu.
Då ringde hon på min mobil. Å jag med munnen brun och full vågade inte svara.
Nä just det. Vågade inte! Mesigt I know!
Jag måste läsa först. Tänka. Fundera. Ofta när jag blir smickrad, glad och euforisk brukar jag tycka att jag kan prova, sen ångrar jag mig jämt.
Nu menar jag inte att jag ska prova jobbet, men det förvånar mig inte om jag tackar ja till en intervju (om jag nu blir erbjuden en vill säga!)
Herregud! Vad håller jag på med?
Ibland är det dumt att kunna uttrycka sig i skrift.
Så tänkte jag när jag läste jobben som fanns över bron. Men DET kan ju inte JAG göra? Sånt KAN inte JAG? Eller? Jag? Ärligt! Har jag lurats på min cv? Står det mer än jag kan? Eller kan jag mer än jag tror?
Jag vet då inte. Jag kommer att ringa henne, jag ska bara samla mig först.
Jösses!

Med kikare och anteckningsblock!

2010-01-22T13:21:00.002+01:00

Inskolning. Avvänjning skulle jag hellre kalla det. Usch nödvändigt ont i ett nötskal. Jag tänker oavbrutet på sätt att slippa, på sätt att vinna en miljon så att jag kan vara hemma längre. Det är nu jag vänligt men bestämt viskar att jag vet att hon kommer att få det bra, att hon kommer att älska dagmamman och barnen, att hon kommer att utvecklas och växa. Jag vet allt det där och ändå är jag sorgsen, ledsen och våndas. Men efter två veckors inskolning måste jag ändå säga att det känns okej. Jag har vandrat från förkrossad till okej och det är verkligen en lång bit ska ni veta. Jag älskar att se henne leka bredvid barnen, att hon tar G i handen och de två små knallar iväg på äventyr hand i hand. Stor varm tår trängs i ögonvrån och jag viker undan blicken för de andra fröknarna för att dölja mina blandade känslor. Åtta till tolv ska hon leka, äta och mysa med dagmamman C och de två vännerna G och J i samma ålder. Sen hämtar jag henne. Klockan tolv. De fyra timmarna kommer att gå långsamt i mitt hjärta och jag ber en stilla att jag får rysligt mycket och stort att göra på kontoret så att jag blir disorienterad och inte kan fokusera på annat än just fakturor. Varje dag mellan nio och halv elva träffas de fyra dagmammorna och de totalt tretton barnen ute och leker tillsammans. På måndagar och onsdagar möts de på förskolan där onsdagen har sångstund på schemat. Alla barnen sitter tysta och snällt i en ring. Utom vår flicka som står i mitten och dansar. Hon "får" nog egentligen inte, men kan man stoppa en dansant tvååring så säg? Jag synar dagmammorna i sömmarna och kritiserar dem tyst inombords. Jag vet att de inte är några supermänniskor som kan se och höra allt, men ändå är jag kritisk. Det är min dotter och det finns inget på jorden som är mer värt. Ett skosnöre som inte är knäppt, två barn som saknar vantar trots tio minus, eluttag utan skydd, öppet fönster utan spärr. Sådant ser jag och anmärker på i det tysta. Samlar på mig och tar sats. Jag ska ta upp vissa saker. Bara inte idag. Jag hatar att peka fel. Men säkerhet är viktigt. Nästa vecka ska jag börja avlägsna mig. Dagmamman vet inte, men jag kommer att ligga i kleggan i en buske med en kikare och ett anteckningsblock. Nä. Det kommer jag inte. Jag kommer att stå bakom en husknut. Med kikare och anteckningsblock.

Jag tycker att flator och bögar ska få skaffa barn.

2010-01-13T06:44:00.009+01:00

Orden har stockat sig i fingertopparna och vill ut på pränt. De propsar och tränger sig på. Stör mig och förvirrar mig. Egentligen, innerst inne, vill jag skriva ytterligare en jag-har-inte-sovit-inatt-heller-blogg, men skiter i det idag! Än så länge är jag mammaledig och kan vara vaken varje timme hela natten. Den förste februari ska jag infinna mig pigg och vaken på arbetsplatsen och hantera fakturor för hiskeliga belopp. Huvudet på skaft och hjärnan fulladdad. Lycka till hånskrattar jag och kliar mig i huvudet. Det är bara att gilla läget.

Jag tycker att flator och bögar ska få skaffa barn.
Många barn!
Utan att blinka.
Det handlar i grund och botten om barnens bästa. Det handlar om hur man är som förälder, hur mycket kärlek man ger och på vilket sätt. Att få barnen att känna sig respekterade, trygga och lyckliga. Kön har inte med det att göra. Det finns så många olika familjekonstallationer i dagens samhälle, på gott och på ont, att jag inte tycker att vi ska peka med stora handen vilka som får och inte får bli föräldrar, bara för att vi kan. Tänk på alla de föräldrar som missköter sig i alla år och uppfostrar sina små skyddslingar med hårda slag, vodkafrukostar och missbruksproblem i alla tänkbara former?

Visst är det säkert "bäst" att ha en moders- och en fadersgestalt, men samtidigt får man se verkligheten för vad den är, annorlunda. Livet är inte en dans på rosor och vi måste anpassa oss på bästa sätt, för barnens skull. Jag kan inte se några som helst hinder för att man har pappa och pappa eller mamma och mamma. Det finns lika många barn som saknar en manlig förebild som inte har homosexuella föräldrar. Det är knappast något som enbart händer i samkönade familjer, men det är däremot enda gången man hänger upp sig på det och pratar om det. Då är det plötsligt inte känsligt längre utan allting kan man prata om, allting kan man fråga. Aldrig att ensamstående Helga med tre barn skulle få frågan om barnen har en tillgänglig manlig förebild nu när pappan a. lämnat landet b. skiter i barnen eller c. gått bort.

Vad är det folk hänger upp sig på egentligen? Det kan knappast vara sängkammargöromålen för det har knappast något med barnuppfostran att göra. Även här upphör det där ofina och pinsamma, det är helt okej att hänga upp sig på vad Lars och Karl gör i sänghalmen och sätta det i samband med deras kompentens som föräldrar. Aldrig att man skulle ifrågasätta Erik och Lotta, trots att de hänger på swingersklubbar och har SM-atteraljer i garderoben. Det är okej, för de är inte gay. -De kommer att bli retade i skolan, säger somliga. Jag tror att vår generation, sjuttiotalisterna, har bredare vidvinkel och större plats i hjärta och tanke för homosexuella föräldrar och jag hoppas och tror att våra barn i sin tur kommer att bli än mer vidvinkelseende och än mer öppenhjärtliga. Skulle man göra adoption lagligt och tillåtet skulle attityden ändras snabbare. Inte för den sakens skull snabbt. Det finns alltid inskränka människor som är rädda för det ovanliga, som man inte känner till, där oviljan att lära sig nytt och lära känna nya människor från olika grupper är stor och stark.

Jag känner många fantastiska människor som är gay.
De skulle bli underbara föräldrar.
Bättre föräldrar än många andra.
Utan att blinka.

Jag är femton för sällan!

2010-01-05T07:30:00.003+01:00

Pessimist. Ibland är jag det ofta. Just nu är jag det jämt? Känns så. När ska det där förbannade glaset bli halvfullt i stället för halvtomt? Det är många puckar som tynger mina axlar, många beslut, mycket som hänger i luften helt enkelt. Många ärenden, många måsten, listan med måste göra-måste köpa är lång och blir längre, inte kortare. Samtalen att ringa är många och tiden kort. Påsarna under ögonen blir mörkare och djupare. Ofta är jag sur över saker innan de ens hänt, förbereder mig på det värsta, inbillar mig, övertygar mig. Ja, så är det. Så kommer det att bli. Det kvittar vad någon säger. Jag lyssnar bara på min sura röst. Min pessimiströst. Väser och harklar sig oavkortat i lågmäld arg ton. Den underbara flickan har rasat in i två-års-trots med full kraft. Äter inte, sover inte och skriker liggandes sparkandes med små hälar på trägolv. Vi är en sur kombination just nu och det verkar inte finnas några gungor i världen som kan råda bot. Inte heller kärlek eller äpplejos som förut funkar bra. Tror att mina läppar skulle behövas färgas lila av ett gott rött och sedan vingla hem på för höga klackar, snö till trots. För mycket spray i håret och en svart trosa som är för liten. Glömma allvar och måsten, påminnas om slabbiga hångel och en marlboro mentol bakom en blåsig huskrök. Äta en röd köttbit som kostar för mycket och avrunda med sockrig uppenbarelse som spär på kärleken runt midjan. Inte bry mig, inte tänka, bara skratta, busa och vara femton. Varför inte. Jag är femton för sällan.

Spandexinferno, Brut och bajs i kakelaffär!

2009-12-28T12:35:00.006+01:00

Man ska ju inte ropa hej och allt det där. Men. Vi har haft 541 besök på vår annons på Hemnet. På en å en halv dag. Säkert ett gäng vänner från Facebook, några släktingar, några bara-nyfikna. Men ändå. Femhundrafyrtioen är ganska många. De här två veckorna fram till visning kommer att gå i snigelfart. Jag är dubbel. Jag vill bromsa tiden så att de sista få dagarna som hemmamamma går långsamt och har ovanligt många långa timmar, samtidigt vill jag speeda upp verkligheten och se slutsumman för kardemumman. (tvåan!) Jösses mina nerver!
.
Har nyss varit en snabb repa på stan. Så snabb den kan bli i ösregn med bebis och stora avstånd med bil. For i rasande fart för att byta cykelsitsen dottern snart ska åka i, mot Svågertorp. Väl där i rondellen kom jag på att jag ju skulle till Jägersro. Suck! Ett snabbt varv i rondellen på tjutande däckpar och en snabb genväg som för en gångs skull ledde mig rätt mot Jägersro. Väl framme vid Sportex såg jag till min förfäran en enorm skylt som sade Outlet! Ungen i famnen, lämnade vagn och cykelstol i bilen med vetskapen att jag var på fel ställe. Mycket riktigt. Mötte ett inferno av spandex och olikfärgade gymnastikskor. Inga stolar. Längre. - Du kan åka till Bernstorp sa en stressad inte så trevlig ung snärta. Hittar du dit eller? sa hon nasalt och gnälligt. -Nä sa jag och gick. Suck! Ungens ögon (min dotters alltså) var halvstängda och läggdags närmade sig med stormsteg. Inga ärenden gjorda utan bara bakomrattid. For vidare mot Bernstorp tänkte jag, men kom på mig själv köra hemåt. Omedvetet alltså. Svängde istället raskt in på Mobilia, återigen med tjutande däck, för att köpa linsvätska och champagne. Hittade inte DEN flaskan utan köpte en rosa brut istället och tjänade 160 spänn. Jag älskar champagne. Riktig. Känslan av champagne liksom. Men det fick bli en brut i år. Punkt. Vidare mot Linsstället. -Nahhh, dåmm ee tyvarrr sluuut! (skånska) Jag: - GRRRR! Ingen bra tur alltså. For hemåt, slängde av Terminatorn å Harry Potter hos Hemmakväll och for hem och åt fil med flingor ihop med den sötaste lilla människan världen skådat. Nu sussar hon gott och jag planerar inför nästa tur som bär av mot makens arbete runt fyra-snåret och därefter en köpa-kakel-tur till Svågertorp.
.
På eftermiddagen for vi som sagt mot makens arbetsplats på andra sidan stan och kom i körande stund på att vi hade ett viktigt kuvert till mäklaren som huserar i tredje hörnet av stan. Vred raskt på ratten och for ditåt i femtio snabba knyck. Jag och alla andra som skulle hem från..jobbet? Kastade av viktigt kuvert och körde raskt mot maken som stod och frös i mörkret med en stor blå säck och en julgrupp. I stor blå säck gömde sig en god julklapp, bla världens största chokladask? Vi for till kakelaffären och började strosa med stora fåniga leenden. Efter ungefär en minut pekade ungen på marken och sa Dääää! Upp!! och log stort. När vi sa nej lite svävande tog hon ton. Ni vet sådär högt som bara en tvååring kan skrika. Nåväl, vi slet upp ungen och ner på golvet med en förhoppning att hon skulle strosa där bredvid oss lugnt och tyst. Javisst! Stor chans. Hon rev tag i en stor vas som vippade rejält åt båda hållen före maken räddade den från att krascha i stengolvet. Vi hittade bjudepepparkakor som hon åt tills ansiktet var brunt och hon var -Mätt! Då bajsade hon. Hela affären stank! Det var dock lätt att rätta till det problemet inne på toaletten. Känns dock lite dumt att lägga en skitblöja i deras lilla pedalhink. Blärk! Jag kunde ju inte gärna tagit den med mig ut i affären? Det fanns faktiskt leksaker. Skitbra tänkte vi. Men ändå inte. Hon öste ut allt och placerade radiostyrda bilar och nallar i hela affären. Snart började massa andra familjer drälla in och vi sprang mest och plockade leksaker, pepparkakssmulor och jagade flickan som sprang för att just bli jagad. Vi lyckades trots allt bestämma oss för ett mörkgrått golv i matt sten med lite rörelse i. Superfint! Väggplattor kunde vi inte bestämma eftersom vi glömt fråga efter måtten på väggarna. Men vi vet att de kommer att bli vita och blanka. Så mycket vet vi!
.
Jösses vilken dag!
Ibland skulle man bara legat kvar under täcket med praliner och en deckare.
Men så gjorde man ju förr.
När man inte var någons mamma!

Snipp, snapp snut så var ..

2009-12-28T08:04:00.008+01:00

Då var den över igen, lika snabbt som den kom.

Alla tror att jag pratar om julen, men jag kan lika gärna prata om snön.

Om lönen.

Om lusten att träna.

Eller om ledigheten.

Men visst pratar jag om julen. Längtan före är så lång och härlig men själva julen rasar förbi. Det måste vara årets kortaste dagar? Å detta konstanta stressande dagarna före gör ju att alla sitter och halvsover när Kalle jagar Piff och när Tomten skrattar sådär härligt när flickan piper Mamma! Såvida man inte valde kanal tre och den otroligt korkade Anna Anka. Alltså hennes röst. Jösses, hon förföljer mig i mina mardrömmar. Min söta bror hävdar bestämt att hon skojar, överdriver en smula. Jag hoppas det. För hennes skull. Just nu exploateras hon ju precis överallt och hon älskar det. Tänk om hon tror att det beror på att vi tycker att hon är en intelligent och trevlig person. Förstår hon inte att vi bara skrattar och ratar henne. För att ta i i underkant. Men. Jag behöver inte se fanskapet och försöker undvika det också.

Då var den alltså över.

Julen 2009.

Nu kliar det i mina städfingrar och jag stålsätter mig för jultokig makes skull. Jag är också jultokig, men före jul. Annandagen får gärna tomtarna i all sin prakt krypa snällt ner i en skyddande jacka av tidningspapper och lägga sig fint intill en kompis i den slitna lådan som har texten JULGRAJJÅR AKTAS! Nu vill jag putsa fönsterkarmar, slänga kryddapelsiner och peta bort rött stearin där det fastnat. Göra som vanligt igen. Rent. Beiget. Hemmaaktigt.

Igår lades boet ut på Hemnet. Bilderna ser jättefina ut, sådär vita och ljusa som foton ska vara nuförtiden. En bild på en fruktskål. Fint foto, men vem vill titta för att vi har bananer i annonsen? Vi vänder oss inte till en köpstark grupp apor? Nåväl. Nu håller vi tummar och tår. En vän sa att det är bästa tiden att sälja nu. Att de hade sålt före nyår men att det NU är ännu bättre. Alla jag känner som sålt nyligen här i vårt hood har fått mer än de begärt. Alla vill ju ha mer än de begärt. Så är det ju bara. Vi kommer ju knappast skrika sälj när någon lägger angett pris?

Jag har packat fem lådor.

Vi flyttar om fyra månader.

Det är en viss njutning att stänga igen den stora tunga papplådan och känna att jag är ett steg närmare ett hus. Vårt hus. Jag borde packa en låda varje gång jag stör mig på en festande högljudd granne eller har valkar i händerna av att ha burit mjölkkartonger, fil och saft en halv mil från parkeringen jag lyckades skrapa ihop på andra sidan området. De fem lådorna som är packade är sådant vi aldrig använder. Sådant som vi egentligen borde sätta på vinden i huset och se om vi ens saknar. Jag tror att många har sådana saker i sina hem, man hinner bara aldrig slänga bort dem eller så förföljs man av tanken att man kanske en dag? Vi har saker som vi inte petat på sedan vi flyttade in för sex år sedan. Jag mår dåligt av att slänga saker som aldrig använts, men andas lättare när hyllorna är mer tomma och saker man tycker om får bättre plats. I-landsproblem.

Jag har gömt undan en leksaksback och lilla söta har inget märkt. Snart ryker några fordon också. Just nu har hon två bilar, en städvagn, en trehjuling, en lära-gå-vagn, en dock-sulky, trumset och en dammsugare. Detta gör att vi får ta små hopp alternativt höga kliv för att passera den delen av golvet i vardagsrummet som kallas hennes rum. Jag blir piggig på skinnet och irriterad på alla pinaler. Ge mig golvyta! Ge mig vårt hus!

Vad jag gnäller? Julen var härlig. God. Glad. Tomtekantad. Sovmorgontät. Lugn. Kramig. Chokladig. Prinskorvprydd och köttbullsöveröst. Röd och barrig. Flickan älskar sin kassaapparat, sin trehjuling och sin docksulky. Jag älskar filmen Twilight och Sex&theCity och boken Utomhusprojekt som maken gav mig. Jag ska tillverka och plantera saker! Jag vill ha humlestörar!

Måndag igen. Två och en halv dag utan min älskade make, sen blir det knall och smäll och bubbeldricka till rött kött. Nytt år! 2010! Redan! Tyckte precis jag var pinnsmal, fräknig och tandlös och vallade vår labrador på gräsmattan 1981 på Skogsängsvägen? Idag blir det champagneinköp, mäklarbesök, kakelköp (förhoppningsvis!) och fågelmatning. Om trettiofyra dagar sitter jag på kontoret i struken skjorta och kommer antagligen att undra hur jag hamnade där så snabbt igen. Kommer antagligen inse att jag glömt allting. Igen. Utmaningarna kommer att bli många och en av dem kommer helt klart att bli att komma upp på morgonen, helst de nätterna när man är uppe några timmar med flickan. (måste köpa foundation på tal om det!) En annan utmaning kommer att bli att lära mig allting igen. Fort. Att inte gråta när jag lämnat flickan kommer att bli den tuffaste utmaningen, hand i hand med att inte ringa henne varje timme. Puh!

Nu jäklar ska jag hoppa ur pyjamasen, pussa dottern och köra lite ambulans. Leksaks alltså!

Ha en fin dag alla där ute!

Lya inkl. kvast till salu!

2009-12-11T07:06:00.010+01:00

Här är vårt hus. Alltså inte vårt hus. Vårt hus finns inte ännu, bara i fantasin. Och på ritningen. Vår dröm. Vår förhoppning. Tanken är att det ska se ut så här.

Ungefärlisch den femtonde februari kommer stora lastbilar åkandes med ett sådant här på flaket i två stora delar. Enormt häftigt om du frågar mig. Att man kan bygga så ens. Jag kommer att ta ledigt från jobbet och ligga i ett dike med vår kamera och föreviga detta stora brummande fordon med vårt hem på. Ibland frågar främlingar, grannar mfl hur det går med husbygget, om vi är där ute och kollar så att det går framåt. Jo, ogräset växer och maskarna frodas tänker jag, men ler och svarar att det går framåt. Jag orkar inte förklara för alla.

Huset på bilden har samma tak, samma färgsättning och vitt på samma ställe som vi valt. Jag kan se hur fint det blir med illgrönt gräs runtom och en liten lockig tjej som galopperar genom en vattenspridare spritt språngande naken under en varm sol. Dottern. Inte jag. Jag ska galoppera upp för trappan och hoppa ner i vårt jättebadkar och skumma till det och korka upp en bubbeldricka till min deckare. Ahh. Kärlek. Lite skillnad mot nu, när man duschar rekordfort med liten söt utanför glasdörren som pekar och skriker vilka kroppsdelar hon ser på sin mamma alternativt öppnar dörren och ska skrapa bort vattnet. Medan jag duschar.

Om det undgått någon, så ska det bli härligt att flytta. Nu kommer ett gnälligt stycke, men eftersom vi ska flytta kan jag unna mig det. Storhandla med vagn och flicka. Helt okej att handla, betala, packa ner, packa in i bilen, packa ut. Men när vi kommer innanför porten måste jag tömma vagnen och bära upp allting inkl dotter i vagn. Packa på vagnen igen och knöka in allting i miniatyrhissen. Överviktiga kan inte bo här kan jag säga. Om de inte gärna tar trappan. Hissen är så liten att jag måste kliva in över främre hjulparet för att få plats. Men det går. Det ska bli så härligt att bara lasta ur bilen i huset och vips är man hemma.

Tvätta är ett annat dilemma. Det går inte att tvätta med flickan. Jo om vi springer sex turer upp å ner, med en papperspåse tvätt i ena näven och flickan på armen. Bra rumpträning i och för sig. Men roligare kan man ha. Och vi har bara tre timmars tvättid. När vi väl hade fått ner allting, hade vi bara haft en bråkdel av en timme kvar?

Våra grannar hade nog pratat ihop sig förra helgen och bestämt sig för att knäcka mig. Ett tag tänkte jag ringa polisen, tidningarna eller en strippa? Vad som helst för att de skulle dämpa sig. Okej så farligt var det kanske inte, men när man legat i över en timme i sovrummet en fredag eller lördagkväll för att dottern inte kan somna, då blir man lite sur. Och när man har snygg make på soffan och rött vin på bordet blir man ännu mer sur. Dottern är dessutom mammig som satan och vägrar nattas av någon annan sålänge jag är inom räckhåll. Alltså är det jag som ligger där och tjurar. Snuskgrannen vägg-i-vägg med sovrummet spelade spel på teven med surroundljud i flera timmar så att dotter inte kom till ro. Jag förstår henne. Krigsspel kan man inte somna till. Jag bankade med kvasten i väggen. Oväsnet fortsatte men i lite annan tappning på lördagskvällen. Då var det grannen snett ovanpå som fortsatte att renovera sitt badrum. De borrade med en halvtimmes mellanrum hela dagen, till åtta på kvällen. Lördagskvällen. Återigen. Jag bankade med kvasten. Som om inte det vore nog, hade vi den psykiskt sjuka grannen ovanpå som städade mellan tolv och tre på natten. Hon gör det ofta. Jättekul. Hon flyttar tunga möbler och dammsuger. Här är extremt lyhört.

Om någon läser detta och vill köpa en lägenhet i detta huset, så tar jag tillbaka allting och säger istället med ett bländande leende och fånig tillgjord röst: Vi har en trevlig tvåa på bästa läge till ett bra pris, som säljs alldeles snart! Vi ska lägga ut boendet i mellandagarna, då kan ni se lyan på Hemnet. Jag kan slänga in kvasten helt gratis, vid snabb affär.

Tvåveckorochendagkvar!

2009-12-09T13:23:00.003+01:00

Undrar om jag någonsin kommer att ändra mig inför, under eller efter julen?

I november börjar man småprata, ..snart är det jul. Och ler fint. Avslappnat. Lutar sig tillbaka och tänker inte så mycket på det. Längtar, utan stress och pratar om hur avlägset det känns. Än. Pratar kärleksfullt om förra året.

Men sen. Vips så vänder man blad i kalendern till den stora händelserika december och "smack" så springer jag runt som en råtta i en bur med en lång lista i ena näven och börsen i andra och försöker hitta perfekta pryttlar och pinaler till alla jag älskar. Hänger på låset på Toys R us med spargrisen under armen.
Det bästa är att stan är så pyntad och fin, med tomtar som springer omkring och alla vackra ljus som lyser upp gråa betongmalmö.
Nackdelen är att alla andra gör som jag. Alla andra envisas med att handla just precis när jag ska handla. Köerna ringlar sig, dottern pekar på marken och säger "sitta där". Inte att jag släpper lös henne på KappAhl.
Sen har vi knorren som heter svininfluensan. Jag ställer mig hellre i kö bakom en tjej i egen ålder och stirrar försiktigt på hennes näsa. Är den röd eller ännu värre snorig, då flyr vi fältet. Tanter dissar jag direkt. De har inte vaccinerats än. Gubbar ska vi inte bara tala om. De vägrar ju nysa i armvecket.
Jag är lite rädd ibland att någon ska sätta sig på min dotter. I vagnen alltså. Varför inte egentligen. Backar ett steg, tappar balansen och plofs så har flickan Olga åttiofem i sitt lilla knä?
Idag sprang vi. Vi har en och en halv timme på oss, mellan tio och halv tolv. Sen måste vi hem och luncha och sova. Flickan. Inte jag. Jag bloggar.
Idag hittade jag en massa fina saker till flickans nya rum i det nya huset. Men julklappar? Nej inte kan hon väl få såna prylar i julklapp, det är väl inget roligt. Hon vill ju ha pälsiga hundar som skäller och hoppar runt. Batteridrivna saker. Inte en skitsnygg hängare i röd plåt som har texten My favouritethings. Hur kul är det för en tvååring att få den? Nä just det.
Var tvungen att frossa i Lagerhouse sortiment av presentpapper. Ljuvliga. Billiga. Ovanliga. Inga med töntiga tomtemotiv, utan ballare tryck. Rött med vita prickar.
Köpte en julklapp till maken. Jag älskar den och hoppas hoppas att han också ska gilla den. Älska den? N flirtade hejvilt med den charmige försäljaren som var very gay, och berättade högt att hon minsann hade bajsat. Han fnissade och sa snällt: jasså har du det? När vi gick räddade hon situationen och gav honom en slängskyss. Han skulle leva på den hela dagen sa han och sprang ut för att hjälpa oss med vagnen. Hon vet redan hur man ska ta det motsatta könet. Perfekt.
Vi tog en pannkakspaus och drack en hallondricka. Jag kastade in drickan som knappt var smakad på under vagnen och rusade vidare. Nej, jag är väl inte stressad? Tänk nästa år? När jag, stackaren, måste jobba? Hujedamig hur ska det sluta. När jag skulle flänga på mig min åtta år gamla pälskrage igen, var den dyngsur och luktade hallon. Jävla drickan hade vält. Jag som älskar min pälskrage. Nu ska jag handtvätta, vilket i min vokabulär betyder: lägga den längst ner i tvättkorgen och ta upp den nästa år.
Nu är jag som sagt hemma igen, en falafel senare. Gott! Underskattat. Ikväll ska vi tomtepynta vilket kommer att ta hela kvällen. Natten. Vi har sjuttio rödklädda vänner. Vi älskar dem alla. Fortsättning följer i denna julhets-blogg.

Någon mer än jag som önskar sig semesterersättningen i november och att affärerna skulle hålla öppet dygnet runt? Varför inte öppet köp av julklappar redan i november? Dessutom borde HM ha barnpassning som gymmen har. Det vore toppen!

På tal om det så vaknade flickan nu och jag hann inte ens doppa rumpan på soffelocket. Störig prioritering.

Pink rockar och jag petar nejlikor i frukt!

2009-12-09T08:50:00.005+01:00

http://www.text.nu/musik-video-lyrics/pink-i-dont-believe-you-lyrics.html

Löjligt bra låt!
Världens bästa artist.
Ettårsjubiléum på bloggen!
Trodde jag aldrig.
Å nu bokskriver jag.
Trodde jag aldrig heller.
Vår älskling C fyllde fem igår.
Snart tjugohundratie!
Snart sju-årsjubiléum med maken.
Dagmamman är bokad och snäll.
Halvtid är önskat.
Och.
Snart?
Snart bästa vännens bröllop.
Snart börja jobba.
Snart bygga hus.
Snart flytta.
Julen knackar på dörren.
Koka liten skinka.
Vilken Alladdin är godast?
Varför finns det inte sladdlösa julgransljus?
Kan man ha för många tomtar?
Saftglögg ÄR godast.
Alla borde få ledigt en månad före jul?
Affärerna borde öppna sju i december.
Pyssla. Mums!
Jag älskar att slå in egna klappar.
Stamkund på Panduro.
Apelsiner med nejlikor i.
Knäckkok.
Egen senap.
Julbullar.
Granen på plats.
Julkortstillverkning.
Allting är sig likt.
Ändå ingenting.
Konstigt.
Saknar.
Dig.

Willys, flickan och jag!

2009-11-23T12:59:00.003+01:00

Sitter fastspänd bakom ratten och puttrar fram i femtio knyck med en argsint lastbilschaffis i röven. Ja inte ordagrant, men hans grill toknära min krok. Inte trycker jag på gasen för det. Jag sätter världsvant i mig fyrtiotre gram choklad med lakrits i medan jag brummar fram på Nobelvägen. Vi har tillbringat en timme på Willys, flickan och jag. Nu fyra papperspåsar och förlorade elvahundra spänn senare är vi på väg hem. Chokladen och jag. Och dottern. Hon dansar i baksätet och fejar med armarna i takt. En elefant balanserade.. Jag är ett Willysfan! Om man bortser från kass frukt och märkliga köttsorter med suspekta saker i. Men man behöver ju inte köpa allt. Men jag gillar att butiken är så sjukt stor och trots en fullpackad parkering så möter man inte någon alls nästan. Svininfluensa-praktiskt. Om man dessutom är där åtta på morgonen är det ju än bättre. Svininfluensarädd morsa som jag är så spritar jag handtaget. Och den där pengen sitter. Och kedjan. Alltid banan i väskan. Och våtservetter. På Willys får barnen ingen gratis banan. Dåligt. När hon knaprar på medhavd känns det som om vissa glor och tror. Men jag har inte snott den. Den är hemmaifrån. Ska man visa kvitto på sin medhavda frukt tro? Ska trycka en tröja. Nej-vi-tog-med-den-hemmifrån! Och en pil! Vi går alltid samma runda. Vi behöver ingen lapp. Vi har varit där så ofta att jag plockar som i sömnen. Alltid samma pryttlar, samma märke och samma middagar! Så blir det ju. Men idag fastnade banan mellan framtänderna, ungen spottade och grät hysteriskt. Fick jag stoppa in spritade kalla händer för att pela bort banantråden? Nä just de. Rullade så att det tjöt i hjulen mot tand-avdelningen och slet ner en Plackers från hyllan. Slet upp den och pregade in den lilla vita tråden mellan miniatyrframtänderna. Vips bananen lossnade och ungen skrattade! DÄR är den! Visade jag i ett tappert försök att vara pedagogisk. Jag gör många sådana försök. Tappra alltså. Det är ju melodin att vara förälder. Att göra försök. Och att vara tapper. Finns det någon som känner sig tillräcklig någonsin? Tror inte jag. Har inte träffat någon hittills som bara precis är jävligt nöjd och tvärsäker?

43 gram choklad senare och en lyckad fickparkering (obs! Skitstor ruta), doppar jag ett styck lila mockastövel i decimeterdjup vattenpöl som gömt sig under löven. Sliter argt ut påsarna varpå den ena spricker. På båda sidorna. Så mycket för att spara på örena, att ta med sig egna begagnade påsar. Skitpåsar! Tryckte in grejorna under vagnen när räkosten störtdök i samma pöl där skon just varit. Trycker ner ilsken dotter i åkpåsen och låser bilen. Två påsar under vagnen och en i varje hand. Försöker vila händerna som vanligt på vagnens handtag för att minska på vikten, men börjar spekulera i om handen kan gå av. Kan handen gå av? Den var liksom konstigt vit och ändrade form? Ändrade strategi. Bar påsarna och knuffade vagnen framför mig med magen. Bra att ha stor mage som står ut. Chokladmage. Jag gillar att handla på måndagmorgnarna. Snart när jag ska knega som alla andra, blir det att trängas på kvällarna. Alltså njuter jag nu, räkostdyk och banantrådar till trots!

Bloggsaknaden och tidsbristen!

2009-11-19T07:34:00.006+01:00

Jag saknar bloggen. Idéerna trängs i hjärnbalken så att det nästan gör ont, ämnena poppar upp likt tussilago i sommarvarma backar. - Åh det måste jag skriva om, tänker jag varannan timme dygnet runt och skriver frenetiskt ner idén i min bloggbok. Oftast och flest tankar när jag nattar lilla bus. Där inne i mörkret bredvid spjälsängen på trägolvet, föds många monologa diskussioner, mina åsikter är solklara och jag önskar så att jag hade haft en pannlampa och ett block. Men det har jag aldrig.

Å andra sidan saknar jag även boken. Jag har så många ord och fiffiga villospår inom mig att jag nästan krackelerar i sömmarna. Så lite tid och så mycket vilja. Känner ni igen hungern när ni läser en skitspännande bok, man vill bara harva genom den på kortast möjliga tid för att få alla svar man söker medan man biter ner sina naglar. Det är samma sak att skriva, fast allting är värre, bättre, starkare och ivrigare. Märkligt egentligen. Tankarna och planerna för boken finns ju i mig. De försvinner ju inte. Ivrigheten föds nog eftersom jag är så nyfiken att se hur det blir, om det går och om det passar. Vännerna som läser gör det med exakt precision och hittar både små fel som meningar som inte samsas på samma rad, vilket jag inte kan tacka nog för.

Häromdagen var det på håret att jag avslutade bloggen. För gott. Av olika anledningar. Jag tänkte starta på nytt, en annan blogg på en annan plats i sajbårspajs. En anonym plats där jag kunde skriva fritt. Känner man läsarna är man begränsad. Återigen, inget ont att känna läsarna, tvärtom. Det är ju jag som bjudit in och visat runt. Men likaväl, man är begränsad. Men när jag loggade in för att avsluta såg jag att en ny, för mig okänd, person har valt att följa min blogg. Då studsade jag omkring i vardagsrummet till låten Sexy Bitch, skvalpandes med mitt röda vin och skrattade irriterande högt. (Obs! detta var i lördags, inte nyss) Jag tror jag stannar här. Och är begränsad. Jag älskar att blogga och blir tosigt över att dygnet inte har fler timmar alternativt att jag klarat mig på två timmars sömn.

Det går framåt med boken. Just nu lite mer sakta än tidigare beroende på nyss nämnda problematik, köttbullsrullning, gungande, klosstaplande, tvätthögsgöromål, pussandebus och blöjbyten är att föredra. När kvällen kommer gör vi som alla andra familjer, äter gemensam smått hysterisk högljudd god middag med servett och levande ljus för att försöka bringa lite romantik i tillvaron, medan mat flyger förbi och vatten som spills ut ideligen. När dottern väl somnat runt åtta-snåret ligger maken och jag som en stor varm klump på divanen under en filt och tittar med ett öga. Att göra saker efter åtta den här årstiden är för mig helt omöjligt. Jag vill inte höra talas om folk som storbakar, syr i knappar eller läser universitets-kurs i Italienska på kvällarna. Jag får ångest. På sin höjd trycker jag på play på diskmaskinen, kokar Sörgårds-te, byter om till osexig formlös pyjamas eller hämtar ett Singoallakex, eller fem. Där går min vardagsgräns efter åtta. Jag är som mest effektiv på förmiddagen mellan åtta och elva, då tvättas det smutsiga strumpor, töms diskmaskin och plockas. Detta ständiga plockande. Varför vill inte sakerna hamna på rätt plats? Eller rättare sagt. Varför kan jag inte lägga sakerna på sin plats direkt?

Efter några timmars lek är golvet ett minfält av legobitar, dockor och kritor som man halkar på och målar stora streck med hälen. Några gånger om dagen måste jag dubbelvikt och effektiv röja golvet. Så att man kan börja om igen. Just nu skrattar ungen högljutt åt en orange boll och Teletubbies. Högt. Iförd en liten svart plyschoverall. Ungen. Inte Tubbies. Hon håller en Tomte i handen. I porslin. Det är hennes första egna som hon fick av gammelmormor M. Hon leker med den varje dag. Bäddar ner den. Klappar den. Pussar den. Japp. Helt rätt. Varför ska man ställa dem i fönstret som en prydnad att samla damm. Lek med era Tomtar! Njut av dem! Älska dem. Det gör jag! Jag älskar att det snart är jul och jag älskar att vara hemmamamma. Jag vill vara det alltid!

116 702

2009-11-13T07:25:00.003+01:00

116 702 tecken utkastade på trettiofem sidor. Det blir väl ungefär det dubbla antalet sidor i pocketformat á la Anne Holt enligt total ovetenskaplig uträkning av undertecknad när jag kissade. Jag har utrymme kvar alltså, vilket glädjer mig för min hjärna kokar fortfarande och jag måste ibland (läs ofta) stålsätta mig för att inte göra saker för krångliga och för invecklade. Ibland känns det som om hjärnan min har stoff till en serie av böcker. Att lägga alla ägg i en korg kan ju bli både tråkigt och overkligt, så jag ligger lågt. Det roligaste är att skriva om personerna, att klä på dem, att berätta om deras liv och att skriva som just den människan pratar. Det minst roliga att skriva är tempus. Jäkla tempus. Jag skriver i imperfekt men fingrarna älskar presens. Jaja. Skam den som ger sig. Det är fortfarande fantastiskt kul att skriva och jag ångrar mig inte för fem öre. Kvart över elva, när dottern somnat rusar jag ut i köket och brer mackor (förklädd lunch) och koker stor kopp grönt the. Rusar sedan vidare till datorn där jag sätter mig och knappar utav bara hel-skotta! När den här morsan börjar jobba om..2,5 månad kommer inte fingrarna att vara stela eller fingersättningen ringrostig, åhnej tvärtom, tangenterna kommer att glöda. Jobba ja. Jag är sugen på att jobba men betydligt mer sugen på att fortsätta vara hemmamamma. Att det dessutom inte är i närheten av solklart med förskola gör inte saken bättre. Det är ont om plats, man hamnar där man hamnar. Vi står först i kön av alla barn i stadsdelen för datumet förstajanuari och ändå har vi inte fått veta något än. November-december fick vi veta. December?? Hur svårt kan det vara? De måste ha vetat så länge hur många barn som ska börja nu så jag förstår inte vari problemet ligger. Suck!

Nu ska jag bygga med klossar! Dottern också.
Ha en ljuvlig dag alla fina människor!

En hemmamamma som florerar i mordträsket!

2009-11-03T12:31:00.003+01:00

Nergrävd.
Insnöad.
Hysterisk.
Intensiv.
Manisk.
Handgnuggande.
Nöjd-fnissande.
Sån är jag.
Dagen lång.
I drömmen om natten.

När maken kommer hem känner jag att jag varit på besök i orten hos vännerna Sicko, Selma och Daniel. Men det har jag inte. Bara i word. Bara på datorn. Bara i fantasin. Jag har skapat dem, skapat deras tillvaro och bestämmer allting helt själv. Märkligt. Så kittlande att låta fantasin bara precis flöda som en skakad flaska läskeblask. Uppfriskande, uttömmande och triggande. Jag älskar att ordbajsa. Att dessutom ordbajsa i hittepåland är än mer härligt. Alla borde ge sig i kast med konstformen att ordbajsa i fantasin. Jag skriver ju som bekant på en bok. Kapitlet jag ska skicka till fru Läckberg (snart) är sedan länge klart. Att skriva tiotusen tecken tog två timmar. Det tog mig däremot flera dagar att spalta upp hela händelseförloppet och föda fram vilka som ska vara med ibland mina ord. Mycket lättare att hitta på falskspår när man har storyn spikad. Sedan tog det ytterligare några dagar att förstå hur word-programmet räknar tecken. Nu har jag skrivit sjuttiotusentecken vilket motsvarar arton sidor i runda slängar (fem kapitel). Jag har inte skrivit på några dagar, knappt tänkt på boken alls. Märkligt. Har jag fastnat? Jag har iof haft feber. Får väl skylla på det då. Jag känner att jag lär mig under resans gång. Ibland lyckas jag få till en episod på ett fint sätt eller ett fiffigt ovanligt ordval. Då klappar jag nöjd min mage och skrockar mentalt. Jag har vänner som läser. Några få. Några utvalda. Några som är ärliga och raka. Ger kritik och rosor. Jag sväljer och gör om och gör rätt. Stavfel, tempusproblematik och även då jag förändrar en personlighet som inte ska förändras. När man skriver ser man inte alltid skogen för alla träd. Men är så fullständigt inne i sin story. Därför tror jag att en paus är bra ibland. Men nu ska jag börja umgås med Sicko och gänget igen. Nu ska fanskapet dö. Den som ska dö alltså. Mördas. Bara en sån sak. Mord. Jösses. En hemmamamma som skriver om mord. Vilken rubrik!

Deckarsvettig och imponerad.

2009-10-21T07:34:00.004+02:00

Från och med i måndags beundrar jag författare och då främst deckarförfattare än mer. Även om mitt tappra (med stark betoning på tapper) försök bara mynnar ut i det faktum att jag inser hur jäkla bra de är, Fossum, Läckberg, Larsson och Holt är det värt det. Jag är mäkta imponerad och kommer att läsa deras välkomponerade alster med mer respekt och vördnad från och med nu. Jösses vilken soppa man måste leta sig in i och inte bara det, soppan ska du själv finna i ditt inre, spetsad med intriger, spännande oväntade incidenter och skapa ett intresse och en kärlek att få någon med nerbitna naglar, läsa vidare till allra sista sidan. Jag är alldeles blöt i håret. Har tagit mig enormt vatten över huvudet. Men skam den som ger sig.

Jag har börjat med att fundera på och skriva ner vart kalaset ska utspela sig, vilka år och vilka karaktärerna är. Att sätta karaktärerna var roligast och nästan enklast. Det är en ny känsla att bara låta fantasin flöda, att skriva ner det jag ser, bilden i mitt huvud. En helt annan inspiration än att blogga. Inte bättre, bara annorlunda. När jag satte punkt efter en karaktär läste jag och tänkte - ja men så är han ju, exakt. Just med deckare är det ju också en morbid, mörk sida som man kan utnyttja precis hur man önskar. Att frossa i mordhistorier, droger och vapen är verkligen spännande. Jag tillbringade pausen igår (flickans sovstund) vid datorn, googlandes för fulla tangenter. Jag gjorde research kan man väl säga. Jag hittade några riktigt bra artiklar och sidor där jag lärde mig saker jag måste veta för att få till en trovärdig story. Om det nu hjälper. Hrmpff. Jag grottade ner mig fullständigt och hade svårt att släppa min story. På väg till bvc (ja, vardagen fortsätter ju i vanlig underbar ordning), kom jag på en ny vändning som jag var tvungen att stanna och kludda ner på baksidan av ett systemetkvitto. Det är en god karamell det här. Vi får se vart det slutar.

Vi ses den nittionde november!

2009-10-19T12:09:00.003+02:00

Jag kommer att blogga på halvfart framöver, inte varje dag och kanske inte ens varje vecka. Men detta är en tillfällig utsvävning. Om exakt en månad, den nittonde november är jag här igen, leende ordbajsande och lyckligt fast i nätet. In the Wörld uaijd uebb. Lova att ni hittar hit igen!

Å varför nu detta påfund och varför detta kryptiska datum? Jo. Jag ska skriva. Men inte här. Undertecknad ska göra ett tappert och ärligt första försök att komponera det som i vanliga ordalag kallas för.. bok? The Camilla har utlyst en tävling. Läckberg alltså, idolen Läckberg som skriver de bästa deckarna jag läst. Jag är så imponerad och ett uns avundsjuk. Hon ville också bli författare när hon var liten. Jag får stora skälvan. Ångest. Kraftig armsvett bara jag tänker tanken, men nu är det dags. Exakt precis NU. Idag. Ikväll. Nu!? Jag placerar "blyertspennan bestämt bakom örat" (ska ju inte skriva för hand, men det lät coolt?) och sätter fötterna till rätta i de verbala startblocken. Ett microsteg närmare min dröm. Klara färdliga skriv!

Må gott härliga människor! Ignorera regnet och kylan, njut istället av höstens vackra färger!

Hemma kommer femtonde februari.

2009-10-16T11:52:00.003+02:00

Fredag. Lördag/söndag. Sovmorgon. Uppesittarkvällar. Blåbärste. Chokladboll. Internet. Helghångel. Lång frukost. Vuxet sällskap. Gott vin. God mat. Kramar. Avlastning. Egentid. Familjetid. Ösregn. Idag är det en riktig hyra-film-dag. Ostbollar och vin finns gömt i skåpet, väntandes på genomblöt make som är utomhus och sliter för brödfödan. (brödfödan = ostbollar och chokladbollar)

Igår tog flickan och jag bussen till stan. Dels eftersom jag hade hot-mama-stövlarna (som jag f.ö blir modellika enååtttio i) men också för att hon älskar att åka buuuuuuuuss. Bara att få se reaktionen när hon får syn på bussen tolvhundra meter bort är obetalbar. Hon skriker och ljublar i falsett - buss, buss, buss, och pekar med randig vante!! Vi hade en liten handlelista för affärer i stan. Den är betydligt roligare än den med mjölk, tamponger och äpplen på. Vi köpte nästan allt på listan på KappAhl. Så är det ju lite nu. Man effektiviserar med risk att missa en snyggare pryttel i annan affär. Men med flicka i släptåg blir det så ibland. Värderar tiden, väljer att göra annat. Väljer bort att shoppa? Jösses. Hur gammal är jag? I alla fall. Jag köpte svarta skinnhandskar med tre små blanka knappar på handleden. Grymt fint. Jag såg det på någon häromvintern och bestämde mig för att härmas. Jag kallar det att inspireras. En orange (mörk) halsduk, lösstickad åkte också med på ett hörn. Jag hade faktiskt en rabattkupong som gav femtio spänn minus på vantarna. Halsdukens prislapp femtio spänn. Plusminusnoll-shopping gillas. Vi köpte strumpbyxor, röda med vita ränder till flickan som får agera långkalsong och blåa mockasiner med krokodiler på. Tuffa. Inte flickiga. Inget tyll och inga prinsessor. Blärk. Väl ute slet jag av prislapparna på halsduk och vantar och klädde på mig. Skönt. Nu är jag rustad för en höst som hemmamamma. I hotmamastövlar. Åtgärd: Vi gick in i en skoaffär och jag provade svarta gympadojjor, typ. De satt som en smäck, tajta och sköna och klacklösa. När min ensamma slitna hot-mama-stövel låg där med några sömmar som spretade slitet och väntade på mig, kom en ung flicksnärta och böjde sig ner och skulle preciiis ta min stövel. Hon såg lite generad ut men jag blev lycklig. Tänk att hon ville köpa min sledna stövel med lukt och allt inkluderat? Man är kanske lite cool ändå. Dessutom såg jag inte en enda person som hade samma färg som min halsduk. På något plagg. Jag blev överlycklig. Jag är inte bara cool. Jag verkar vara lite unik också? (obs detta är ironi på hög nivå, jag ger inte mig själv komplimanger alltså!)

Vi började ta oss hemåt för att göra nästa stopp på listan: mata ankorna. Vi hade jättepåsen Allan med brödsmulor med oss, noga delade för att passa de små söta ankornas munnar. Plus att jag blir nervös när dottern matar med hela mackor, de vrålhungriga ankorna är inte alls rädda och de tar gärna mat direkt från handen. Jag vet. Det hände mig. Hujedamig. De drar sig inte för att ställa sig PÅ skorna heller. Det har hänt både mig och maken. Men när de kikar på en med sina små bruna fina ögon kan man inte göra annat än le. Nåväl. Vi kastade ut alla smulorna och dottern njöt i fulla drag. BAM! skrek hon när hon kastade. Plötsligt kom en ensam kanske fyra-årig-flicka springande och började jaga ankorna. Jaga. Ankorna flydde panikartat. Jag letade argt efter den förlorade mamman. Hon stod bakom ett träd. Blängde först tyst en gång. Ingen reaktion. Vände mig om igen och fräste - du vet att hon jagar fåglarna eller? Då blev det fart på tanten (trettio år). Åh! Jag blir så arg. Hur kan man låta sina barn jaga djur så? Är de för små för att fatta så får man ju gå. Suck! Jag tror dessutom att N hade förstått om vi sagt att hon ska stå stilla och titta fint. Och hon är tjugo månader liten. När påsen var tom vinkade vi och sa hejdå anka! Smack. Flickan gav slängpussar.

Lite husnews:

Igår fick vi förresten två fakturor gällande huset. En på tomten (830 000 kr) och en gällande VA (88 250 kr). Det är inte varje dag det dimper ner fakturor för över miljonen i brevlådan. Vi fick dessvärre också ett brev att vi ska ändra placeringen av huset mot förgårdsmarken (gatan) samt ange färg på takpannor. Hm. Jag ska ringa kommunen idag och ifrågasätta. Det verkar råda lite dubbla meningar om detta. Skam den som ger sig?

Det lutar åt att vi ska börja sälja våningen till jul. Lägga ut den och ha visningar i slutet på januari. Jag är så spänd på hur den försäljningen ska sluta. Igår hade förresten styrelsen möte om bla vårt ventilationsproblem. Jag sitter spänd av förväntan och undrar lite arg i förskott, vad de kommit fram till. Blir beslutet dåligt för vår del har jag en plan b som innebär mer trubbel och större utgifter för brf. Mina armbågar är vässade. Sylvassa.

Något roligt hände pappa när han vaccinerade. Han fick vaccinera kungen!! Ehh. Nä. Men. En man frågade honom om han varit i Käglinge och tittat på en tomt för ett tag sedan. Det stämmer ju och det visade sig att mannen tydligen bor i Käglinge och hade känt igen pappa. Mannen känner till marken vi ska bygga på. Han sa att den tomt vi har är en av de bästa för att den ligger högst och att de som ligger längre ner i dalen haft problem med vatten som samlats. Det enda problemet som varit i området är lösspringande hästar. Jag förstod inte vad problemet är? De får gärna stanna till vid vår tomtgräns. (måste hänga upp hinkar med morötter på staketet) Man ler så stort när människor som bor där berättar sådana positiva känslor, det känns om möjligt mer rätt då. Huset kommer troligtvis att komma åkandes vecka sju, mitten på februari. När mailet med den meningen damp ner i mailboxen insåg jag. Jäklar ett stort hus kommer att komma i vecka sju. Och det är vårt hus. Bara vårt. Oj.

Höst plus sol är lika med lycka!

2009-10-14T12:47:00.003+02:00

När jag ligger i mörkret och fejksover får jag de bästa infallen, hittar de fyndigaste ordvalen och den bästa storyn blir komponerad. Där i mörkret. Utan penna. Utan papper. Halvspringer ivrig ut i den ljusa hallen när flickan somnat och svisch så är allting borta. Som ett trollslag. Irriterande. Jag inspireras bäst i mörker helst på natten av någon märklig anledning. Har alltid varit så.

Igårkväll insåg jag hur härlig min dag varit. Förutom det närande besöket av vännen Puh fortsatte den soliga höstdagen i härligt tempo och lungorna fylldes njutbart sakta med hög kall höstluft. Jag drog på mig snörstöveln med klack med jeansen nedstoppade och började spatsera med stolta steg mot öppna förskolan och rytmikkursen vi går på. De bruna och orangea löven knastrade under klackarna. Det känns lite v.i.p att ha så fina skor när man går med vagn. Att för en gångs skull vara kvinnan med barnet. Inte mamman och barnet. Jag ska göra så oftare. So what att jag inte kan gå på kvällen av smärta i fötterna. Hö!

Vi hade femtio kronor och en blåbärssmoothie i väskan. Smoothie till dottern och lösgodispengar till mig. Vi gick i god tid så att vi skulle hinna svänga förbi Hemmakväll och deras fantastiska spaltmetrar av små olikfärgade praliner. Jag köpte som vanligt en stor påse med intentionen att bara köpa lite. Jag minns de där små påsarna man fick när man var liten, med lila blommor på. Jag tror inte ens min hand hade rymts i dem idag. Ett mindre barn kan ju gömma sig obehindrat i de påsarna man använder idag. När man var en meter hög, köpte man noggrannt tolv bitar varav en Shake, en Funny och en två-bitars-Plopp. Man valde bit för bit. För bit. Sakta. Noggrant. Inget gjordes slumpartat eller överilat. Ingen nervsvag ej stresstålig kan ha jobbat i det konditoriet. I dag tränar man sjuans tabell när man lämnar godisaffären. - Hm. 49 kronor kostade det.. Sju kronor hektot? Sju hekto. SJU hekto?? Sväljer. Nästa gång. Nästa gång ska jag ta mindre. Men det är gott med blandgodis. Sju hekto färgämnen, smakförstärkare, gummi arabicum och konserveringsmedel. Klockrent. Speciellt en gång i månaden. Den tiden som är nu. DEN veckan. Måste-ha-choklad-veckan. Bråka-inte-med-mig-veckan. Ont-i-magen-veckan.

Väl framme gjorde flickan mig till den stoltaste av alla femtio mammor som var där. Det var inte så många barn på lekmattorna, de flesta var på sångstunden. Vi struntar i sångstunden eftersom det blir för mycket ihop med rytmiken. Det fanns två mindre bebisar förutom min flicka. N gick och hämtade små små leksaker och gav till bebisarna. Tittade fint bebisen i ögonen och räckte fram sakerna och sa högt - Hvala hvala! (tack). Jag blev så stolt att jag nästan reste mig upp och bugade yvigt med tårarna i ögonvrån. De andra mammorna spädde också på min känslostorm. Även de tyckte det var hysteriskt charmigt och vänligt av min dotter, som gjorde detta helt på egen hand. Vi träffade två mammor till samma barn. Två lesbiska mammor. Jag blir så lycklig för deras skull. Att de har barn. Jag känner med dem. Jag tycker det är helt i rätt linje och det ska så vara. Men det är en annan blogg. En lång.

Rytmiken gick väl sådär. Jag tror att det blir lite för mycket för lilla N. Hon är inte så van vid så många barn (än), så hög musik och så mycket instrument. På samma gång. Det är ganska slamrigt tycker även jag. Men roligt. I början satt hon fint alldeles ensam mitt inne i ringen och dansade, på knä hoppandes på sin lilla rumpa och svängde hela kroppen i stora rörelser åt endera hållet med armarna rakt ut. Log och trivdes. Men när instrumentlådan kom fram dippade hennes tålamod och lugn. Hon brukar dessutom spela piano hemma hos pappa och A. När "fröken" spelar vill givetvis N också prova. Det kan man ju förstå. Svårt att säga nej till någon som inte förstår poängen. Men. Det blir nog bättre nästa gång.

Nu vet jag ju inte om hon kommer att förändras före förskolan börjar i januari, eller om hon ens kommer att agera likadant där, men det känns skönt att hon fritt och ledigt tar sig fram bland andra okända barn och främmande vuxna, att hon inte är blyg att röra eller prata med andra och att hon sticker ifrån mig utan att bry sig direkt. Dock blir hon väldigt arg när barn rör och tar i henne. Oavsett om barnet är åtta månader eller nio år. Hon blir sur och drar sig undan. Tydligt. Men det lär hon sluta med när hon börjat på förskolan.

Efter rytmiken strosade vi hemåt och började så smått förbereda middagen, pasta Puttanesca. Klassisk klarröd mustig tomatsås med kapris, oliver, persilja och sardeller dränkt i massor av parmesan. Fullspäckad av antioxidanter. Hejdå svininfluensa! Skönt att jag toppat godisberget i magen med lite nyttigheter. Jag är inte helt förlorad.

Jag är Hulken med svullen näsa!

2009-10-13T12:41:00.005+02:00

Då har min vän Puh precis gått. Inte Puh som i att jag flämtar "puh" för att hon är jobbig, utan precis tvärtemot. Hon är min Nalle Puh, som säger bra tänkvärda saker, får mig att skratta så att jag gråter, som ger mig infallsvinklarna jag missat och inte sett. Jag uppskattar hennes ärlighet och engagemang och är lycklig att hon valt just mig att bli hennes vän.

När jag blev gravid tyckte jag att alla känslor blev så mycket starkare, jag blev mer av allt, en mental Hulk, mer ledsen, mer arg och mer glad. Samtidigt också mindre konflikträdd och kunde å andra sidan också gråta hejdlöst i oväntade situationer. Nu uttrycker jag mig felaktigt i tempus imperfekt för denna fas håller i sig än. Men i mitt fall är det bara win-win. Jag njuter av mina nya mastodontkänslor och suger på karamellen. Jag vill inte vara utan dem, jag måste bara lära mig att behärska mig en aning. Framför allt när jag är ilsken. Man kan inte trampa ner andra för att man är sårad och arg. Jag har gjort det. Här på bloggen. Fel forum, fel sätt. Men jag har lärt mig nu och jag ber om ursäkt.

På tal om att gråta i tid och otid. Såg ni inslaget på nyheterna om koalan som mot alla odds klarat sig ur en enorm skogsbrand i Australien, där allt och alla dog? Han överlevde och man fick se bilderna på hans små brända tassar. Men. Sedan går stackarn och dör knall fall av en sjukdom som inte hade med brändskadorna att göra. My god som jag grät. Jag kunde liksom inte sluta. Jag och min man skrattar åt det (mig) fortfarande. Och för alla er som älskar djur, framförallt hundar och kanske tom har hund, kan jag ju rekommendera filmen Marley ihop med en stor hög näsdukar. Jag grät tröjan blöt. Makens tröja. Hela axeln var fuktig. Först trodde jag att det var vinet som lurade mig, vilket hänt förut, men nu har även min moster med make sett och gråtit till denna sorgliga verklighetsbaserade film. Om en hund. Som dör. Puh.

Mindre konflikträdd också ja. Den behåller jag gärna. Jag var, i min mening, lite av en fegis förut. Jag trodde mig aldrig ha rätt, stod aldrig på mig utan andra ställde sig på mig. Nu är det andra bullar. Jag var och hälsade på kontoret igår, där jag ska börja knega igen om dryga tre månader. Det är givetvis med blandade känslor som detta ska ske. Jag tänkte mycket på just detta igår, med mina nya extrema känslor, att jag tror att jag kommer att må bättre och stå emot stress och krav på ett bättre sätt. Jag kommer att införa ordet Nej i min vokabulär. Man kan och får faktiskt säga nej. Detta givetvis i kombination att jag har en familj hemma som jag värderar högst i hela världen. Jobbet är inte så viktigt längre. Väggen som man annars lätt rasar in i med full kraft i denna ständiga strävan efter att vara perfekt, syns bara långt borta i horisonten och jag har inga planer på att springa in i den igen.

Även bröllop är ju riktiga inbjudare till leende gråtattacker utan dess like. Min vän L ska som bekant gifta sig i februari. Jag kan inte ens tänka på bröllopet samtidigt som jag lyssnar på en lugn kärlekslåt. Då brister det för mig. Tårarna sprutar och jag kan inte sluta. Jag är inte alls snygg när jag gråter heller. Inte som på film. Jag blir flammig. I hela ansiktet. Allra mest i pannan och runt näsan. Näsan sväller också upp en halv storlek och det kommer snor ur den konstant, i två långa vidriga strängar. Ögonen blir röda och svullna rekordsnabbt. Svullnaden håller givetvis i sig minst tolv timmar. Sådär svullna så att ögonfransarna vänder sig lite neråt. Japp, så ser jag ut när jag gråter. Inte som Desperat Housewives ´en som bara är minst lika snygga både under och efter attacken. Fusktigt.

Det är ju bra att gråta säger alla. Men hur kul är det? Jag hatar att gråta oavsett anledning. Det enda jag tänker på när jag väl börjar, är hur jag ska lyckas sluta. Om jag sedan börjar om igen, blir jag förbannad på mig själv. Det är sällan jag bara låter det komma och accepterar. Visst. Det finns ju olika grad på varför man ogillar att gråta. Värst är ju när någon gått bort. Den gråten verkar aldrig ta slut. Den återkommer ständigt. Den har ju inget slut, ingen lösning. Inte lika illa, men illa ändå, är ju när man är osams med någon, den gråter svider. Att se en sorglig film är också tråkigt men är ändå lite valfri. Att skratta så att man gråter är ju finemang. Den gillar vi. Den älskar vi. Att torka bort tårarna för att man haft så jävla kul. Jag önskar att jag skrattade så att jag gråter varje dag. Det ska jag sätta upp på min lista över "drömmar och planer".

Drömmar och planer!

Att skratta så att jag gråter varje dag.

Att se en koncert med Pink.

Att någon gång skriva en bok.

Femton timmar avslutades med lökdippa!

2009-10-10T11:24:00.009+02:00

6:00 vaknar med grus i ögonen. Drivor av grus. Föser undan gruset med kuperad hand och plockar upp den överlyckliga pigga lockiga personen som står och älskar mig på avstånd.

06:30 Efter blöjbyte är det frukostdags. Gröt i vanlig ordning med fruktpuré för att snitsa till det hela. Själv väntar jag. Gröt slut. Nu är det min tur. Mackor. Dessa ständiga mackor. Jag är verkligen usel på att variera frukosten. Te kokas till oss båda. Hon får en del grönt te och massa vatten i gul plastkopp med sked. Där sitter hon och rör och säger högt vaaaam! Teeee! och pekar med sin miniatyrpekfinger.

07:00 Vi tvättar en maskin tvätt, 40 grader och färg. Alltid 40 färg. Får långsam lycklig hjälp av flickan som sitter placerad mitt i tvätthögen i hallen och räcker mig plagg för plagg. Vi har inte bråttom. Så är det bara. Efteråt säger hon mamma lalla som betyder nu är det slut på kroatiska. Hon trycker på knappen och ser nöjd ut när maskinen brummar.

07:20 Morgonmys i toaletten. I rummet där vi har toaletten alltså. Tänderna borstas och balsamspray med tuttifruttidoft reder ut lockarna som blivit osams under natten. Pyamas av och kusinens DelleDelles avlagda fina kläder åker bekvämt på. Hon är redo att möta dagen. Själv drar jag ett prickigt hårband i håret och hoppar även jag i bekväma kläder.

07:30 Jag skriker: - Bilen!!!! Bilen står på lapplisa-kräver-pengar-plats och ingen attraherar Lapplisor mer än vår bil. Vi strosar ner för att flytta den. Flickan helnöjd i famnen. Hon älskar att sitta i famnen när vi går ut. Då kan hon trycka på hissen, tända i trappan och hjälpa att öppna dörrar. Lättroad och lycklig.

07:45 Ännu en favoritsyssla står på tur. Vi tömmer diskmaskinen. Jag öppnar luckan och sliter stressad ut knivar som alla finns i samma bestickfack, tallrikar och annat som kan gå sönder. Hon verkar veta vad hon får ta och tar sina färgglada tallrikar i plast och ofarliga bestick. Hon säger högt vad allting heter - gadde! (gaffel) När vi tömt klart säger hon - mööössä! (smutsigt) - Nu ska mamma sätta in smutsigt upprepar jag.

08:00 - ska vi rita? Vi sätter oss på golvet i vardagsrummet med kritor och papper. - Delauuuu! säger N. C-L-A-U-D-I-A bokstaverar jag. Sedan drar hon alla i familjen. Och grannen. Och bebisen. Och Hans. (på Smauuulandsvillan) Jag ritar en nalle, en buss och en ballong på beställning. - Tubbies?? säger hon frågande och ser lycklig ut. - ja okej då svarar jag och smäller på dvd:n.

08:30 - jag hänger tvätt med assistans av en irriterad liten person som ihärdigt försöker hänga upp saker på tvättstället trots för korta armar. Hon tar sin pyamas med nallemotiv och trär på huvudet. Hon gör det alltid. Samma tröja. Blöt.

09:00 Yogurtdags. Ungen glufsar i sig hela burken med stor hungrig mun. Skrapar tallriken ren och skriker - tuuuuuut! (slut) - meee? (mer) Hon vill alltid ha mer, men brukar sällan äta just mer. Hon ska bara ha. Se om det går. Tänk att hon är sådan redan. Kan se henne på HM om femton år. - Mer??? Ni vet väl vad de säger om äpplet och trädet.

09:30 Chokladbollsbakning. Om man nu kan kalla det för bakning. Flickan är lycklig och förväntansfull när jag plockar fram diverse burkar och mått. Hon vet vad som är på gång. Pannkaka fast ändå inte. Vi lägger ner 100 gram smör i bunken. Jag öppnar kylen. - eeeeeegg! skriker flickan. - ja ägg svarar jag. - plofs! smöret på golvet. Tur vi har mer. Vi hjälps åt och baka. När jag till slut rör ihop alla ingredienserna tar N hudkräm. Låtsas alltså. Med smör-kakao-röran. Ner på halsen och upp på kinderna. Små svarta kladdiga nypor. Att tvätta en kittlig hals ren från smör är inte det enklaste. Hon tror att jag kittlas med flit och skrattar så att hon kiknar, täckt av kakao.

10:30 Liten söt sitter på golvet och läser sina böcker och jag jagar dammsugaren i äkta fredagsanda. Hon hänger med mig och studerar intresserad dammsugaren. Känner lite på luften som kommer ur dammsugaren och skrattar. Plockar hår och ger dem till mig - håååååååå!

11:15 Läggdags. Alltid kvartöverelva. Alltid. Nästan. Vandrar omkring och nynnar en sövande ton. Elefantsången. Samma som mamma och pappa sjöng för mig för trettiofyra år sedan. Liten lägger sitt lilla lockiga till rätta på mitt bröst. Hon tittar på min tröja och sliter upp urringningen. Hon vill åt huden. Där ska hon ligga och kanske somna. Varje gång. Varje dag. Underbart. Visst vore det trevligt att lägga henne i sängen och kunna gå därifrån. Men detta funkar också. Efter några minuters strosande pekar hon mot sängen och ler stort. Hon kramar sin kanin och bäddar, vänder sig, tittar på mig, reser sig, gråter lite, skrattar, pratar, suckar. Till sist. Tyst. Stilla. Jag smyger ut.

11:40 Paus! Två limpmackor med kaviar. Näring? Två chokladbollar. Två chokladbollar (till). En chokladboll (till). Stor kopp kokhett te. Grönt. Utan socker. Avvänjning. Kan inte ha avvänjning socker i samma mening som chokladboll? Datortid. Hotmail, Facebook och bloggen. En kortis in på Lovefilm. Vårt nya prova-på. Vi hyr film på nätet. Skitbra grej. Du har två filmer (beroende på vilket abonnemang man väljer) hemma alltid. Skickar in dem och får två nya. Du får byta hur många gånger du vill men aldrig ha fler än två. Vi ska se skräck imorgon. I love! 45 minuter har passerat. Mailar mäklaren att flytt sker 1 maj. Inget svar. Oups. Mascara, tajta jeans (fredag) och packa väskan med handlelapp och rabattkuponger, pantflaskor under vagnen.

12:45 - maaaammaaaaa! Hämtar den lilla energibollen, svettigt blöt i håret och söt som socker. - laaapil! säger hon och flåsar ivrigt. Grannhuset dränerar marken och där kör små maskiner i olika färg och form. Hon hör dem och älskar att stå i fönstret och titta, peka och berätta.

13:00 Lunch. För N. Jag har ju ätit mackor/chokladbollar. Köttfärssås. Burk. Latmat. Hon äter inte min köttfärssås. Hon äter inte köttbullar. Hon äter inte potatis. Men hon älskar thaimat med koriander, chili och lime. Det äter hon. Men hon äter. Det är det viktigaste. Hennes aptit har fått sig ett uppsving igen. Skönt att slippa oroa sig.

14:00 - P kommer hem. Han har tagit några timmar ledigt. Älskar dig för det. Också. Vi tackade honom genom att gå ut. Vi gick och handlade och sa åt den snygge mannen att lägga sig på soffan och blunda. Han löd nöjd. Vi och femtusen andra var på Malmborgs och köpte middagsgrejor och fredagsmums. Där var kaos. Som vanligt finns det stressade femtiotalister som blänger på barnvagnen. Sedan när tar en barnvagn mer plats än en kundvagn??? Nä just de. Suck! Men mina ögon kan också blänga. I retur. Arg retur.

16:00 - maken lagar Tom Kah Gai, thailändsk soppa som vi alla älskar. Ljuvligt gott. Dottern åt med hela kroppen och njöt högt. - mmm dott! Äntligen fredag. Det finns ingen bättre eftermiddag. Solen strålar och man har två fina dagar framför sig med den lilla familjen.

17:00 P leker med dottern, sparkar boll, jagar henne och pussar henne. Jag passar på att byta hennes lakan. Fredagsfint. Ljusgröna som doftar gott. Röjer i köket efter middagen. Söndagsmiddagen räddad. Thaisoppa i plastburk in i kylen i all hast. Rester är guld. Förutom kokt potatis. Det är vidrigt att äta en annan dag.

19:00 Kvällsrutinen som rullar varje dag, varje vecka, varje årstid börjar. Ska vi ta på .. PYJAAAMAAAAS? Flickan ler stort. Våt blöja av. Pussar på låren. Pussar på magen. Många pussar under fötterna. De luktar vuxenfot. Tänk att så små tår kan lukta så mycket. Det finns verkligen inga sötare tår i hela världen. Jag lovar. Trots ostlukt. Pyjamas på. Strumpor på. Iskallt sovrum och ben som sprallar av täcket ideligen kräver sockar på natten. Nästa fråga. Ska vi borsta.. TÄNDERNAAAAA? Ungen fnyser förväntansfullt och ler med hela ansiktet. Bamsetandkräm på tandborste och ungen på rygg på mina lår. Fila, fila, gno de små vita kornen. Framtänderna nere är klurigast. Håret borstas till en stor yvig form. Rak nerkammad klippt lugg till det. Hysterisk kombination och hon är både sovklar och supersöt. Nu ska vi säga godnatt till pappa. - Lakonåtsch! (godnatt stavas inte så här på kroatiska) - Lalala svarar dottern. Hon försöker alla fall. Kram och puss på pappa. - Mamma åsså säger hon. Hon är rättvis. Hon somnar snart i sin lilla säng. Sin lilla ljusgröna nybäddade säng med kaninen under armen i tryggt förvar.

20:00 Maken och jag tar fram fredagsgottis. Xider Mandarin till mig, öl till maken. Chips och lökdippa. Choklad. Chokladbollar. Nej vi skulle inte ha gäster. Nej jag har inte en ätstörning. Ja jag vet hur mycket socker där är i allt det där. Ja jag äter chips trots transfetter. Jösses. Kan man inte få äta lite fredagsgott? Vi börjar titta på två inspelade delar av favoritserien Heroes som pucko-teve-fyra valt att visa mitt i natten i småbarnsföräldrars mått mätt, dvs 22:40.

21:00 somnar jag sittandes på divanen iförd pyjamas, under en filt, som en snarkande gris med helöppen mun flåsandes lökdippa.

En perfekt avslutning på en härlig fredag!
Ha en underbar helg alla som läser!

Önskelista: en till

2009-10-08T12:24:00.005+02:00

Nu har jag varit mamma i snart tjugo månader. Jag har trivts mer och det har varit mer annorlunda än jag först trodde. Det är ju helt omöjligt att föreställa sig hur det ska bli. Man hör ju faktiskt mest folk oja sig i omgivningen hur lite man kommer att få sova, att man inte ska hinna med sitt gamla liv eller att man måste offra så mycket.

Allting är ju sant.
Men inte mindre härligt för det.

Sova lite.
Japp. Men sätt de månaderna i relation till hela ditt liv med barnet och vips så är det inte så länge längre. När man inte fått sova är det svårt att se skogen för alla träd. Själv var vi uppe var och varannan timme i tio månader. Det tog på krafterna. Samtidigt så fick man ny eld efter en bra natt. Det gäller också att vara smart. Planera, be om hjälp, skrik om hjälp om det behövs, prioritera och delegera. Skit i tvätten om du är trött. Köp dig en blaska och kryp ner på soffan. Ge burkmat och sov i stället för att laga egen mat. Sänk dina krav så mycket du kan. Lyssna inte på omgivningen. Lyssna till ditt hjärta. Och träna dig på att säga ifrån och framförallt att säga nej. Orkar du inte ta emot besök, säg det. Orkar du inte prata i telefon, stäng av den. Du som är hemma med barnet, mamma eller pappa, är den viktigaste för barnet. Andra och annat får vänta. Så länge barnet är friskt och lyckligt spelar det ingen roll om hon har köttfärs på byxorna eller om dammråttorna trängs på bokhyllan. Tiden med bebisen kommer aldrig åter och bebisen har hellre en skrynklig osminkad men utvilad lycklig mamma.

Man hinner inte med sitt gamla liv.
Nej det stämmer ju också. Men det gamla livet är nu det nya livet. Livet förändras alltid, ibland mer och ibland mindre. Just när barn kommer till världen, är det ju lite som att somna som en kvinna och plötsligt vakna som mamma. Mamma, mamma, mamma. För hela slanten. För så är det ju. I början helst. För mig tog det tre månader att helt landa. Då började saker ta form, rutiner och annat som underlättade. Jag slappnade av och andades som förut. Livet är bättre, annorlunda och mer underbart med barn. Även om det krävs mer planering för att gå på restaurang eller att köpa jeans. Men ärligt talat. Hur viktigt var det egentligen med den där spontaniteten? Är det inte mest det faktum att den inte är där som stör?

Att offra så mycket.
Ja är det bara något man gör utan att blinka. Det är förälderns skyldighet och ingenting man tänker på tycker jag. För mig är det så självklart att jag och maken väljer bort saker för att vår dotter ska få det bästa ut av livet. Det måste väl vara så för alla? Om man som förälder känner att man "offrat", då kanske man inte skulle blivit förälder? Om man måste berätta för barnet hur mycket man gjort, hur mycket man valt bort, känns det mer som ett desperat skrik efter kärlek och respekt. Vår flicka ska inte behöva veta om vi valt bort saker för hennes skull. Det blir ingen lyckligare av, allra minst hon.

Jag blev så lycklig när vi fick veta att vi skulle få barn.
Jag kände mig nog aldrig helt säker på att vi skulle kunna få en liten bebis. Det fanns inga som helst grunder för den tanken, utan det var väl mer som för många andra som väntar till trettioårsåldern med att få barn, att man ängslas inför det faktum att man kanske inte kan. Och om man nu inte kan, hinner vi då se över andra alternativ och få barn på annat sätt. Sådana tankar. Men vi blev med barn. Ganska snabbt faktiskt. Jag hade räknat med ett år för att gardera mig. Vänta oss det sämsta så blir vi inte besvikna. När vi väl blev med barn kom nästa tanke. Nästa orosmoment. Tänk om bebisen inte är frisk? Trots ett ultraljud var jag inte säker. Återigen. Om jag garderar mig så blir jag inte besviken om bebisen skulle vara sjuk. Alltid en oro. Alltid en tanke. Man är alltid där. Man är alltid mamma.

Ja, man är alltid mamma. Men man har inte alltid ett barn. Man måste uppmärksamma när det är dags att ta ett steg tillbaka. Att med öppna ögon se att den lilla dottern eller sonen nu är vuxen och faktiskt klarar sig själv. Man måste lita till att man lärt sitt barn allt man kan på det bästa sätt man kunnat. Att man varit en god förebild och en god medmänniska. Man måste nu lita till att (tex) dottern kan fatta sina egna korrekta beslut om det lilla och även det stora. Vidare. Man blir kanske farmor eller mormor. Då måste man ta ännu ett steg tillbaka. Inte tvärtom. Du behöver inte ge några råd om blöjbyten eller matpuréer. Om din råd är önskade, kommer du att bli tillfrågad. Du vinner mer på att hålla tyst. För trots allt. Nu har din dotter eller son en egen familj att ta hand om på sitt egna sätt. Bara på sitt egna sätt. Även om man har olika åsikter måste man respektera och tolerera varandras. Farmor eller morfar är inte nummer ett längre. Dotterns eller sonens egna familj är nummer ett. Och inte att förglömma att nu är farmor och son/dotter två vuxna föräldrar som kommunicerar där varje vuxen förälders åsikt väger lika tungt. Visst kan man tycka olika, det ena eller andra behöver inte vara fel. Man måste, åter igen, respektera varandra, som två vuxna föräldrar.

Ibland på nätterna kan jag inte sova. Min biologiska klocka tickar. Tick, tack, tick, tack. Ticka på din jävel tänker jag och ler, du får vänta tills vi bor större. Men jag längtar. Nästan i samma stund som dottern ammade sin sista slurk, började jag längta. Och bara det är inte så dumt. Att längta. En njutbar maräng uppblandad med sockersött hopp om ytterligare en fantastisk liten människa att älska och ta hand om.

Tick tack tick tack.
Längtar.

Gärna tärna med maidzillahjärna!

2009-10-08T07:28:00.005+02:00

Idag är en ny dag. En grå torsdag som började klockan sex på ljuvligt sätt. - Pappaaaaaa! Mammaaaaaaaaa! Jag vaknade med härlig champagnebaksmälla som ska kureras med choklad och panodil. Dottern är lika morgonpigg som sin pappa. Från att hon slår upp sina bruna är det full fräs på svadan och den lilla pyjamasklädda kroppen. Nästan som om hon ska ta igen de tio timmarna hon sovit bort. Missat. Själv är jag helt tvärtom, helst efter champagne. Jag kommer till liv runt tolv, när ungen sover middag. Först då ser jag med full skärpa. (inte full som i berusad) Jag försöker inte säga något.

Igår skrev vi på huvudritningarna på vår fina hus. Nu ska vi bara hålla tummarna att vi får lägga det på "fel" håll. Det kommer att bli strålande. Att få vårt bygglov lär visst ta sex veckor. Fyra MÅNADER i Trelleborg. Vi skrev på en hög papper, ansökan och VA, ansökan om el mm. Flickan satt i knäet och åt pannkaka medan vi signerade gud vet allt. Huset kommer troligtvis att levereras vecka åtta, sista veckan i februari. Vi kommer antagligen att flytta ut härifrån 1 maj för att ha lite tid för eventuella förhinder. Det blir en fin vårflytt. Sju långa månader väntar nu framför oss. Jösses. (favoritord!) Lagom tid att ragga flytthjälp.

Därför champagne. Därför firade vi. Igen. Man måste fira livet.

På tal om att fira livet. Min bästa vän L gifter sig med sin J den 13 februari, här i Malmö. Hon var min fina tärna med blöta kinder, och nu har jag blivit tillfrågad om jag vill vara hennes. Det ska bli så roligt, jag har längtat. Länge. Ja. Tror jag längtat sedan 2001. Det var då vi träffades. Jag hoppas hon blir nöjd och glad med sitt bröllop. Men det tror jag, de har satsat på säkra fina kort både med lokal och kyrka. Hon har tom köpt två bröllopsklänningar. Hon ska inte bära båda. Det handlar inte om att de gifter sig på vintern. Hon köpte en fel och nu en rätt. Hon börjar bli sådär bröllopsstirrig. Charmigt. Jag var sån i ettochetthalvt år. Hon blir sån nu? Fyra månader före. Vilken järnmentalitet. Men hon brukar säga att hon arbetar bäst under press. Det finns ju sysslor som kommer med att vara tärna. Jag har planerat och grunnat så länge. Hon har en egen bok. Där står planer, tankar och andra spekulationer. Jag har dessutom taskigt minne så det hjälper ju även mig. Jag tar sysslorna på fullaste allvar. Fullaste. Allvar. Hon är säkert stressad. Lite nervös. Hoppas jag. Jag hoppas att hon vet att jag är lite crazy. Men ändå snäll. Eller? Det finns verkligen inga roligare fester än bröllop. Man är ju ärad och lycklig redan när man får den tjusiga inbjudan. Att just jag, vi, blev bjudna. Och att sedan få vara tärna. Det blir inte större. Åh så roligt!

Leveransdatum, pannkaksstekning och grön ögonskugga!

2009-10-07T10:04:00.005+02:00

Morgonen var sådär uschig. Ni vet, man vaknar och vet att något är fel men inte vad genast. Jag är fortfarande lika arg. Lika förbannad. Inte ledsen längre. Nu får det ju vara nog. Som sagt. Dottern, maken och jag hade pusskalas i sängen tills han var tvungen att rusa till bussen i ösregnet. N och jag gick upp och åt frukost. Hon satt på stor stol mitt emot mig. Det kändes lite festligt. Hennes lilla lockiga huvud stack upp. Med nöd och näppe. Åt smör med fingertoppen. Grävde hål i limpan. - mmm dott! sa hon högt. (gott) Sedan var det badrumssysslor som gällde, tandborstning, ny blöja, nya kläder och grön ögonskugga på mamma. Matchar mina velourmjukisbyxor och ger mig definitivt lite mer diskokänsla trots regnig onsdag. Vi satte oss och tittade på morgonteve. Japp. Tubbies. Jag läste mail och drack te. Fortsatte ut i köket där vi ritade. Eller ritade? Skrev! Hon vill bara skriva. - delle delle! (alltid kusinen C först. Alltid) - duda! (nästa kusin) och sedan fortsätter det. Alla i familjen ska vi skriva. Ofta Delle Delle två tre gånger. Och Malla och bebis. (grannarna) Där. På pappret. Ihop med släkten. Gav flickan mellanmål som togs emot med svag reaktion. Hon kikade på mig med stora bruna och sa - pappapappa! (pannkaka) Eftersom vi inte hade några, gjorde vi några. Sådär halv åtta på morgonen. Det är hysteriskt roligt att göra det ihop. Några tips om du ska göra pannkakor med en 20 månaders. Ha extra av allt. Något flyger garanterat på golvet. Häll upp mjölken i ett litersmått. Du kommer garanterat att tappa räkningen när ungen häller två deciliter mjölk i håret på sig själv. Hon har nu lärt sig orden också. Mjölk, mjöl, ägg och salt. Men ni hade inte förstått dem. Jag fattar precis. Vi åt pannkakor ihop och jag grubblade trots allt. Jag kan inte bara sluta tänka på.

Idag är en stor härlig dag för vårt husprojekt. Vi ska träffa Smauuulandsvillan och den trevlige H i Lomma. Vi ska äntligen få se huvudritningarna och skriva på andra papper. När dessa skickats iväg tar det tre till fem dagar före vi får leveransdatum. Alltså inflyttningsdatum. När vi fått det kan vi ringa mäklaren vars ben nog somnat vid det här laget i startblocken, och skrika - kööööör! Har vi tur, säljer vi våningen före månadens slut. Oj städa, städa, styla, styla! Snälla Malla (grannen) ställer upp och låter oss baxa in leksaker och andra barnpryttlar i deras hall. Allt för att styla, styla, styla! Imorgon ska vi också iväg. Då bär det av till banken i Limhamn där vi ska låna till jordplätten. 1 november blir vi ägare till vår mark. Tur att vi slapp rida som Tom Cruise och hans dåvarande Nicole Kidman för att smälla ner en vit flagga i jorden. Jag älskar hela tänket att vi köpt oss en bit mark. Jag har sagt det redan. Jag vet. Men ändå. Åhhh.

Och trots denna härliga dag, är jag ledsen.
Arg.
Besviken.
Trött.
Tom.
Som en dammig grå låda täckt av tidningspapper.
Så känner jag mig.

Mitt barn är alltid det viktigaste!

2009-10-04T20:08:00.009+02:00

Med underbara barn blir det aldrig riktigt som man tänkt sig.
På gott och på ont.
I fredags var det ont som stod på menyn.
.
Lilla flickan hade i dagarna tre haft lite problem med magen, lite för ofta och lite olikt sig för att uttrycka sig som en dam om skit. Vi reagerade inte så mycket på detta eftersom ungen var lycklig och sig lik. Men på fredagen förändrades läget, hon klöktes några gånger som om hon ville kräkas och magen var svullen. Så svullen en så liten mage kan vara. Jag ringde bästa-numret-i-världen 1177, sjukvårdsupplysningen och den vänliga Gun. Hon blev lite orolig över den svullna magen och bad oss ta tempen. Hon skulle ringa upp oss igen. Vänliga Gun ringde och vi fick lyckliga informera att feber var ingenting lilla tösen hade ådragit sig. Gun gav fina matråd och recept på morotssoppa och sa att hon antagligen bara fått i sig en elak bacill som ställer till det i den lilla lilla magen. Skönt tänkte vi. Vi skulle ge kokt mat, vatten att dricka, smör var visst viktigt, vitt bröd med smör, morot, banan, blåbär, inga kryddor, inga mejeriprodukter och ingen gröt. Oups! Vi hade precis tryckt i ungen en stor laddning. Nåväl. Vi nattade den lilla kryllbollen som somnade fint.
.
Vi dukade fram tacobuffén och det vita kalla vinet och satte oss nöjda ner.
Men lugnet varade inte länge alls.
Flickan vaknade en-två gånger i timmen.
Hela natten.
.
Vi trodde först att det berodde på magknip av jätteladdningengröt men förstod vid tretiden på natten att hon blivit förkyld. Hon snörvlade och harklade sig. Jag trodde att hon behövde kräkas men klok make sa att hon blivit förkyld. Vid fyra rumlade jag (Stevie Wonder) ut i köket (utan glasögon och synfel -5) för att leta fram nässpray. Jag hittade inget. Bara renässans, koksaltlösning. Maken och jag kom överens att spruta näsan full nästa gång hon vaknade. Det dröjde väl fem minuter. Jag slet av plastkorken och sprutade näsan full. Ungen gallskrek. Jag kanske skulle tänt lampan? Aja. Maken viskade plötsligt - vi kanske ska passa på att ge henne droppar nu när hon ändå är vaken? - det var det jag gjorde viskade jag tillbaka. Hon vrålade en god stund men somnade snart om igen. Bubblandet från näsan hade nästan tystnat. Halv fem somnade hon och vi fick sova två hela timmar. Sedan började hon igen. Min tanke när hon väl vaknade för dagen var - vi måste ringa någon! Jag kunde för min värld inte förstå hur vi skulle kunna gå upp än mindre ta hand om henne när vi inte sovit. Alls. Nåväl. Vi ringde ingen. Förutom ett sms till mamma och P(ville undvika att väcka kalkonkockarna), där jag meddelade att vi tyvärr inte kunde komma på besök. Klockan sju tog jag upp den lilla ynkliga flickan och bredde en magsnäll rostad vit macka med tjockt lager kärlek. (smör) Hon hade feber och var glad men ändå inte sig lik, lite sorgsen och trött. Man vill ju inte vara sämre, så rostat bröd med smör åts av både dotter och mamma. Jag är fortfarande inte säker på om jag var vaken eller inte. Efter frukosten bäddade vi ner oss på soffan och satte på favoriterna Tubbies. Hennes favoriter. Säga vad man vill om att vara sjuk, men att få mysa så under en filt med en så söt liten människa är faktiskt inte så dumt. Vi festade till det med ett rårivet äpple. Allting på den trevlige Guns rekommendation.
.
Det blir som sagt aldrig som man tänkt sig med barn. Ibland blir de sjuka. Då spelar ingenting eller ingen annan någon roll. Bara kramarna och pussarna är tillräckligt många, bara man ringt sjukhus och fått rätt information hur man ska sköta den lilla stackaren. Livet får vänta. Jag avskyr när hon är sjuk. Jag längtar tills hon blir så stor att hon förstår vad man säger. Jag kommer fortfarande ogilla att hon blir sjuk, men då kan man åtminstone förklara. Jag menar, vem vill stoppa upp en snorsug i näsan, stoppa upp en termometer i rumpan följt av en alvedon som får vandra samma väg? På lördagen stack maken till Apoteket och köpte en tidig julklapp.
En örontermometer.
Bästa investeringen.
Ett hemskt moment borta.
Vi hade tom skoj med den där örongrejen.
Maken lärde sig att han är en kall typ, 36,3 grader.
Själv är jag mer av den hetare sorten och har en kroppstemperatur på 37,3.

I helgen skulle vi cyklat på röd trehjuling. Istället blev det Tubbies i pyjamas på soffan.
Vi skulle besökt mamma som firade sin födelsedag med kalkon och äpplepaj. Istället blev det smör på vitt bröd, rödspätta med mos och mosade blåbär.
Vi skulle sovit över hos mamma och P. Istället blev det för mig att ligga sträckt i märklig ställning för att sova? och ändå hålla liten flickas mjuka varma hand som tröst. Träningsvärk i ballen som söndagsbonus. (balle = skinkan)
Planen var att N skulle busat, skrattat och kramats med mormor och P. Istället blev det en innehelg med hes stämma, gråtfyllda nätter, febertoppar och snorbusar.
Men vad göra?
Mitt barn är alltid det viktigaste.
Alltid!

Redan trettiotvå jordsnurr - jösses ! !

2009-09-28T19:29:00.004+02:00

Jag älskar jösses. Ordet. Sådär lagom gammalt i gemet och ändå sådär charmigt i mina öron. Nog om jösses!
.
Kameran är återfunnen.
Maken grabbade en i skåpet gömd kexchoklad och vips, där tittade den fram i all sin prakt, efterlängtad och saknad. Kameran.
Inte kexchokladen.
.
I lördags var det så barnfritt och datedags. Vi laddade litens väska med blöjberg, en mängd ombyten, ett stycke ambulans, en svettig djurmönstrad kudde och "zec" (gosekaninen) och styrde kosan mot Skurup. Här väntade momo Amma och mössä (morfar) med stora leenden. Jag fick liksom slita tag i pappa och luta mig mot hans axel i något som kan liknas vid en kram. När han väl fäst blicken på dottern är det inget som kan bryta den förtrollningen. - Mössääääää! skrek lillan glatt och sträckte sig mot den ännu lyckligare morfarn. Det räckte att vi började skruva på oss, så säger ungen - hejdå mamma, hejdå pappa! och vinkar glatt. Härlig känsla att det inte är några problem att lämna henne.
.
Vi stack sedan hemåt för att njuta vidare på egen hand. Vi lade in högsta möjliga romantiska växel och korkade upp en flaska Chianti classico från 2005 och mumsade lyckliga på Lindtchoklad och pepparchips hand i hand i soffan.
Klockan fem tog vi bussen till Lemongrass. http://www.lemongrass.se/start.html Eftersom både jag och maken är sådär bortskämda med god mat både hemma och borta är vi sedemera också ruskigt kräsna på restaurang. Men JÖSSES! Vi kan varmt rekommendera Lemongrass. Riktigt gott och en riktigt rolig meny. Ibland kan jag känna att jag bara kan tänka mig att beställa två-tre rätter på en hel meny, men här skulle jag verkligen inte bli ledsen om jag fått vad som helst. Stället var fullknökat så vi hade väl överseende med att maten dröjde. Det är f.ö det enda man kan uppbringa som lutar åt ett klagomål. Maken beställde stekt marinerad oxfilé med sockerärtor, selleri, vårlök och en sås på soya, chili och vitlök. Själv åt jag tigerräkor med krämig sås på vitlök, chili, cocos, curryblad, singaporeansk curry, citrongräs och ägg. Jag gillar mat som är krämig, smörslungad eller krispig. Inte samtidigt. Maken avslutade med en creme brulé a la sötlakrits som samsades med glass på ingefära och vanilj. Själv slog jag till med en valrhona chokladdessert. Slurp! Vi kommer att gå dit igen och förhoppningsvis snart. Barnvakta någon?
Efter middagen tog vi en promenad hemåt för att låta maten sjunka ner. Det hjälpte inte. Inte alls. Jag gick i klackaskor hela vägen utan att notera det ens. Bra skor eller bra vin? Väl hemma dukade P upp med vin, fetaost och oliver i små tärningar med tandpetare i. Han är så söt! Fixar och donar. Och. Jag orkade knappt en smula. 22:30 (!) väcker P mig och frågar om vi ska lägga oss. Barnfri afton så somnar vi halv elva. Jösses!!!
.
På söndagen fyllde då älsklingen år.
Äntligen.
Trettiotvå jordsnurr.
Jag har längtat.
Svårt att hålla tyst med paket i huset.
När han föddes hade jag redan levt i två hela år.
Det är nog därför jag ofta vill bestämma.
För att jag ju trots allt är äldre menar jag.
Maken fick presenter i sängen. Presenter med papper och snören på. Hm. Efter en prasslig öppning av födelsedagen svängde vi ihop en hotellfrukost på ägg, bacon, korv, bröd, fetaost, gurka/tomat, the och jos. Varför är det så gott att äta ibland? Okej ofta då. Men gärna efter vin. Mat, mat, mat! Fett, salt! Grrr! Ge mig!

På eftermiddagen åkte vi samma runda till Skurup för att hämta upp den lilla vackra flickan. Hon sov gott när vi kom fram. Den rackarns ungen hade sovit till 8:15 vilket hon inte gjort på femton månader? Vi bjöds på fin rosa tårta och maken fick ett enormt paket. I den enorma paketen fanns en grill. En livs levande grill. Nästan. Så himla bra present! Jag har aldrig sett en så stor heller. Den var nog 97 cm i diameter? Eller var det 54? Oavsett. Enorm! Jösses!! Här ska grillas!

Grattis mitt hjärta!

Jag älskar dig alltid.

Är Filippa Bark baserad på Anna Anka?

2009-09-25T13:46:00.004+02:00

Nu har jag surat många ord nog för några dagar angående vår fuktiga livssituation. I helgen ska samma tema råda men mer med siktet på vin och annat gott vått. Vi ska ha barnfritt. På lördag ska vi gå ut på restaurang, min kille (!) och jag, och äta och dricka tills vi måste knäppa upp knappen. Om det beror på full mage eller på något annat får den flitige själv lista ut. Vill bara påminna om att det faktiskt är fredag idag om någon mot förmodan hade missat detta härliga veckoliga (eget ord) happening!

Jag och dottern började dagen intensivt, vi gick ut hårt. Klockan nio stod vi påklädda och redo för stan. Vi gick ut i den härliga solen och på femton ljuvliga minuter var vi plötsligt framme. Det är verkligen guld att bo så här nära. Säger jag och flyttar utanför stan. Äsch ni fattar. Man kan inte få allt. Även om jag vidhåller att man ska försöka. Vi fixade den sista paketen till maken som firar sin trettioandre födelsedag på söndag. Jag kan bli så trött på affärernas envisa indelning av tjej och killkläder. Varför måste de sätta på rosa blommor på jeansen? Eller en bil på killarnas? Kan de liksom inte ha alla världens färger och mer könsneutrala plagg? Det är nästan helg omöjligt att hitta en jacka till en liten flicka som inte är rosa eller röd. Köper man då på pojkavdelningen blir den genast svart och jättetuff. Märkligt! Vi passade också på att göra några ärenden som legat länge på måste-listan och skvalpat. Otroligt skönt att kunna stryka några små stressmoment. Ja jag är mammaledig, men jösses, har nog aldrig haft ett så späckat schema som nu. Jag skulle kunna sitta på gågatan med en laptop en hel dag och bara skriva. Otroligt roligt att bara titta på folk, på modet, på människorna, på personligheterna och allt annat som fångar blicken. Undrar vad folk tänker om mig?

Vi drack champagne i onsdags. På mammas födelsedag. Men inte därför. Kanske lite då. Men mest för att maken fick fast anställning. Hans sexmånaderlånga provanställning övergick per automatik till en fast tjänst. Vi firade i pyjamas maken, André och jag. (André Clouet) Jag blev fnissig och dimmig i huvudet efter ett glas. Champagne är verkligen inte billigt men är en billig fylla. Lagom liksom. Igår vaknade jag med huvudvärk och godiscrawing. Ja. Mer än vanligt. Faktiskt. Jag älskar att dricka champagne sådär helt opretantiöst. I pyjamas. En onsdag. Fira livet och allt det har att erbjuda liksom. Varför inte?

Jag, dottern och min champagnebaksmälla passade på att veckoslutshandla direkt på morgonen. Enklast för alla så. Jag resonerar inte som pensionärerna som tvunget ska handla mitt på dagen när alla har lunch och stresshandlar. Malmborgs är en smal affär, lång och smal. Alldeles för smal för rullatorer som stockar upp gångarna. Direkt efteråt for vi rakt in i biltvätten, silverstyle. Det gör jag aldrig om. Med flickan. Hemskt. Jag har aldrig hört henne skrika så. I falsett. Hon var så ledsen. Jag satt ändå bak hos henne. Slet loss ungen från bilstolen och kramade henne. Det hjälpte ytterst lite. Jag kan förstå henne, hela bilen skakar när den tvättas. När jag nynnade Elefantsången lugnade hon sig. När den något tystare och lugnare "torken" satte igång tittade hon på mig med stora blöta ögon och sa - mamma lalla? (betyder nema vise som betyder inget mer, slut) - nej, inget mer svarade jag. Senare på dagen köpte vi en mbulann. (ambulans) Dottern blev överlycklig över den blinkande ljudande bilen som är i skala 1:48. Bara en sådan sak. Man kan öppna dörren. Det är det bästa med hela bilen tycker dottern.

Roligt det här med att ha en dotter som pratar två språk. Igårkväll sa maken - nu ska vi äta fläskpannkaka! Då skriker lycklig liten - mesopappapappa! (meso är kött på kroatiska) Hysteriskt roligt att hon översätter själv och blandar hejvilt! Hon är lite som Joey i Vänner när han ska lära sig franska om ni minns? När hon inte kan ett ord säger hon - jesua! Hon pekar på tapeten eller på clementinen - jesua? Hon är världens sötaste. När hon fått på sig pyjamas på kvällen, tänderna är borstade och håret kammat ser hon ut som en trött Princess Leia. Håret är så fluffigt på sidorna! Enormt charmigt!

Jag har inte följt den spännande serien om lyxkvinnorna från Sverige. Jag tycker inte om att se program som gör mig arg och därför spiller energi på onödiga tankar. Men jag måste ändå tillägga en sak som maken konstaterade. Visst pratar Anna Anka som Filippa Bark? Ni vet, komikern på teve ett? Mitt i prick säger jag. (bara att Filippa Bark är på skoj!)

Jag har förresten tappat vår kamera, hur irriterande är inte det då? Jag är en riktig fotonörd. Fotograferar nästan varje dag, alltid. Jag kan inte, men jag vill behärska konsten att ta fina bilder. Jag tar många, så en blir alltid okej. Det hände i söndags, vi matade ankorna med full kraft och jag lade kameran i lite hopfälld suflett och vips tre dagar senare inser vi att den inte finns i lägenheten. Skit också! Eller mög! som man säger här i Malmö.

Sur soppa smakar spaltventil!

2009-09-23T09:01:00.007+02:00

Jag gillar inte att ha öppna fönster hela tiden, allra minst den här årstiden vi har nu. Och framåt. Nu har vi öppet ändå. Jävligt motvilligt. Vidöppen balkongdörr och stor springa i sovrummet, tjocka sockar och nedstoppade byxor i strumporna, långärmade tröjor och stickade ovanpå ihop med små kalla händer. - det räcker inte att vädra säger ju Anticimex. Alltså måste jag ha så öppet jag kan. Tills spaltventilerna kommer på plats. Men. Här har vi stött på patrull med stora bokstäver. STORA. Jag ligger i blodig fejd med, inte föreningen, utan ordföranden. För så tror jag det är. Hans beslut de senaste dagarna är inte föreningens utan bara hans Majestäts egna.

Jag ska försöka fatta mig kort. (javisst tänker ni, lycka till!)
Igårmorse ringde ordföranden till liten ung flicka (så ser han mig kan jag bara garantera, jag känner det långväg!)

- ehh Niiina! (tysk dialekt) ni måste schälva bekosssssta detta att sätta upp spalllllltventiiiiilerna!
- ehh va menar du allvar? sa jag.
- ja, det är niiii som innnte haft öppppna fönster så det är ni som ska bekosssta detta.
- ehh, men Anticimex sa ju att det är dålig ventilation.
- nej det sa de inte! (här gapar jag så stort att en kråka lätt skulle kunna flyga in och landa på tungan och jag hade inte märkt det)
- men snälla H, Anticimex sa ju att ventilationen var dåli...
(avbryts) - NEJ! Det sa han inte, vi behöver inte diskutera detta mera, vi kommer ingen vart!
- nej det är tydligt. TackHej! sa jag kort och lade på.

Vad jag gjorde sedan var att sätta mig i bilen och åkte till Bauhaus för att skaffa spaltventiler. Monterade dem och allt var frid och fröjd.

?

NÄ! Knappast!! Jag skrev ett argt brev som fortfarande rök när jag stoppade in det i föreningens brevlåda och inväntade spänd svar med knutna nävar.

Efter lunch igår hade jag ännu inte fått något svar. Jag har ännu inte fått något svar. Eftersom rökutvecklingen från mina öron vid det här laget var så kraftig att jag knappt såg handen framför mig, ringde jag upp HSB Malmö och en privatrådgivare där. Han trodde inte sina öron och såg detta som mycket allvarligt. Han anser inte att ventilation eller boendemiljön är ägarens ansvar utan brf:s. Han tyckte att jag idag skulle kontakta en annan kollega på HSB som är vår förenings kontaktperson. Han sa att jag inte behövde om jag inte ville men att vi kunde ge föreningen en chans. Fine tänkte jag. En chans. En! Jag väntar nu samtal från kollegan B.

Detta är en otroligt tråkig illasmakande soppa, som faktiskt gäller en direkt hälsovådlig situation som kunde rättats upp till en ynka kostnad av 975 kronor, tre fönster á 325 kr / spaltventil. Vi vet ännu inte om vår dotter eller kanske vi själva utvecklat allergier eller astma pga de åren vi bott i denna miljön. Den som lever får se.

Ordföranden sitter nöjd på sin tron och känner sig förmodligen ganska säker, även om han troligtvis undrar vem som skickat mailet. För det kan ju inte vara jag. Jag är ju bara en liten dum flicka. Jag kommer antagligen inte att få ta del av rapporten från Anticimex. Men vad ordföranden inte vet är att jag umgås med en annan man i styrelsen. Vår granne C. Kommer inte jag få ta del av rapporten, kommer min granne att kräva att få se den. Grannen är givetvis fullt insatt i allt som skett. Men enbart genom min information. Ingen i föreningen har tagit del av denna situation. Det är Kung H som fattat sina egna beslut på egen okunnig hand. Ordf tror inte att jag pratat med HSB. Han trodde nog inte att jag skulle ringa upp Anticimex igen. Själv. Han tror inte att jag är kapabel att ringa Miljöförvaltningen (tips från just mannen på HSB). Miljöförvaltningen skulle "hoppa på detta direkt" sa mannen på HSB. De kan i sin tur ge föreningen vite och tvinga dem att åtgärda problemen. I samtliga 85 lägenheter. Han trodde inte att jag skulle fajtas om detta. Han kommer att ha många varma fiskar i sin famn, när detta är utrett.
Jag hatar att bli förbisedd, att bli talad till nedlåtande, att inte bli tagen på allvar (och då pratar jag inte sexuellt).
Väck inte den björn som sover.
Jag är så arg.
Och det är så onödigt.
Energi jag kunde lagt på annat.

Ett fuktlöst hem!

2009-09-21T12:17:00.003+02:00

Lägenheten är fuktlös.
Innanför tapeten.
Betongen är torr och leendet stort.
Lyckan är gjord.
Ja ni fattar.
.
Anticimex och den trevlige Jens var här med komplicerade mätinstrument. Han plockade inte ens upp instrumentet när han redan i hallen rynkade lite på pannan och sa - jag vet vad det är. Det är dålig ventilation. Han mätte ändå överallt och noggrant. Ingen fukt. Inga dåliga värden. Men. Ventilationen är kass. Obefintlig. Därför har det bildats kondens som i sin tur smyger sig till de kalla platserna i våningen, dvs i hörnen, i taket. Nu faller saker på plats, det är därför alla jämt klagat på att vi har så omänskligt varmt!

Ordföranden var också med och han har inte många pluspoäng hos mig just nu kan jag säga. Han sa i stora drag att vi som äger lägenheten i det här gamla huset från 1944 (fel, det är byggt 1939) borde veta och förstå att man måste ha ett fönster öppet dygnet runt. Japp. Dygnet runt. Jag förklarade vänligt att vi vädrar så mycket som vi kan med en bebis som krälar omkring på golvet. Men. Vädra är ju inte det vi ska göra. Utan vi ska ha öppet, öppet, öppet. Alltid,k alltid, alltid! Återigen berättade ordföranden att det inte är nåååågon annan i huset som har samma problem (jag frågade!) för alla vet ju att man måste ha öppet jämt. Suck! Även trevlige Jens frågade försiktigt om brf kanske skulle se över de andra lägenheterna för att se om det finns fler som behöver ventiler. Men blankt nej! Vi ska ju byta fönstren om sex år! SEX ÅR!?

Jag ville inte lämna ämnet eftersom jag menade på att vi bott här i över fem år och inte haft dessa problemen tidigare. Jag berättade att vi haft kondens på fönstren. Ja det kan jag tänka mig, sa trevlige Jens, med stora bokstäver. Hm. Jag berättade då för Jens och sur ordförande att vaktmästaren varit här för ett halvt år sedan eftersom vi har haft just kondens på fönstren. Det han gjorde då, var att spänna fönstren så att luften inte hittar in och sa åt oss att köpa lister som tätar fönstren. Anticimex-Jens spärrade upp ögonen och sa - men då blir det ju värre! Jag - tack för det, då är det därför det blivit värre nu! Jag frågade också - har vi gjort något fel? Anticimex - det är ventilationen som är dålig. - alltså har vi inte gjort något fel! sa jag argt och spände ögonen i en nu ännu surare ordförande. Suck! Vidare sa jag att jag anser mig själv vara normalbegåvad och att jag tror att det finns fler i huset som inte vet att man måste ha öppet årets alla årstider dygnets alla timmar. Men återigen, ung flicka kan ingenting, och ordföranden svarade igen därefter. Jäkla idiot!
.
Det som händer nu är att vi ska klorina fläckarna. Det kommer att ta bort dem sa trevlig Jens. Sedan ska vi eller brf sätta in ventiler i fönstren. Tills dess måste vi ju då öppna så ofta vi kan. Suck!
.
Men. Värdena är inte bra sa Jens. Vi hade 25 grader varmt kl nio på morgonen och han mätte luftfuktigheten som var 32. Den ska vara 25. (om jag minns värdena rätt, är lite osäker) När temperaturen understiger 17 grader (natten!) bildas droppar som faller ner vilket är skadligt och inte bra för hälsan med tanke på allergier och astma.
.
Suck!
Snart ska vi flytta!
SÅ jäkla härligt!
I vårt nya fina hus byts luften ut tolv gånger per dygn. Vilket lyft!
Jävla lägenhet!
Jävla avslut!

Ingen het potatis för Bruce Willys!

2009-09-20T11:48:00.015+02:00

Skilsmässor är en het potatis.
Har alltid varit och den kommer nog aldrig att svalna.
Potatisen alltså.
.
Själv var jag med om detta 1981 och framåt. Och med framåt menar jag att skilsmässan alltid följer med en på något sätt. I början mer intensivt och nu, 28 år senare, knappt inte alls. Visst har jag varit ledsen, visst har jag som liten sparv hoppats att de skulle dela postlåda igen. Det gör ju alla barn. Punkt. Men samtidigt. Det finns både solklar logik och dolda svar man aldrig kommer att få, i samband med just skilsmässor. Logik i den form att pappa skulle ju inte leva sitt liv med mamma, utan han skulle ju leva det med sin A. Liksom att mamma skulle vänta några år för att sedan träffa sin P. När dessa pusselbitarna fallit på plats är deras seperation helt självklar och logisk. Jag är glad att mina föräldrar båda har funnit sin rätta hälft att dela detta underbara livet med. Jag tror att allting händer för en mening, att saker till viss del är förutbestämda. Det är min tro och jag respekterar att andra inte delar den. Om inte mina föräldrar träffats hade jag inte funnits och hade de inte skilt sig hade inte mina älskade syskon funnits. Hade inte mina föräldrar skilt sig hade jag aldrig fått lära känna A och hennes familj som då blev min familj. Och jag hade inte fått lära känna P och hans familj.

Allting har en mening.
.
Det är givetvis aldrig roligt att gå genom en skilsmässa, det är ingenting man önskar någon annan. Om man tänker på barnen. Men om man tänker på de som faktiskt skiljer sig, vill man ju att de ska gå genom det. För att kunna gå vidare, för att må bra och för att hitta sin rätte/rätta. Man ska ju aldrig hänga ihop "för barnens skull". Barn är inte dumma. Man lär dem fel saker genom att stanna i en dålig relation. - titta här, så här älskar man inte varann! Bråk, bråk, bråk dagarna i ända!
.
Jag är kanske lite svart och vit, allting är för mig antingen ditt eller datt, kanske dumt, men så fungerar jag. Även naturligtvis i detta ämne. Jag tycker att man visst ska försöka att reparera in i det sista kanske tom även om man redan flyttat isär. Absolut. Men gör det diskret. Väck inga förhoppningar hos barnen. Dejta i smyg. Prata med någon som är utbildad att prata om just detta. Prata prata prata. Somna på kvällen och ångra så få ord som möjligt. Skrik gärna och mycket. Men gör det när barnen sover borta.
Men som sagt.
Jag har aldrig skilt mig.
Jag pratar bara från andra sidan.
Från dem som står på osäkra små ben.
.
Klurigt det här. Barnen hamnar visst alltid i kläm hur man än gör. Även det är logiskt. Om inte ens föräldrarna riktigt förstår, hur ska då barnen kunna göra det. Utmaningen och kravet på föräldrarna blir att se till att barnen inte sitter just i kläm, för länge eller för hårt. Vad jag än skriver här, är det på något sätt inget påhopp till mina egna föräldrar utan snarare bara mina funderingar kring just detta med skilsmässa med diskussioner och erfarenheter jag samlat ihop hittills i livet av vänner, texter och teve. Nästan alla mina vänners föräldrar är skilda. Ämnet avhandlas frekvent, framförallt nu när många av oss blivit mammor själva. För oss väger det tungt att inte skilja oss. Åhnej. Nu jävlar.
.
Givetvis har jag alltid en åsikt när andra diskuterar skilsmässor. Jag har ju min syn. Mina ord om situationen i kläm. Såg en talkshow från USA med kostymklädd skallig högljudd man från Texas, där de visade studier på att barnen alltid tror att det är deras fel.
Alltid.
Jag kan nog hålla med om det.
Och tänk vilket ansvar, vilken börda, att ha med sig som liten.
Man kan nog aldrig säga för ofta att det inte är deras fel.
Man ska nog aldrig heller tro eller utgå från att barnen är för små, att de inte förstår.
De förstår så mycket mer än man tror.
Utgå hellre från det.
.
Många verkar ha en uppsjö av åsikter om hur den andre sköter sig som förälder. Må så vara. Men man måste nog också tänka en extra gång. Är det verkligen hela världen att han gör ditt och datt? Om det inte handlar om att barnen verkligen far illa psykiskt eller fysiskt ska man nog vara lite tolerant. Man kan ju aldrig ändra på någon, allra minst sin föredetta, genom tjat om hans eller hennes sätt att vara i sin föräldraroll.
Framförallt inte när man inte är vänner.
Är man vänner vore det lättare att nå fram.
Då kan man kanske tillåtas ha en åsikt, ett försiktigt vänskapligt råd två vuxna emellan.
Och egentligen.
Är han eller hon verkligen en så usel förälder eller är du helt enkelt sårad och nedbruten?
Prata gärna illa om din föredetta.
Men gör det med en vän när du inte är hemma.
Aldrig till barnen.
Aldrig.

Att föräldrarna skiljs som vänner verkar aldrig ske, av förklarliga skäl. Men man borde nog tänka en, två eller trettiofem.. tusen gånger för att verkligen se till att det blir så. Kanske inte overkligt goda vänner som Ashton Kutcher/Demi Moore och Bruce Willis, utan mer som vuxna bekanta som av respekt för sina barn uppför sig. Alltid. .
Som sagt vänner, tidningar och teve präglar dessa mina åsikter, orden är inte alltid mina egna erfarenhet. Om så är fallet, skriver jag det. Punkt.
.

En annan sak är skilsmässorna från de som mamma eller pappa träffar efteråt, dvs bonuspappor och bonusmammor. Detta kanske sker ett år senare, eller tio. Det spelar ingen roll. Om man nu väljer att seperera igen, ska man nog tänka till. Igen. Såvida inte barnen bara träffat personen en gång för att käka pizza givetvis. Men jag tycker så här. Har man kilat stadigt länge, årsvis, men någon som har barn, önskar jag att den som lämnar barnet på något sätt hålla den kontakten. Inte på något extremt ohållbart sätt, utan ett vykort, ett samtal, ett mail ibland. Visa att man finns kvar. Om intresse finns. Jag vet att många inte håller med. Jag vet att många som sepererat från kvinnor/män med barn tycker att jag är orimlig uppåt väggarna just nu. Men så känner jag. En skilsmässa är en skilsmässa. En vuxen som försvinner ur barnets liv som funnits där länge, som kommit att betyda nästmest efter mamma/pappa. Och detta är min åsikt.

Tuff brud i lyxförpackning!

2009-09-18T21:37:00.003+02:00

Jag är en tuff brud i lyxförpackning... Klockan är tio och det är fredagkväll. Igen. Jag älskar fredagar. Mjukisbyxan i velour sitter där den ska. Alltså inte alls. Stort glas saft och hjärna på helspinn. Här ska bloggas. Gnuggar torra handflator och petar nördigt glasögonen på plats. Så är det. Livet på en pinne. Och jag är inte ironisk. Det är (bla) nu jag mår som bäst.

Lyx. Det pratas mycket om lyx. Alltid. I olika former och färger. Nu är det lätt att gå till attack på den stackars kvinnan som kallar sig Mrs Anka, den numera ökända lyxhustrun Anna Anka. Ska man ens ge sig in i hennes monolog undrar jag. Och gör det. Lite.

Hon berättar stolt att amerikanska män får panik om de är själva med sitt barn mer än tjugo minuter, att de inte lagar mat eller hjälper till hemma. Och hon tycker att det är bra. Hon tycker att det är manligt. Jösses. Jag tycker att det är jätteporrigt när min man står och rör i grytorna eller jagar dammsugaren. Jag tror att fler män skulle få snuskiga fruar om de spontantvättade fönstren eller strök en hög tvätt. Nu säger jag inte detta som en hint till min egen man. Han sköter sig mycket väl. Jag är bortskämd. Och lycklig. Punkt.

Hon tycker att det är bättre att leva med en äldre man. Jag kan tycka att man är egoistisk som skaffar barn när man är sextiofyra. Jag förstår förresten att herr Anka inte har tid att laga mat eller hjälpa till med barnen. Han måste lägga åtskilliga timmar på att sola?

Jag tänker inte gå in mer på Anna Ankas sjuka åsikter. Ni kan läsa hennes predikan själva om ni känner för att skratta. http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/16/jag-vill-bli-en-forebild-svenska-kvinnor (annars kan man se frun i stark skådespelarinsats i Dum & Dummare iklädd bikini sticka ut näsan och silikonet ur en buss)

Bara lite till. Anna Anka anser sig vara en lyxhustru. Jag anser att epitetet är fritt att använda av alla kvinnor oavsett livssituation och inkomst. Jag är också en lyxhustru. Jag känner mig lyckligt lottad och saknar sällan något.

För Anna Anka innebär lyx att andra gör allting åt henne, tom att byta hennes barns blöjor. Nu är hon en tragisk figur som inte förstår bättre, men ändå, så tråkigt att hon inte förstår hur mycket hon missar. Hur mycket bajs hon missar. (skoja bara!) Det finns väl inget härligare än att stå böjd över en mjuk liten bebismage och prutta med läpparna så att bebisen kiknar. Varför i all sin dar hade man velat betala någon annan att göra det?

Lyx sträcker sig från ena sidan regnbågen långt bort till andra sidan. Beroende på dagsform vågar jag påstå. Lyx för mig just nu, just idag, skulle vara att gå ut på en mysig restaurang bara med maken, dricka ett gott rött vin och äta en god köttbit. Kanske ha barnvakt så att vi kunde sova. Tillsammans. Till nio. Sova. Å andra sidan skulle jag gärna åka till Thailand några veckor med hela familjen för att vila i solen och äta stekt ris på en vit strand spanandes ut över turkosa vatten. Men en sovmorgon räcker gott och väl. Just nu.

Allting kan få begreppet lyx beroende på för vem det gäller. Hur vi vant oss hittills och vilket liv vi lever just nu. Vilket liv vi levt. En sak som jag tar för given, är lyx för en annan. Och något som är lyx för mig, är vardag för en tredje. Mamma och P är på semester i Dubai. Där är det lyxigt berättar mamma. Jag köper resonemanget. Men säger samtidigt att lyx på det planet är ingenting som tilltalar mig.

Jag uppskattar inte vattnet i kranen när jag hämtar ett glas vatten. Men kvinnan på afrikas slätter som bär sitt på huvudet flera mil flera timmar om dagen, hade nog inte förstått hur vi kan ta det för givet. På andra sidan spektrat finns människor (läs spån) som Fru Anka som inte förstår hur man ens kan hämta sitt eget vatten, än mindre dricka det. Dricka vatten? Från kranen?

Lyx hit och lyx dit.

Nu är jag trött på att skriva ordet.

Men ärligt talat.

Det viktigaste är väl ändå att vara så förstående och upplyst att man förstår att det finns skillnader här i världen. Och då pratar jag om hela världen.

Inte ens egna inskränkta lilla värld med trädgårdsmästare och barnflickor.

Jösses.

Mrs Duck get a grip!

Vem har du mest förtroende för?

2009-09-17T20:06:00.002+02:00

Lika som bär!

Jag har fullt upp och hinner ändå ingenting.

2009-09-17T12:12:00.006+02:00

Klockan är kvart över tolv, en helt vanligt torsdag. Det är mitten på september och maken fyller trettiotvå om exakt tio dagar. Jag har som vanligt svårt att hitta den perfekta presenten. Det finns två förslag men vi får se. Måste ju hitta världens finaste till världens finaste. Mamma fyller år om 6 dagar. Lite tomt ekar det även på den förslag-att-ge-listan. Måste ge något finfinfint. Tänka, tänka!

Dagen började först kvart i sju idag vilket för mig är enorm sovmorgon. Jag blev sådär lycklig. Länge. För en månad sedan envisades lilla sötnosen att vakna fyra-fem så sju är som sagt. Sovmorgon! De blå klyftorna under ögonen har skiftat till ljusgrå och kan nu sminkas över med lite finess. Det är ju såklart jobbigt att inte få sova, men det är ju så kort tid i livet. Jag lär inte minnas detta om tio år och gräma mig, så varför gräma mig nu. Vi har ju barn. Liksom. Tänk att livet gav oss ett barn. Det ska man verkligen vara tacksam över.

På menyn stod banangröt med hallonpuré till dottern, rostat bröd med skagenost till mig. Men som vanligt klättrade lilla apan över till mig när hon tömt sin grötskål och smaskade upp min smörgås. Uaaaam, uaaaam säger hon bestämt. - ja teet är varmt svarar jag lycklig. - Besssst, bessst! - ja det är mammas bröst. Hon skrattar. - Auuga! säger hon och petar mig i ögat. Alltså I ögat. Skönt. Nä. - Mul! - mm det är mammas mun. - hauuuu! - ja det är mitt hår. (låt mig äta min smörgås tänker jag)

Efter den långa frukosten snofsade vi till oss med ny blöja (hennes inte min), strumpa, tröja och jeans på båda och i fickan min en stor kladdig handlelapp. Ut till bilen och in med vagn, handväska och oss själva. Iväg med rivstart. Så rivig det nu går med en Golf. Kombi. Familjestyle. Malmborgs nästa. Vi och tusen tanter? Man ser ett grått hav röra sig i sakta mak. Extremt sakta. Men ändå. Jag älskar Malmborgs. Förutom när man ska betala. Hujeda mig så dyrt. Men såå bra utbud med fina färska grönsaker och datum som inte gått ut. Lyx kostar.

På lördag kommer makens bror, hans fru K och deras två härliga ungar. Det ska bli livat. Och trångt. Och gott hoppas jag. Välkomna till fuktens näste! (måndag kommer anti-jävla-cimex!) Jag längtar till huset är på plats!

Vi handlade till middagen idag. Återigen hujeda mig så mycket. Jag kan inte handla lite. I den affären kan jag aldrig ens handla för under femhundra. Märkligt. Störigt. Vårt matkonto är stort. Vi har försökt få ner det med Willysresor och att jämföra gula kiloprislappar. Men icke. Vi hamnar på samma höga belopp ändå. Men å andra sidan. Mat är vår hobby, vårt gemensamma intresse, vår njutning. Why not. Det går ju ingen nöd. Mat ÄR gott!

Nu sover flickan gott i sin säng. Svettig och lockig med söt rumpa med Nallemotiv. Hon lär vakna precis närsomhelst. Då är karusellen igång igen. Hemma-mamma-karusellen som jag älskar. Nästa torsdag börjar sjung-med-gung! Rytmik för småttingarna med instrument, visor och ramsor. Själv passar jag på att unna mig egentid/vuxentid i klockrena mjukisbrallor, vid datorn, ätandes min lunch. En kopp fläderte och två arracksbollar. Lovely! Det är ett under att jag inte är fet (are). Jag tackar.

SM i Simultankapacitet ägde rum i Malmö idag!

2009-09-15T19:24:00.006+02:00

Vårlägenhetärvåtöverallt-ångesten har lagt sig en smula. Microsmula. Fläckarna har inte rört sig. Ur fläcken. De har å andra sidan inte försvunnit heller. Visst är det väl så här: När det hänt något tråkigt i ens liv, så får man den där tråkiga känslan genast när man vaknar, man vet att något hänt, men för några sekunder vet man inte vad. Sedan inser man. FAN! Vi har fukt i väggarna. Ordföranden var här igen för att se att det faktiskt är vått på tapeterna. Han höll nog inte med. Men han är med på allvaret. För att helt tagga ner får jag väl göra som när jag skulle föda barn. Då skulle man skriva ner det bästa möjliga scenariot, men också det sämsta möjliga. Bästa möjliga är att fläckarna inte är där imorgonbitti, att jag drömt. Sämsta möjliga är att de/man (inte vi) måste in i väggar och tak, vi måste därefter leva i månader med stora bullrande fläktar för att de/man sedan ska bygga upp väggarna/taket igen, tapetsera och måla tak. Om detta skulle ske, kommer vi att flytta till svärföräldrarnas just nu tomma lägenhet vilket är bra. Lägligt. Men ändå. Massa praktiska frågor poppar upp. Vem ska betala kalaset? Vem ska tapetsera och laga? Sån här är jag. Hetsar och spekulerar före jag vet. Onödigt spilld energi. Jag ska sluta nu. Nu.
.
Idag ställde jag upp i SM i simultankapacitet? Det var dessvärre bara jag som deltog så jag vann på walkover. Jag stekte dubbel sats pannkakor med en 1,5 årig lockig sötnos som strök kring vaderna som en kärlekskrank katt pockandes (läs vrålandes) på uppmärksamhet och kärlek. Jösses. Det gör jag aldrig om. Om någon nu tänker ge sig på detta kan jag rekommendera att ungen sitter på armen. Hela tiden. På den armen du håller skålen med. Med den andra vispar och häller du smet med. Nästa projekt denna vecka är köttbullar. Men det är lättare. Det är mer tid att leka mellan varven. Köttbullsvarven. Ärligt talat. Man blir grym på att bara använda en arm som morsa. Jag undrar om jag ens skulle märka om jag skulle förlora en arm? Jag kan tom skriva mail till banken med en arm. Det tar ju hundra år. Men det går! Jag kan kissa med ett barn på knäet. Torka mig och ta på byxorna. Fortfarande med ungen i famnen. Borsta tänderna och spotta och skölja. Med en unge i famnen. Hängandes som en trasa. Men ändå. I famnen.
.
Å nu lite om vårt fina hus.
.
Igår träffade vi åter den trevlige H på Smålandsvillan. Vi tog med dottern denna gång. Nu har vi provat det. Hon röjde. När hon inte pratade oavbrutet, käkade hon banan och pannkaka. Ljudligt. Hon avrundade sitt besök med att plocka loss knappar från en overheadapparat. Hon förälskade sig nog en smula i herr H. Hon sa hans namn och pussade i luften när han lämnade rummet. Vi skrattade oss fördärvade. Hon är alltid, läs alltid, reserverad mot pojkar, män, ja allting med snopp.
.
Vi placerade ut huset på kartan i den riktning vi helst vill ha. Huset ska ligga mot förgårdsmarken. Ett nytt onödigt ord i min vokabulär. Det betyder mot gatan. Typ. Huset ska alltså ligga mot gatan. Vi tänker ha kortsidan mot gatan. Simmar lite motströms. Det blir bäst så. Karta kommer senare här på bloggen. (ska bara köpa en scanner?) Vår tomt har en sida mot en fornlämning, där det aldrig kommer att byggas. Här går solen upp. Mot detta vill vi att baksidan, långsidan ska vetta. Det kommer att bli suveränt. Maken och jag är helt överens. Inte som med tapetvalen, då han var överens med mina val. Hm.
.
Vi passade också på att lämna in vår slutbeställning. Nu är saken biff. Nu kan vi inte ändra oss. Shit! Pirrande känsla i maggropen. Jävlar i havet, detta gör man inte varje dag. Vi har nu meddelat att husets exteriör ska vara vackert duvblå med vita detaljer. Vi valde en vit slät kökslucka med långa silverhandtag. Luckorna ska gifta sig fint med poppig kakel i en trendig färg, satt av vår byggmästare aka pappa/sjuksköterskan med tummen så långt ifrån mitten på näven man kan komma. Vi fick också på pränt att vi vill ha kakel i badrummet, vita vitvaror, släta innerdörrar, en mysig svart kamin som ska värma oss på vintern, en vit slät ytterdörr utan fönster, ett litet garage, vackra tapeter, allt, allt. Personligheten är satt och den känns som vår!
.
Vi har fått vårt avtal i retur från Smålandsvillan och nu kallas det Ordererkännande. Nu har vi fått ett avtalsnummer. Bara en sån sak. Med detta kom första fakturan, handpenningen på 25,000.
.
Imorgon ska vi till tomten. Inte mannen med vitt skägg och röda kläder, utan jordhögen. Den kära. Den efterlängtade. Som inom kort ska förvandlas till en vacker trädgård med bla färska örter och ett japanskt körsbärsträd. Som blommar för fort enligt min moster. Äsch. Vi får ta många bilder. Vi ska placera ut hus och garage i fantasin med pinnar och snören för att känna så att beslutet att simma motströms är det rätta. Vi blir ägare till jordplätten 1 november. Då ska vi ha betalt också. 830,000 svenska riksdaler. Som hittat.

Pappa bajsa!!!

2009-09-15T11:49:00.004+02:00

Status våt lägenhet: Fortfarande inga svar om vårt blöta hem. Fortfarande ingen Anticimex som vill komma med sina instrument. Fortfarande arg. Fortfarande. Men samtidigt. Jag kan ingenting göra. Vänta. Jag har tjatat. Varit arg. Stressat föreningen. De ska hit och mäta igen. De tror inte att det kommer från balkongen. De tror inte att det kommer från grannen ovanpå där de var och tittade igårkväll. Torrt överallt. I mina amatöröron finns bara ett ställe kvar. I väggen! Japp. I. I väggen. Och hur lagar man något som sitter I väggen. Jo man tar bort väggen. River bort. Hejdå tapet. Hejdå vägg. Hej fläkt! Brum, brum! Jaja.

Barn är roliga. Deras logik är helt hysterisk och ibland så logisk. Hon kastar jämt sina bollar. Även musikbollen i hårdplast. Varför inte. Hon har börjat lära sig att spotta när hon borstar tänderna. Ibland spottar hon rakt ut var som helst. Varför inte egentligen. Numera smetar hon ut philadelphia-ost på sina ben. Precis som att hon smetar ut kräm när hon är torr. Helt barn-logiskt. Och hysteriskt. Hon har satt ihop sin egna första mening. - Pappa bajsa! Varför hon valde just dessa ord får ni själva ha teorier om. Så fort hennes pappa lämnar rummet säger hon med låg lite gnällig röst - pappa bajsaaaaa. Hon brukar plocka ut Ondskan ur bokhyllan, tittar på Jan Guillo och gnäggar som en häst. Varje gång. Man skrattar mycket när man har barn. Och gråter lika mycket.

Nu har vi då sett Män som hatar kvinnor. Boken är som vanligt betydligt bättre. Men det visste jag. Eftersom jag nyss läst boken var jag så inne i den världen att filmen liksom störde min bokbild. Det blev inte bra. Lena Endre som Erika var perfekt. Henrik Vanger var tjockare och mer bullrig i mitt huvud. Mikael Nyqvist är en favorit alla kategorier. Han passade väl okej. Min Mikael från boken var något yngre och längre, smalare. Vi såg dessutom filmen med Svenska för hörselskadade. Ingen är hörselskadad i min familj men jag gillar att ha text. Det är dessutom enormt roande. Plötsligt kommer texten "Lisbeth får en orgasm". Som om man inte såg det själv hörselskadad eller inte.

Förra veckan fick mitt självförtroende sig några fina buketter. Min blogg har fått många fler läsare. Läsarrekord är 29 personer på samma dag. En skolklass liksom. Jag tackar ödmjukt för visat intresse. Hur många av dessa nykomlingar som är min mammas väninnor vet jag inte, men kul är det. Väninnan G hade kontaktat mamma för att ge mig beröm för ordval och att hon tyckte att jag skrev roligt. Jag sög åt mig. Tack G. Samma dag kom ett roligt sms från min söta väninna M som ville ha mitt lasagnerecept. Mitt! Åh. Så härligt att höra. Jag bjöd henne på lasagne för sex år sedan och hon minns än. Kärlek. Slutligen fick jag en fin kommentar från säljaren H på Smålandsvillan. Han sa att jag skulle passa fint som säljare hos dem, att det inte är aktuellt just nu, men till vårkanten. Även om det aldrig blir av, är det ändå en fin kommentar för min personlighet. Jag, hemmamamman, som sitter här i en våt lägenhet, lite ledsen och arg, tackar och tar emot. Suger på karamellen. Karamellen med komplimangsmak.

Inatt dog min barndomsfavorit. (Barndom som i det här fallet löper från ålder 12-34). Patrick Swayze. Fina man. Jag ska se Dirty Dancing bara för det. Så sorligt. Jävla cancerjävel!

Skitdag!

2009-09-14T11:44:00.004+02:00

Måndag. Solsken. Dottern sover gott. Jag borde göra mig ordning inför kvällens möte med Smauuulandsvillan. Men. Fuktskada. Överallt? Överallt. Utslag gul färg betyder inte jättefarligt men inte heller bra alls. Ganska grönt betyder inte farligt men ändå inte helt bra. Grönt i hallen. Grönt i köket. Gult i vardagsrummet. Jättegult på gränsen mot rött i sovrummet långt in på väggen. Tapeten är blöt i ena hörnet längs väggen ända ner mot golvet. Gamla jävla skithus! Varför nu detta. Jag är skitledsen. Vi som hittills pratat om hurdan otrolig tur vi haft med tomten. Vi lyckades knipa den bästa tomten på ett par veckor med grannar som köat i flera år. Kön slingrar sig också bakom oss. Fler vill bo där vi ska bo. Vi har haft otrolig tur. Vi har träffat en jättebra kontakt på banken. Vi har fått ett bra samarbete med Smauuulandsvillan. Vi har fått samme trevlige mäklare. Allting känns så bra och så rätt. Men nu. Fukt. Överallt.

Anticimex ska ringa oss i eftermiddag och bestämma när de ska komma hit och mäta. Sedan vankas väl fläktar och annat skit för att få bort fukten. Vi ska ju sälja. När ska detta vara åtgärdat? När kan vi sälja? Hinner vi sälja? Vill någon köpa? Måste vi upplysa? Tänk om vi inte får samma fina summa pengar för våningen på grund av just detta? Då kan vi inte flytta. Då har vi inte råd. Tänk att allting hänger på en tråd. Vi som haft sådan tur.

Än värre. Dottern. Min familj. Oro. Astma. Allergier? - Kan man bo här undrade jag. Vaktmästaren svarar flyktigt. Ordföranden i föreningen tycker att man visst kan bo här. Samme man som inte ens såg fläckarna på tapeten. De har rea på Synsam gamle man. Suck! Hur länge har fukten varit där undrar jag. Nu förstår jag varför tvätten aldrig torkar. Suck. Måndag. Solsken. Idag skiter jag faktiskt i att solen skiner.

En pedants misslyckade homestyling?

2009-09-10T21:14:00.005+02:00

Jag tycker om när saker får ha sin tid. När man gör saker en och en. När man hinner njuta av varje händelse, förändring eller känsla. Vänja sig och gilla läget långsamt.

Som att i sakta mak flytta ihop. Vänta något år.

Förlova sig. Vänta något år.

Gifta sig. Vänta något år (ett).

Skaffa barn. Vänta något år.

Skaffa ett hus. Vänta något år.

Skaffa, om vi har tur, ett syskon till lilla livet.

Sedan jag var två äpplen hög har jag sagt att jag minsann ska ha mitt första barn när jag är trettiotre. Varför just den åldern vet jag faktiskt inte. Den kändes lagom. Mer än trettio men mindre än trettiofem. Vuxen men inte gammal skrutt. Typ. Liksom. När vår underbara lilla flicka kom till världen hade jag tjugotre dagar till min trettiotredje födelsedag. Ganska intressant ändå. Vidare har jag alltid sagt att jag vill bli någons fru i kyrkan i Höör före jag blir någons mamma. Detta var givetvis inget krav, utan mer en romantisk föreställning. Lillgammal - så ska det vara. Att jag sedan träffade den finaste mannen som av en händelse ville samma, var ju en bonus. Jag har sedan barnsben drömt om att en dag äga mitt egna trähus med vitt staket. Dock har alltid huset varit rött, men nu är jag stor - nu ska det vara grått. Jag drömmer ofta om det gula trähuset vi bodde i när jag var ungefär tolv och uppåt. Var och varannan vecka drömmer jag om just det huset, ibland är det samma hus på utsidan, men ett annat inuti, ibland tvärtom. Ofta köper jag och min familj just det huset. I drömmen. Alltså. Jag hoppas att jag kan sluta drömma om huset när vi väl flyttat till vårt. Till vårt gråa. Jag trivdes så bra i det lilla gula huset. Där hade jag min häst, mitt helylleliv och mina enorma åttiotalsglasögon.

Men. Just nu får ingenting sin tid. Vi hinner inte gilla något läge. Sakta mak är ett minne blott. Allting bara händer i full fart med full gas. Ena dagen ditt, andra dagen datt. Möten, måste-fixa-listor och telefonsamtal som måste ringas. Det är inte gnäll ni läser, det är bara - oj så ovanligt detta känns, broms på belägg! Idag var mäklare Nicklas här, lika trevlig som alltid med kollegan Jessica i släptåg och fotografen Peter som var en moloken smygare. Han huserade med jättekameran Allan (Nikon egentligen) och knäppte bilder på vår, för dagen, löjligt städade lägenhet. Jag kände knappt igen vårt eget hem. Jag var så stolt. Att här kunde vara så skinande blankt. Dotterns leksaker flyttades runt för att inte komma med på bild. Jag förstår hur de tänker, men tycker ändå att det kanske är lite överdrivet. Fan det bor ju en unge här. Skulle vi få mindre lovor (pengar på skånska) pga en leksaksbil som syns på ett foto? Nåväl.

Jag hade verkligen städat överallt och lagt på nystrukna dukar, köpt frukt (som jag tjatar om här jag vet) och nya blommor, bäddat sängen slät och Ellos-aktig, plockat bort allt onödigt krimskrams och de rena ytorna, välkomnande att vila ögonen på, var ett faktum. Diskbänken kan man numera både spegla sig i eller äta direkt ifrån. Toaletten likaså. Även invändigt. Om man nu skulle önska det. Men. Den här molokne fotografen, som säkert tar ljuvliga bilder, flyttade ändå på vissa saker. Som en hysterisk pedant var detta otroligt uppfriskande. Han fann fel i min överdrivna styling. Han tyckte tydligen verkligen att det skulle se slarvigt ut med plattångens sladd som stack upp ur en korg på tvättmaskinen. Han tyckte alltså på allvar att den höga glasburken med spagetti skulle stå en decimeter längre bak för att få en bra bild. - Har du flyttat denna utbrast jag till maken, eftersom jag inte trodde mina ögon. - nää sa P.

Jessica nämnde också att vi gärna fick sätta en bättre glödis i hallampan alternativt sätta till en annan lampa och eller värmeljus. Massor av värmeljus. Höst plus värmeljus är lika med så sant, så sant. Jag älskar noggranna människor. Som är så noggranna att vi får mer pengar? Jag njöt när hon såg sig omkring och sa att lägenheten var sååå fin och att bokhyllan var fint i ordning. Tro det tänkte jag, så som jag stått och gått här i tre dagar och rättat till bokryggar och flyttat böcker så att de står i perfekta jämna rader. Ibland blir jag så trött på mig själv. Slappna av för helvete.

När mäklarna lämnat oss med en stor förhoppning om att vi kanske tom kan komma att få mer än tidigare utlovat för lägenheten, utbrister maken - titta en dammråtta!! Jösses. Och var fan kom den ifrån? Alltid är det något, aldrig får man vara riktigt nöjd.

Har jag svininfluensan?

2009-09-09T21:20:00.004+02:00

Nu ska man bestämma sig om man ska ta den därade vaccinationen eller inte. Jag har som vanligt för dålig kunskap. Googlade H1N1 men hamnade på märkliga Wikipeida. Jag kan få spel av att stå i såna här korsningar där man måste fatta ett beslut. Lika många säger ta den som ta den inte. Maken är också villrådig. Kunde inte han bestämma sig, så kunde jag härmat? Så slipper beslutet sitta i mitt knä.

Tänk om jag har den nu. Flunsan. Enligt krisinformation.se behöver man inte ha feber. Men jag har sån därade envis torrhosta och är löjligt förkyld för andra omgången på något sätt. Det kallas visst asymptomatisk infektion. Tydligen är det inte sannolikt att man smittar andra när man har den formen. Man behöver inte vara "sjuk" för att man har den. Om jag åker till 4H-gården nu, kan jag smitta en gris då? Ge igen liksom? Här ska du få igen för gammal ost ditt svin, Atjoooo!? (ost har alltså ingenting med mitt inlägg att göra, mer ett uttryck jag valde på måfå)

På krisinformationens sida står dessutom att barn 0-2 år bör undvika folksamlingar tex på stormarknader. Vaddå, ska jag inte kunna handla mat med min skatt på ett halvår? Jag hyperventilerar över sådan information. Om det står där. Varför står det så? Hade det stått på wiki-jävla-peidasidan hade jag kunnat borsta det av mig, men Krisinformationens sida? Jösses. Inga fler turer till Willys förrän nästa sommar, säger jag bestört och andas vidare i papperspåsen.

Imorgon kommer mäklaren och här är pimpat nu kan ni tro. Orkidéer blommar i fönstren, apelsiner trängs med fysalis (ja, precis SÅ borde det stavas, varför ska man krångla till alla ord för?) och räkningar och behås är undangömda. Jag förhandlade dessutom till oss en slutstädning idag. Gratis. Gratis ÄR gott. Och orden slippa städa i samma andetag är ju kärlek på hög nivå.

Jag provlagade en vegetarisk lasagne idag. Japp. JAG lagade. Alldeles själv. Den blev hur god som helst och hur salt som helst. Men det kröp på efter några tuggor. Jag klandrar fetaosten. Utan att blinka. Jag ska göra om den. Exklusive salt i såserna och med mer tomat/bönsås. Jag stod och svettades i köket i två timmar med en hand krampaktigt runt träsleven och den andra mutandes liten lockig som var tjurig för att hon inte fick min sedvanliga odelade uppmärksamhet. Hon är alltid eftermiddagskelen. Får hon inte som hon vill, ställer hon sig bakom mina ben och kör upp huvudet mot min bak. Där står hon och trycker och ylar. Stackaren kan ju inte gå än, så jag kan ju inte bara lämna henne där. Eller kan kan jag. Men. Ja. Nä.

Mamma och P åker till Dubai imorgon. De firar ramadan nu. Ha! Inte mamma och P utan F-A-Emiraterna. Detta innebär att mamma och P får dricka mjölk till maten? De har en förhoppning att man ändå ska komma att servera alkohol till turisterna, att de skulle vara lite förstående. Jag ställer mig tveksam. Jag tror det lutar åt den där mjölken faktiskt. Trist. Det är ju något visst med mat och vin. Mat plus vin är ju lika med semester. Mat plus mjölk är ju lika med tredjeklass och köttfärssås i storkök? Om man bär en sådan där keps där man kan fästa två burkar och dricka ur samtidigt, räknas det som medhavd dryck eller en hatt? Annars kunde ju det vara en alternativ lösning. Rom i den ena och cola i den andre, citronen i handväskan. Eller vitt vin i ena och rött i den andra. Så har man garderat sig inför fisken till förrätt och köttbiiiden (skånsk dialekt) till huvudrätt. På tal om. Jag beställde rött vin till fisk en gång på en av de finare krogarna här i stan. Kyparen höjde på sina ögonbryn och skrockade snobbigt - "det blir intressant. Rött vin till fisk" Då beslöt jag mig för att aldrig gå dit mera. Jävla diva. Bättrevetare.

Ikväll spelar kroatien i något fotbollsmästerskap. Ja så ointresserad är jag. Det är dessutom Bachelorette på kanal fem. Som jag älskar. Men jag älskar min man mer. Så ikväll visas fotboll på vår teve. Jag får mitt när det är melodifestival. Då påminner jag honom om dessa fotbollskvällarna. Jag förstår inte varför han tycker att det är så roligt med fotboll. Vuxna karlar som jagar en läderkula i likadana kläder. Ja spelarna. Läderkulorna har inte samma kläder. På tal om fotboll - Zlatans näsa är verkligen stor. När jag och dottern gick förbi hans hus häromveckan stod det turister och tog foton utanför. Wow. Det kändes märkligt. Nästan som om jag bor i Hollywood. Lite alla fall. Malmöwood. Bellevuewood. De har målat huset ljusgrått. (Inte Zlatan och frun själva) Huset är inte ljusrosa längre. Det hade varit hysteriskt roligt om han behållt den fjolliga färgen. Jag kan se honom gå där i trädgården med sin stora näsa och peta.. peta ogräs.

Mer hångel till folket!

2009-09-08T11:35:00.007+02:00

Eftersom delar av min familj är gulliga och tar sig tid att läsa min blogg vaktar jag min tunga en smula. Egentligen är det inte min melodi att akta tungan. Är inte direkt känd för just denna egenskap. Det var inte det som var tanken, poängen med bloggen. Men. Jag VILL ju att familjen ska läsa. Missförstå mig rätt. Men det är ju ändå så att allting ska inte familjen veta, och allting ska vi inte veta om föräldrarna. Så är det. Annars blir det ju konstigt. Snett. Det jag inte känner mig stabil med att berätta för någon i familjen kan jag alltså sedemera inte skriva här. Till viss del.

Med det sagt. Jag har funderat mycket på det här med relationer. Relationer mellan kvinna och man. Men framförallt mellan kvinna och man och barn. Vi är ju i den åldern nu, jag och mina fina vänner, att vi skaffar barn, gifter oss eller tom skiljer oss. Det är nog först nu som jag inser att vi är vuxna. Vi gör ju vuxna saker. I alla fall. Det är en väldigt rolig tid med många roliga bröllop, många lyckliga besked om små älskande bebisar som väntas eller tårar för att man ska separera eller har känslor för någon annan. Men så är ju livet. Det går upp och det går ner, vi kan aldrig ha rätt svar och vi vet aldrig vad som väntar runt nästa krök. Bara man gör det som känns rätt i hjärtat medan man tar hänsyn så gott man kan, kan man aldrig klandras. Vi lever bara en gång och ska göra det som känns rätt.

Det är ofta samma samtalsämne som förs på tal bland mig och de mina. Hemmamammorna. Det handlar ofta om hemmet, sysslorna och den hjälp man får och den hjälp man önskar att man fick. Många upplever att de är chef hemma. Verkställande direktör. Kanske därför färre kvinnor gör karriär. För att de redan bossar hemma?

Det handlar också ofta om aerobicsen i sänghalmen. Det är svårt att hitta sina roller som kvinna, fru och mamma. Det är också svårt att hitta i vilken ordning man ska vara de sakerna och hur ofta man ska prioritera den ene eller den andre. Jag tror att man oftast är mamma, fru och ibland kvinna. Det är knivigt att få tiden att räcka till, att sova tillräckligt och att vara utvilad nog för att ha fantasi att bjuda ut, bjuda upp och bjuda till. Många saknar att dejta. Att träffa sin man på tu man hand. Man saknar livet förut, utom att för den sakens skull vilja byta. Åh nej. Livet är härligare än någonsin. Men. Man saknar det spontana. Många har också svårt att be om hjälp. P och jag har en idé om att slänga ut lite datum i höst till våra familjer som kan passa vår skatt och se om vi kan boka upp några dagar att se fram emot. Att ha något att se fram emot kan räcka att krydda upp en annars trött tisdag över en ugnsbakad bit falukorv. Med barn är man plötsligt anställd i Familjen AB där allting kretsar runt detta nyligen uppstartade bolag. Tvättider och inköpslistor har ersatt sena romantiska vinkvällar med blicken på solnedgången. Det är ingens fel. Det är ju faktiskt bara kärleken till barnet som tillkommit. Man måste nog medvetet jobba för att vända på rollerna ibland så att man blir kvinna, fru och mamma lite oftare. Prioritera en spetstrosa, en drink och en bra platta. Prioritera maken. Fråga men framförallt lyssna. Var mamma imorgon istället. Hångla. Sluta aldrig att hångla. Kramas varje dag. Pussas varje timme. Hångla för kung och fosterland!

Städa, fotografera, sälja, köpa, bygga, gräva, spika!

2009-09-08T11:11:00.003+02:00

Nu har jag verkligen röven full. Och då menar jag inte på något medicinskt sätt. Det här med husabyggande (Höörsdialekt) kräver nästan att man antingen är mellan jobb eller mammaledig? Jösses hur skulle man annars hinna? Och jag upplever ändå mig själv som ganska produktiv och noggrann med listor där det stryks sysslor och samtal-jag-måste-ringa. Tack gud för mailmöjligheter. Att ringa viktiga samtal med skrikig fotboja är helt stört omöjligt. Även om jag lyckas få fram det jag vill säga, kan jag inte lyssna på något eller någon annan när liten lockig står och sliter mig i byxbenet med två snorrännor under den lilla söta illröda näsan. Jag får nog be alla mammor om ursäkt. Tidigare. Före barn. Då blev jag osynligt irriterad när mammor och deras vrålande fotbojor ringde mig på arbetet. Singel-jag tyckte att de kunde vänta till barnen inte var där, var tysta, sov eller annat. Tänk så fel jag hade. Förlåt mammor.

Igår var det dags att visa huset för vår byggherre. Dvs pappa. Pappa som arbetar på sjukhus. Med anestesi. Inte som vaktmästare. Han är sådär löjligt händig. Byggde sitt första hus när han var tjugosju. Från scratch. Bara sådär. Jag är enormt imponerad. Och han är enormt svår att ge en komplimang. Han ler och säger att det kan alla göra. Han ska ju hjälpa oss med skalet. Ovanvåningen. Som saknar allt. Utom golv. Ingen isolering. Inga element. Inget badrum. Inga väggar. Inga dörrar. Ingenting. Blanco. Intressant. Magsyra. Jag kan nästan garantera att vi kommer att se tillbaka om några år och säga att det där gör vi aldrig om. Vi är nog lite tokiga som gör just detta just nu. Vi har ju ändå en liten kotte. Magsyra. Som sagt.

På torsdag kommer vår enormt trevlige mäklare Nicklas http://www.peterlandgren.se/ med en fotograf i hasorna som ska ta vackra vidvinkel-lurandes bilder på "våningen" som det nu heter. Tydligen. Jag for till affären igår i vanlig uppschasad ordning och öste ner gröna äpplen och andra fina frukter och långa vackra ljus i den röda plastkorgen. Jag började givetvis också att röja igår, plocka undan allt krafs, löst skit som stör. Det ser genast finare ut. Varför har jag inte gjort det här förut undrar jag då. Skötbordet åkte in i sovrummet. Check. Balkongen är redan höst-pimpad. Check. Dukar är tvättade, ska bara strykas. Check. Klädkammaren är finare än någonsin. Check. Måste måste köpa två helsnygga orkideer som håller tills våningen är såld. Jag tror inte att jag fattat än. Att vi ska flytta. Att vi ska flytta till hus. Att vi ska sälja vårt hem. Det är mycket att ta in. Det märks på bloggen. Känner mig ovanligt tråkig och enkelspårig. Hus, hus, hus, hus!

Men ändå. I söndags gick vi sammanlagt 184 trappsteg för att få våra kläder rena. Igår vid sjusnåret tillbringade vi trettio minuter i bilen körandes runt runt runt tills dottern rapade oavbrutet och nästan kräktes av alla turer. Detta för att hitta en parkeringsplats. Imorse kröp en vidrig silverfisk i klädkammaren på väggen. Två meter upp. Den fick däng av mina pyjamasbyxor och dog? Igår började en granne borra i sin vägg. Halv tio på kvällen. Snart ska vi flytta! Snart.

Durschfall!!

2009-09-05T20:20:00.005+02:00

En hel arbetsvicka har förflutit i sakta härlig nu-är-det-höst-mak. Jag har så dåligt närminne. - N har sovit jättebra heeela veckan skrockade jag till maken. - men hon gick ju upp fyra i måndags, har du glömt det? Trodde minnet skulle ordna te sig när jag slutade amma men icke.

I tisdags var det den stora ettåetthalvtårskontrollen. Trots flitig träning har flickan inte lärt sig behärska konsten att gå. Hon pratar oavbrutet och sitter gärna stilla. Hon prioriterar som sin mamma. Den senaste månaden då maken haft semester har hon lärt sig tjugofem nya ord. Blandat på två språk. Ibland förstår jag inte vad hon säger. Pekar på kaninen och säger med bestämd stämma - zeeeeeee! Jag tittar storögt och upprepar - kaniiiiiin ja! Kaniiiiiin. - Zeeeeee! säger hon igen. Visar sig att zec (uttalas zeets) betyder kanin på kroatiska. Varje dag. Varje dag lär man sig nåt nytt. Hos doktorn sa hon givetvis inte ett knyst. Inte ett pip. Trots att hon pratar med alla människor vi möter på stan, vägrade hon att visa näsan. Blängde lite surt på den snälle doktorn och pratade med fin stämma. Gav ungen klossar. - du kan bygga dem så här sa doktorn med lika snäll röst. Flickan höll klossarna i händerna och tittade på honom med märklig blick. Hela besöket fick jag förklara och intyga hur kompetent hon är. Fick en spruta i armen medan elefanttårarna sprutade. Dottern grät också. Vägde knodden som gått upp även denna gång. Men vi fortsätter ändå med överdrivna smörklickar i maten. Nu väger hon snart tio kilo och är 79 cm lång. Lilla skrutt. Utanför bvc fick hon sin svada åter och vinkade hejvilt på främlingar och skrek - heeeeej! Jäkla unge.

Hon pinkade förresten på pottan igår. Jäklar så glad jag blev. Jäklar så chockad hon blev, pratade oavbrutet med låg stämma, nästan lite förnärmad och skraj. Hon är så rolig.

I torsdags provade jag en del nytt. Moster M kom till storstan för att äta goda tapas och träffa Göran. Vi skulle se Sommaren med Göran. Och dricka vin. Massor. Vi gick till en spansk tapasrestaurang som ligger vid Lilla Torg! Vi beställde gemensamt eftersom allt jag ville äta ville hon äta och allt hon ville äta.. ja ni fattar. Fenomenalt praktiskt att äta tapas med någon som äter samma. Mer mat då ju. Vi beställde varsen drink till förrätt och fortsatte med sju små tapas bestående av bla kyckling! räkor och bläckfisk. Rött vin rann galant ner i våra torra strupar. Som vanligt satt vi i knäet på ett större sällskap, som man alltid gör när man bara är två. Vi skojade friskt med kyparen som inte tycktes förstå alternativt uppskatta vår humor. Jag tog inte illa upp, det händer så ofta. M hade klätt sig tapas-smart i tajta jeans-tights. Tights som är som jeans. Jeans som är som tights. Liksom. Skitpraktiskt. Själv hade jag nya svintajta jeans-jeans exkl stretch med liite högre midja än normalt. Suck! Nicht bra. Maten var god som alltid men M kommenterade att kycklingen nog måste vara friterad eftersom den var så krispig på utsidan och mjuk invändigt. Svaret på den frågan fick vi senare.

Efter restaurangbesöket halvsprang vi till bion med skumpande runda magar framför oss. Vi ratade popcornen och kastade oss in i biosalongen där vi möttes av fjorton ögon. Så få var där. Men så skönt. Vi grabbade första bästa säte och gjorde oss hemmastadda. Filmen var enormt rolig. Helt sjuk. Man vågar skratta så högt när man är full. Hädanefter ska jag alltid vara full när jag går på bio. Hädanefter ska jag alltid gå på bio när jag är full? Nä. En gång lär vi ha skrattat när ingen annan skrattade. Enl M. Jag hörde inget. Jag hörde bara mitt eget garv. Jag kan verkligen skratta högt.

På natten vaknade då både jag och M, kallsvettiga, frossandes och med durchfall. (slå upp det i tysk-svensk lexikon) Hint: flytande bajs. Fy fan säger jag. Nog har jag varit magsjuk några gånger i mitt liv men detta slog allting med hästlängder. Jag trodde att jag skulle svimma av. Örlade omkring i köket och stönade, svart för ögonen och alldeles genomblöt. När jag låg vikt över den stora vita porslinstelefonen (toan) såg jag att det sipprade upp svett från armvecket. Jag har aldrig sett svett så förut. Blärk. Nu mår jag bra. M också. Det är andra gången jag blir matförgiftad tillsammans med M. Förra gången var när hon fyllde trettio och vi åt dålig pasta på Tivoli i Köpenhamn. Märklig trend. Fjorton år till nästa gång då?!

Jag lärde mig mycket i torsdags. Jag ska aldrig mer äta på tapasstället på Laroche-gatan! Jag ska aldrig mer äta kyckling ute. Jag ska aldrig mer ha jeans med högre midja på restaurang. Jag ska alltid vara full på bio!

Godnatt!

Hus-status!

2009-09-01T12:46:00.003+02:00

Nu har vi skrivit våra namn på ett leveransavtal. Nu är köpahusbollen i rullning. Vi träffade den trevlige säljaren Hans igår igen. Liten busig fick stanna hemma. Med mormor som kommit i ilfart för att krama den ljuvliga varelsen. Hon verkar allt lite kär mamma. Jag måste liksom hoppa framför henne och skrika halvt - hej hej jag är också här! Hon brukar säga att N är den sötaste hon sett. Hon brukar glömma sista delen av meningen .. på trettiofyra år! Passningen hade gått bra. Inga brutna ben hos någon av dem. Dessvärre hade den tekniska mamman inte fått igång varken teven, datorn eller diskmaskinen. Hon satt här på soffan i en tyst lägenhet, helt slut av alla mil med liten på armen.

Vi fick med oss en stor väska full av träbitar i fina färger, handtag, tapetböcker och mattbitar. Nu börjas det. Finliret. Det roliga! Nu ska vi klä vårt hus. Som vi inte sett. Vi har ju sett grannens vilket hjälper lite. Vi ska dit igen på egen visning så att vår byggmästare (pappa) och familj också ska få se. Vi måste måste visa honom den kala vinden som han och P ska omvandla till en ljuvlig ovanvåning. Jösses. När jag pratade om pappa hos Smauuulandsvillan skrattade säljaren ofta. När jag berättade att pappa jobbar på sjukhus tappade han hakan och utbrast - jag trodde att han var byggare! Och skrattade. Vi har nog redan bestämt några av rummen. Redan. I vardagsrummet blir det en vit tapet med vitt blankt mönster (enormt svårt att förklara) i hallen antagligen en vit enkel som matchar. N får en äggskal med röda stjärnor. Det kommer att matcha hennes fina röda Pippi-stol. I verkstaden, sovrummet, lutar det åt en auberginefärgad tapet med fläderblommor på. Jag vill ha en fond. P vill ha blommor överallt. Hm. Jag tror jag måste tjata om det. Matta i tvättstugan blir kanske en vit enkel sak. Rent och fräscht. Det känns enormt lyxigt att peka i en bok, hämta en nyckel så är allting gjort. (ja utom enorma arbetet på ovanvåningen klart) Puh. Nu ska jag ringa Malmö kommun och prata med bygglovsansvarig. Långt ord. Vad vi ska prata om det vet jag inte, men ringa ska jag. Det står på ett papper. Snacka om att köra fort i tät dimma. Detta ska nog bli bra. Vi ska skicka in vårt ja till tomten och betala handpenningen. Smauuulandsvillan ska få sina 25 tusen i handpenning. Vi ska också beställa vår nybyggnadskarta. När dessa saker är klara kan vi ställa oss i kön. I kön som säger när huset kan bli vårt. Säljaren tippade på februari-mars. Är vi snabba så blir det februari. Alltså blir det februari. Vi gjorde också en deal med säljaren att vi så småningom ska visa vårt hus för andra intressenter. Detta ska vi göra fem gånger, á två timmar och för detta får vi alla tillval i köket betalda. Skitbra. Vi samlar bäckar små och hoppas på en sån där stor å.

Hemmamamma igen!

2009-08-31T09:09:00.006+02:00

Då var det måndag. Hemmamammamåndag. Jag är euforisk. Inte att slippa maken. Inte alls så. Utan att jag är ensam med henne. Ensam med hushållet. Livet lunkar på igen. Det blir så tydligt att just nu så är jag hemmamamma. Igen. Fem månader till. Fem härliga. Jag känner mig så lyckligt lottad. Ofta. Jag vet att jag tenderar att tjata om just detta, men just så känner jag och just lika ofta. När vi planerade min föräldraledighet och denna långa perioden som två år var jag osäker. Ingen annan jag kände hade varit hemma så länge. Vännerna med ettåringar som började på dagis uttryckte hur skönt det var, att de kände det som jobbigt att underhålla barnet hela dagarna. - det krävs ju mer av dig som förälder sa andra. Då fick jag riktig ångest. Tänk om jag inte skulle orka. Tänk om jag skulle ångra mig gravt. Men jag orkar. Och frodas. Och trivs. Alltid. (nästan) Det känns helt rätt för mig att vara hemma i två år. Mitt i prick. Liksom det kändes mitt i prick att sluta amma mitten på augusti. Trots ögonbryn i hårfästet och förvånade ansikten. Ibland är det knivigt att så på sig som mamma. Det tar en stund att lära sig det.

Idag väcktes vi klockan fyra av en liten lockig krabat som stod där i sin spjälsäng och sträckte fram två små bruna händer med handflatorna mot taket. - Mamma .. pappa, och lite gråt. Hon vägrar somna om nuförtiden. Det känns väl sådär när hon vill upp halv fem, fyra eller som förra veckan tjugo över tre. Av någon anledning känns det värre att gå upp sålänge krogen är öppen. Det är min jämförelse. Märkligt. Det är aldrig någon som är uppe när vi har våra ottanmorgnar. Jag kikar alltid efter en tänd lampa men ser aldrig någon. Det vore så härligt att se att det finns andra trötta föräldrar som sitter och matar gröt mitt i natten. Nästa gång kanske.

Nu sitter jag här fortfarande i pyjamasen, rufsig kalufs och gräddbollsklet i mungipan. Tidigt för det, tänker ni. Men nä. Jag har faktiskt varit uppe i snart sex timmar. Det är ungefär lunch nu i min tid mätt. Flickan sover gott. Jag borde nog vila lite också. Inte sitta här och knappa hysteriskt tills jag hör hennes gurglande. Borde. Borde. Borde duscha. Borde äta något. Annat. Ska snart laga korvstroganoff med grönsakstwist. Hoppas rätten duger för lilla kräsna fröken. Igår åt vi thaigryta, stark röd curry, som hon åt som aldrig förr, gapade stort. Otippat och underbart.

Jag har redan städat hela lägenheten. Japp. Klappar mig själv lite på axeln med hand som luktar AJAX. Dammat överallt. Tömt diskmaskinen och fyllt den igen. Fyllt en tvättmaskin. Plockat. Skurat kökets alla ytor. Skurat alla fönsterbrädor och putsat marmorn. Plockat undan sommarskor. Fyllt på saker som ris och blöjor. Bäddat. Kastat lite skit. Ja ni vet. Plockat. Är man inte värd en nio-gräddbulle då så säg? Jag älskar att städa. Oväntat och konstigt. Jag har börjat småfixa inför kommande försäljning av våningen. Nya blommor på balkongen.

Putsat fönstren.

Städat lite i klädkammaren.

Jag är redo.

Bara köpa gröna äpplen och lägga i stor hög och färska blommor så är jag fullständigt redo.

Kom och köp.

Ta med stora läret! (skånska för plånbok)

Vi vill ha jättemånga pengar för vårt bo.

Gör oss förvånade.

Ge mer än vi tror.

Säger jag och håller tummen tills tippen blir blå.

Det är mycket nu.

Min hjärna går på helvarv.

Som vanligt.

Försvinn din sviniga influensa! Schas!!!!

2009-08-29T22:37:00.004+02:00

Svininfluensa. Usch. Ingen fara säger en annan. Media blåser upp säger samma person. - HUR VET DU DET vill jag då skrika!! Jag är mer usch, rädd, läskigt. Klart man ska ta media med en nypa salt i vanlig ordning, fast ändå inte tycker nog jag. Ingen rök utan eld? 40% av de som hittills dött på sex månader har varit unga vuxna (tur man inte räknas dit), fullt friska. Dottern ska sluta åka kundvagn. Händerna tvättas på hela familjen så fort vi varit ute och använder alcogel ibland. Men det är ju svårt. Ungen petar på allting och sedan far fingrarna in i munnen lika snabbt. Nästan som om hon äter bacillusker med flit. Man kan ju inte låsa in parveln heller. Även om jag innerst inne skulle vilja. Med plasthandskar och munskydd bunkra upp på Willys för flera tusen, sedan låsa in min familj tills faran är över. Om den någonsin blir över? När slutar den spridas? Hur vet man? Usch, rädd, läskigt. Snart börjar öppna förskolan och rytmikgruppen som vi anmält mig och N till. Vågar man gå på sådant. Ja klart man vågar. Men jag är ändå skakis. Usch, rädd, läskigt!!

Å de här hann vi me!

2009-08-29T22:03:00.018+02:00

Vårfint. (se längre ner Höstfint)

Vi hann med en runda till Zoo.

Maken lagade ljuvlig paella.

Man kommer långt med ett glas vitt och en kokbok.

Egna tomater på balkongen.

Solstund i sandlåda.

Nyckelpigeinvasion.

Inte ett moln.

Vacker skog.

Kräftskiva hos miss Anne.

Vår tomt. Åhh!

Lavendel på balkongen. Höstfint.

Pannkaksstekning är alltid populärt.

Sista lördagen.

Sista uppesittarkvällen.

På måndag klockan sex vinkar vi hejdå till pappa i dörren.

Lyxen är över.

För denna gången.

Nästa gång vi har semester blir det nog andra bullar. Renoveringsbullar. Bauhausbullar. IKEA-bullar. Vi har båda insett att vi inte kommer att ha någon semester förrän tidigast 2011. Semester som i ligga på soffan och äta gott. Som vi gjort nu. Men det är inget gnäll. Bara lyckligt konstaterande. Det händer så mycket i vår. Sälja lägenheten. Packa ner allt vi äger och har. Min älskade mammaledighet är slut 1 februari. I samma veva flyttar vi hela vårt bo till vårt nya hus. N ska börja på dagis. Vart vet vi inte. Förhoppningsvis där vi ska bo. Det händer så mycket på kort tid. Jag blir stressad när jag bara tänker på det.

Hoppas ni gillade bilderna från vår semester. Ett axplock. Det finns tiotusen till. Men de visar vi inte här.

Semester är. Kärlek. Mat. Sol. Sömn. Blommor. Glass. Pussar. Skratt.

Igår och till jul!

2009-08-29T11:45:00.005+02:00

Igår, sistasemesterfredagen, var det momoo-Peppebesök på agendan. Vi började med att stolt visa vår plätt 25 m x 27 m, och den fick väl godkänt. Peppe sa att det gick en bra energi genom tomten. Fina ord. Han kan sånt.

Jag blir alldeles spattig bara vi är där, det känns så oförskämt bra. Bara hör här. Plötsligt red en tjej förbi och kort därefter kom en liten kattunge som strök sig frenetiskt mot dotterns små ben. N härmade - mjauuuu och sparkade efter katten?? Bra att vi ska ut på "lannet" så hon får se lite djur lilla stadsungen. Vi pekade stolt bort på villan-som-vår hundra meter bort och förklarade hejvilt och pratade i doll och mur. Det är så spännade. Huvudvärksspännande.

Efteråt for vi hem och åt middag. Dottern har verkligen saknat sin mormor, ofta utbrast hon - Heeeej momooo! med ett vuxet tonfall. Peppe däääää! Tick tack! Hon gillar Peppes fina klocka. Flickan charmade alla och pratade oavbrutet i vanlig ordning. Visade sina saker och gjorde sig till. I sitt esse kan man säga. Så liten och så medveten. Säga vad man vill om hösten men det är mysigt att kunna tända ljus igen. Jag älskar ljus. Man kan inte ha för många. Hellre svettiga gäster är ljuslöst. Vi hade en jättetrevlig kväll med ljuvlig mat som maken världsvant svängde ihop som en tvättäkta kock. Sexigt med en matlagande make tycker jag. Stackars momooo hade ont i ryggen när hon gick av timmars kånkande av liten söt. Momoo fick äran att byta en full bajsblöja och borsta de tretton små tänderna. Vi blev bortprioriterade. Skönt ibland att bli det.

Det är riktigt skönt att ha familjen på sin sida när man ska fatta ett så här stort beslut. Som hus. (inte middagen) Nu har nästan alla sett plätten och förälskat sig liksom vi gjort. Bara svärföräldrarna kvar. De får kika i slutet av november när de packat sina väskor och kommer hit igen till gråa Sweden. Ska bli intressant att höra deras synpunkter.

Idag är det blåsigt och grått ute. Nästan som om vädret försöker säga att - nu är den ljuvliga semestern slut, packa ner dina klänningar och sandaler, köp vinterjacka och ta fram åkpåsen. Nu kommer orangea löv och kalla vindar. Hösten är vacker. Före löven faller av. Sedan börjar man längta. Till julen. Och adventsljusstakarna. Och granen. Och glöggen som värmer gott. Och lussebullarna. Snart har jag bloggat ett år. Eller nä. Inte riktigt. Nio månader. Men ändå. Nu firas sista julen i vår första gemensamma lya. Inte annat än att jag känner ett styng av vemod. Trots dryga grannar, trots 48 steg till tvättmaskinen eller annat som stör. Vi har ändå haft en underbar tid här i vår lägenhet. Våra fina promenader längs med stranden, våra kulinariska krogbesök, våra vinkvällar på balkongen. Nästa jul firar vi i ett hus. Vårt hus. Vårt första hus. Förhoppningsvis sista. Det är något speciellt att komma hem till huset man växt upp i. Det känner vi båda. Vi vill, om möjligt, bo kvar så att N alltid kan komma hem. Det enda hem hon minns. Vi kommer att få en fin jul tror jag. Mer plats för köttbullar. Mer plats för klappar. Bättre ytor att julkortspyssla. Mer pengar till banken. Ja, mer av allt helt enkelt. Jag vet att jag kommer att njuta av tystnaden. När man växt upp på landet som liten och är van vid tystnaden tror jag alltid att längtan tillbaka finns där om man nu bor i stan som vi gör. Det är det första jag hör när vi är i en mindre kommun. Tystnaden. Jag behöver det. Inget som stör. Bara jag och mina tankar.

En fråga: - Varifrån kommer egentligen bananflugor? De är ju så vidriga de där små bruna feta flugorna. Blärk.

Helgens storslagna!

2009-08-28T06:25:00.005+02:00

En bild på stövlarna min man beställt åt mig.

Igår gick dottern tre små hyfsat stabila steg mellan bordet och divanen, ganska oberörd knatade hon på med sina pyttesmå och enormt söta tassar. Hennes utveckling går i rasande fart för tillfället. Eller kanske gör den det alltid men just nu känns det som om det hänt så mycket på kort tid.
Hon vinkar på alla barn oavsett ålder hon får syn på på stan, och skriker - Heeeej! Eller - Titta bebiiiis! Få hejar tillbaka.
Hon härmar allting vi säger. Våra suckar. Våra mmmm. Allt. Hysteriskt roligt. Oväntat ofta. Man hör ett eko med liten späd stämma följt av ett förnöjt gapskratt.
Hon pratar två språk. Kroatiska och svenska. Hennes två första ord på kroatiska är tack och därefter kött. Jag finner det enormt komiskt att hon valde just dessa två orden. Hon är artig. Hon är en kroat. (älskar kött, Meso)
Just nu är familjen hörntand på väg upp. Två har anlänt med buller och bång och en tredje pockar konstant på hennes uppmärksamhet och promenerar på hennes smärtgräns. Inatt fick hon nog. Halv fyra väckte hon mig med gallskrik på högsta volym. En alvedon i rumpan och en tallrik gröt och liten vacker mår bättre. Det finns inget värre än att se henne må dåligt.
Jag blir så sorgsen.

Idag kommer hennes "mamaaa" (mormor) på besök tillsammans med morfar Pepe. Vi ska stolt visa vår jordplätt med tillhörande grästuvor och sedan hem för att äta saffransgul pasta med räkor och kyckling. Smulpaj på äpplen och vaniljsås till dessert.
Hoppas jag hinner sova en stund idag. Fyra timmar är lite i minsta laget för en snusare som är bortskämd med åtta-timmars-nätter.
Före barn.

På söndag ska vi se huset i verkligheten.
Huset som vi vill bygga.
Vår mörkgråa trädröm där vi vill dela livets alla dagar.
När man väl ser ett alternativ slutar man att gilla läget.
Man ser och hör felen mer än förut.

Det ska bli underbart att slippa gå 48 trappsteg för att tvätta våra kläder. Det ska bli ljuvligt att slippa bo i detta ständiga renoverande. Att slippa irritera sig på grannen ovanpå som stampar med tunga fötter på sena kvällen, på grannen som spelar datorspel eller på annan granne som festar och skriker på balkongen en onsdagnatt. Det ska bli härligt att slippa våra husdjur silverfiskarna. Härligt ska det också bli att kunna låta dottern sova ute i sin vagn och inte behöva promenera tills hon vaknar som vi gör idag. Att slippa bli väckt av posten som kommer med full hastighet genom brevinkastet och väcker alla som eventuellt sover. Att kunna bjuda hem gäster utan att behöva möblera om i en timme först. Tänk att dottern ska få eget rum. Vi kommer inte längre att väcka henne av minsta hostning, av minsta knak i golvet. Man kan läsa en bok i sängen. Vi kommer att kunna prata före vi somnar. Och röra oss. Ni vet. Vi kommer alla att sova bättre. Hoppas jag. Hoppas vi. Tänk att slippa leta parkeringsplats i en halvtimme bara för att man kommer hem lite senare än vanligt. Att kunna tvätta bilen hemma utan att betala dyra pengar. Jag längtar också efter en hel kyl och hel frys. Nördigt va. Men det är så irriterande att inte kunna ha både broccoli och sommargrönsaker hemma för att vi inte har plats. Att pyssla kommer också att bli lättare och inte lika stressigt. Vi kan helt enkelt avsätta ett rum där man kan ha dator, symaskin, pysselbord (mitt) för julkortskomponerande, albumskapande och scrapbooking. Vi ser fram emot att grilla i vår trädgård. Att låta vår lilla flicka leka ute så mycket mer än hon gör idag.

Jag skulle kunna fortsätta skriva i flera veckor om enbart detta.
Men det ska jag inte.
Nu ska här läsas om Tigern.
Igen.

Veckans ordtips!

2009-08-27T12:19:00.003+02:00

Jag läser andras bloggar för att må bra. För att njuta, skratta och ta del. Ta del av vännens liv. Lära känna på ett modernt vis. Jag läser någras. Alla får mig att må så där härligt. Jag älskar människor med humor och underbar inställning till livet och allt det har att erbjuda.

Nu för jag vidare. Läs och tyck till. Njut.

http://eightfloorview.blogg.se/ Här vädrar det härliga modelejonet Anne sina tankar, förhoppningar och drömmar om sitt liv och sin familj blandat med ljuvliga bilder. Riktigt ögongodis.

http://housemouse-sis.blogspot.com/ Min vän sedan herrans många år, K, ordbajsar komiskt om sin fyllda vardag som fantastisk trebarnsmor och fru som tycks få tiden att räcka till på ett för mig otroligt sätt.

Båda vännerna imponerar på och inspirerar mig. Tack för att ni delar med er!

Som en lila stövel!

2009-08-25T20:36:00.004+02:00

Idag var jag lika sur som en gul boxhandske. Ni vet. Godisarna. Varför är det så ibland. För mig är det som en sur fylla, jag kan liksom inte poppa ur det även om jag vill inget hellre. Jag är bara sur liksom. Maken säger att det märks på mig när jag städar. Fejar med hela armen så att skum pyser ut i mungipan. Syns visst tydlig. Att jag är arg. Sur. Än värre blir det när jag som idag inte har något egentligt skäl till att tjura. Läppen helt sönderbiten. Nu är det bättre. Nu sover fröken tandsprickning äntligen. Igår fick hon en ny tand nere till vänster. Idag kom en ny, i ovankäken ovanför gårdagens vita prick. Äter gör hon inte. Sover än mindre. Gråter desto mera. Klänger runt mina ben som en tiokilosfotboja. Söt och störig. Störig och söt. Just nu lever hon på pannkakor, hallonjos och kärlek.

Nu smuttar jag på en välbehövd xider, mandarin. Underskattad. Xidern. Inte jag. Inte idag. Känner mig inte som vanligt. Idag. Pms tre veckor i förtid. Jag satte mig och vrålsydde en kudde på sena eftermiddagen. Den blev fin. Om man inte tittar noga. Varför ger jag inte bara upp och köper faaardit?

Igår firade vi makens fasta anställning. F-A-S-T-A anställning. Japp. Hans arbetsplats har fått sig en fin man i sitt gäng. Ytterligare en fastighetsskötare. Den finaste de har. Det är världens bästa känsla och jag är så glad för hans skull. Vi firade med god champagne i pyjamas i vanlig ordning. Måndagar är verkligen en bra dag att dricka bubbel på. Grattis min skatt!

Imorgon bär det av till banken. Pappren i ordning i prydlig hög. Argumenten redo. Inte sår väl banken slint i våra drömmar? Den som lever får se.

Jag har googlat frenetiskt ikväll. Rullebör, utemöbler, grill postlåda och annat roligt vi ska komma att handla inom kort. Hoppas jag. Tänk så mycket man behöver. Tänk så roligt det kommer att bli. Det är fasen nästan lika stort som att gifta sig. Nog förbereder jag mig, oss, lika minutiöst alla fall. Jag ska verkligen blogga om något annat snart, men just nu går det bara inte.

Usch. Bara fem dagar kvar på underbara ledigheten. Fem dagar. Så fort tiden gått. Usch. Pi. Jag vill ha mer. Mer av allt, mer sovmorgon, mer kärlek på dagtid av make, mer fina luncher, mer mys. Snart återgår vi till vardagen. Till cornflakesluncherna. Till gå-upp-fem-varje-dag-dagar. Fem månader kvar av det härliga. En färgglad höst och en halv vinter. Sedan kallar arbetet igen. Och kanske en flytt i samma veva. Nästa år kommer att bli spännande.

Jag måste köpa mig ett par lila stövlar. Jo sant. Helt hysteriskt. Men så är det ju nu. Livet. Som en lila stövel.

Måndagsspya och jordplättsdrömmar!

2009-08-24T11:38:00.006+02:00

Praktisk och skitsnygg hallmatta för leriga gummistövlar!

Ljuvlig soffa för hallen och långsamma skosnören eller gamla ben?

Måndag. Febertopp. Kräk på praktisk matta. Milslång promenad. I vardagsrummet. Med genomblöt lockig nos snyftandes på orolig mamma. Solsken. Förhoppning att göra Möllan och köpa röd-curry-ingredienser grusades någonstans mellan febertopp och kräk. Så är det med barn. Att göra planer är bara en förhoppning. Väntar man sig att allt ska bli som man tänkt sig blir man besviken. Ju fortare men inser, ju bättre för alla. Stackars liten. Jag vill byta. Låt mig istället.

I lördags for vi ut till jordhögen som såg ut att vänta på oss där i solskenet. Vi skulle lyssna på trafiken igen. Där var knäpptyst. Inte en bil syntes. Kanske en och annan, men nästan helt helt tyst. Vinden blåste försiktigt och solen stod högt. Lycka. Här kommer vi att bo. Tänkte jag. Jag ligger lågt. Men i min egna hjärna bor jag där. Vi har grönt gräs och växthus belamrat med godsaker, vi har barnpool och sandlåda, makens jordiga fingrar planterar lök och han ler stort. Vid grillen väntar två glas rött vin. Så är jag. Där är jag. Snart?

Vi mötte min pappa, A, min syster F och min bror A där för att få hjälp och råd om jordplätten. De blev allt lika förälskade som vi. Lyfte fram fördelarna. Nackdelar lyftes inte fram. Det finns nog inga? Inga värst värda att nämna alla fall. Vi slog blicken mot gatan och där kom en välbekant bil med några välbekanta ansikten. - Där är ju D utbrast jag! Där kom makens bror med sin familj åkandes. På "vår gata". Jag blev hispig och glad. Vi skulle få visa dem vår plätt. De gillade vad de såg. Inga nackdelar uttalades här heller. Det är viktigt att ha familjen med sig. Att ha deras stöd och gillande. Det känns så bra. Oförskämt bra.

Idag bor vi i lägenhet 75 - året jag är född på, i husnummer 27 - datumet då maken är född. Vår nya tomt har nummer 19 - datumet jag är född på. Är det inte finurligt? På plätten vill vi bygga Smauuulandsvillans Kalmar-hus i mörkgrått. http://www.smalandsvillan.se/villa/15-plansvilla/Villa-Kalmar.aspx

På onsdag ska vi prata med Philip. Philip på Handelsbanken. Säger banken ja, säger vi ja. Ja, ja, ja! Tänk om vi faktiskt kan fira flickans födelsedag i vårt nya hus?

Kräftskiva a la duetta!

2009-08-21T10:34:00.006+02:00

Det finns så mycket fina saker. Prylar. Älskar inredning. Här en handfull pryttlar jag önskar mig när jag blir stor. Stor husägare?

Vit högblank hallmöbel från Mio.

Såå härlig matta (Mio)!

Vackert möblemang från Mio där vår stora familj kan äta och dricka gott gottigott gott.

I förrgår var jag bjuden på kräftskiva. Det händer inte varje dag. Ja och tur är väl det. Vaknade morgonen därpå med dundrande huvudvärk, lädersmak i munnen och händer som luktade apa. Kräfta. Ja apa. Trots vackra små skålar med vatten och citron satte sig lukten som ett nytt skinn. Det var trettiotvå bjudna. Tillställningen skulle hålla till hos min fina vän Anne. Det var jag, Anne och trettio turkar. Små röda hårdingar från Turkiet med vitlöksajåli och dillkvistar. Jag for iväg på min hoj längtandes och med uppvärmda käkmuskler. Och tur var väl det också. Som vi skrattade. Ni vet när man skrattar så att man är lite öm i kinderna. Så var det. Anne torkade smink på kinderna. Hon hade klätt sig i fin klänning och blomma i håret. Dukningen var nog den finaste jag sett med små rosa blommor utströsslade på bordet, finporslinet gjorde sig bland blommorna och intill de doftande tvåfärgade rosorna. Vi bröt av rövar och sög på salt gott. Klorna ägnade vi ingen tanke. De var för pluttiga. Vi åt i två timmar. Två. Gott. Jag gillar att äta länge. Jag äter långsamt. Länge. Mitt handikapp kamoufleras av äta-länge-mat. Rostebröd, citron och finfin sallad med avokado och solrosfrön. Bregott borde heta Bresvårt? Och vitt vin. Gott vitt. Mums. Efter middagen bänkade vi oss i tevesoffan, jag, Anne och Deanna (the Bachelorette) med famnen full av godis, glass och nötter. Vi diskuterade programmet värre än det gällde världens ekonomi. Märkligt att man vet mer om en flicka, Deanna än vad vi vet om presidenten. Vilken udda prioritering. Anne vrålade när programmet var slut, förstörd över det faktum att hon trodde att vi skulle få se finalen. Vi pratade en stund efteråt om allt mellan himmel och jord, om allt ifrån jobb till sex till barndomsminnen. Det finns ingenting vi inte kan prata om. Det finns ingenting vi inte pratat om. Det finns dessutom mycket som jag sällan pratat om som Anne och jag ordat om. Hon är en sann vän som jag vet kommer att finnas hos mig tills mitt hår är grått (tre veckor till?) och tills jag fyller nittionio. När jag skulle hoja hem var ljuset trasigt och en kebab satt på min pakethållare och väntade. Han fick inte åka med. Jäkla snyltare.

Varför stavas inte cykel med ck - cyckel? Kolla här. Cykel nyckel?! Cyckel nyckel? Cykel nykel? Märkligt.

You-Sain Bolt har sprungit fort. Igen. Han lär springa i 45 krm / timmen. Får han böter på en trettioväg då? Visst vore det kul att tävla mot en sådan snabbis? Jag hade sett hysteriskt rolig ut brevid honom. Just uppe ur startblocken när han hämtar flaggan i publiken.

Charles och jag och vår lilla täppa brun jord.

2009-08-17T20:47:00.014+02:00

Mer än halva underbara ledigheten har förflutit. Zoom! Vi vet ju alla att minutrarna är kortare på semestern, under julen, utlandssemestern osv. Enbart 42 sekunder långa är de minutrarna. Men då man sagt något knasigt, gjort bort sig gravt, ja då har minutrarna minsann 83 sekunder. Åtminstone är det så hos mig? På tal om det. Jag gjorde bort mig kopiöst när jag var höggravid. Satt på ett möte med alla mina femton kollegor, med tekoppen vilandes på magen (tom kopp), några skrattade åt mitt magtrick. Plötsligt rapar jag. Jättehögt. Alla stirrade på mig. Min chef säger - men Nina (lite knäckt röst) Åh jösses så pinsamt! Mötet fortsatte sin gilla gång, men jag utbrast i asgarv lite då och då. Jag fick verkligen stålsätta mig med naglarna i handflatorna och tänka frenetiskt på annat för att undvika att tänka på just RAPEN.

När man har barn tar vardagen så stor plats. Vardagen i livet, den dagliga ruljansen med matplanering-matinköp-matlagning och roligast - att äta kreationen, att städa å plocka å feja å Ajaxspraya, leka, pussas å byta blöjor, promenera, sova, tvätta-hänga och vika tvätt, slänga sopor, ja ni vet själva. Sen förutom det ska man klämma in att njuta, slappa, glida, softa och hångla. Plus finurliga utflykter som man längtat efter. Dessa ska dessutom ibland synkas med barnvakt vilket inte alltid är helt enkelt. I utkanten av samvetet finns också den där måste-göra-listan man haft samlandes damm hela höstkanten som vi nu äntligen vill göra slut på. Men så härligt med semester!

Idag hade vi BF igen. Ja jag vet lyx. Lilla skatt var hos sin Baba igen. Farmor alltså. Vi for till Lomma för att träffa Smauuulandsvillan och prata huspris. När vi lämnade den trevlige Hans, kände jag stor ångest och ännu större längtan på samma gång. Mötet gick bra, Smauuulandsvillan verkar vara ett redigt företag och säljaren kändes ärlig och krängde inte på oss saker alls. Snarare tvärtom. Vi får gärna sätta tapeter, göra grund eller bygga garage själva om vi så önskar. Vi pratade tomt, vi pratade hus, vi gjorde tillval, alltifrån kakel i badrum till köksluckor till parkett i stryktålig ek. Julafton i kubik. Surrealistiskt. När vi satt där och valde log jag stort. Större. Störst. P sa att det emellanåt kändes som om han satt i möte med två säljare från Smålandsvillan. Hrmpff. Okej jag blev kanske lite intensiv. Lite. Inte farligt alls? P sa också att jag gjorde Hans jobb lätt. Jaja. Jag förstår inte vad han menar. Hrmpff. Banken säger så här mycket kan ni låna och ändå kunna äta, bära hela kläder och vara rena. Så här mycket kostar huset säger Hans. Och marängen på den här kakan är att bankens belopp är mindre än Hans huspris. Vi har alltså luft i börsen. Säger jag och ser en veranda, ett växthus och ett vitt staket framför mig. En barndomsdröm. Ett vitt staket. Jag har alltid haft en förkärlek för vita staket. Önskar mig.

I förrgår fick vi så Mailet. Det efterlängtade Mailet från Robert. Robert arbetar på Malmö kommun och handhar tomter i Malmö och däromkring. Han skrev att tomt nummer fem är reserverad. Om vi ringer upp Robert och säger jatack, har vi alltså en täppa. En ruta brun fin jord att bygga vårt bo på. Det känns lite oldfashioned. "Vi köper oss en bit mark och bygger oss ett hem". Lilla-huset-på-prärien-känsla. Jag och min alldeles egna Charles Ingalls är sugna. Jag mer än honom? Jag skriker ja. Hela jag skriker. Han söker fortfarande svar. Bra agerat. Tur att någon av oss håller huvudet kallt. Och begär svar. Själv skriker jag: ja ja ja! Ge mig! Daj mi! (Ge mig på kroatiska) Men vi vill. Vi längtar nog lite båda två. Det är svårt att tänka på annat. Prata om annat. Drömma om annat.

Tomten är 656 m2 och ligger brevid ett fornlämningsområde vilket innebär enbart nyckelpigor och flugor som grannar åt det hållet. Till höger om tomten går en två-meter-bred cykelväg. Inte granne direkt där heller alltså. Skolan som har ett fint rykte ligger tvärs över gatan. Ett rejält stenkast åt öst ligger en 4H-gård med hästar, kor och grisar. Jag upprepar: hästar. HÄSTAR! En kilometer längre upp i gatan finns ett rekreationsområde i storlek Malmös alla parker ihopslagna. Där är jättefint att promenera. Bussen till stan tar trettio minuter för oss båda. Maken kan hoja om önskat på tjugo minuter. Man planerar bygga hundra nya villor i området. Begagnade hus med tapeter i taken kostar tre miljoner. Vårt hus kommer att kosta 2 900 000 (i runda slängar) inkl rejäl summa för trädgård och en lika rejäl summa för tex möbler, badkar och annat som "behövs". Driftskostnaderna är dessutom en spottstyver av många andra äldre hus stora förbrukning. Jag arbetar fortfarande på samma företag. Inte på Smauuulandsvillan. Även om jag själv blir förvirrad ibland. Som nu.

Vad väntar ni på då, tänker ni nog nu. Det tänker jag också. Nä jag skoja bara. Så här är det. Vi tyckte vid första och andra gången vi hälsade på jordhögen att bruset, det ofrånkomliga bullret från vägen, den "stora vägen" längre bort, var irriterande. För irriterande. Man kan inte få allt säger alla. Ni bor ju i Malmö säger andra. Ni har väl inte så tyst idag säger en tredje. Men saken är den att vi har just det. Vi bor mitt i stan och vi har väldigt tyst omkring oss. En gasbuss tjuter förbi emellanåt, annars är här lugnt som i graven som svärfar sa första gången han besökte vår nya lya för snart fem år sedan. Vi ska dit igen. Lyssna. Noga. Vi var där i förrgår. Då var det tyst. På lördag ska vi dit med min pappa och hans Anna. Input tack. Rensa öronen och kom! (tomten och min makes rumpa ser ni på bilden. Vår täppa är längst hit mot kameran till)

Igår hade jag en fantastisk afton. Jag var på en romantisk dejt? Jag fick se min älskade vän Anne suga på en turk. En kebab satt på min pakethållare. Jag grät. Det hände mycket igår. Men det får ni veta mer om imorgon. Ni na ni na ni na na ni ni na ni na ni na... (sjunges)

Idag är jag en pannekaaaaaga (skånskt uttal)

2009-08-16T11:31:00.003+02:00

Idag är jag en pannkaka. Upp som en sol och ner som en. Pannkaka. Läste lite på Sydsvenskan, rubrikerna under vår kära stad Malmö. Vårt kära Malmö där våra barn ska växa upp. Följande kan man läsa om idag: "Mördarens flyktbil hittad i Svedala, En anhållen för knivskärning (är det ens ett verb?), Ny bilbrand i Malmö, Två unga förhörs om inbrott (Oxie!), Mataffär brann inatt (anlagd givetvis), Knivskars i hakan inatt, Malmö vill ha gemensam arbetsmarknad över sundet (inget kriminellt i denna rubrik, kors i taket), Knivbråk på loppmarknad och Restauranganställd misshandlad". Där vi vill bo, där vi hoppas på att få bo, är ungefär en mil utanför stan i olika väderriktingar, mot Åkarp, mot Käglinge/Oxie/Kristineberg eller mot Tygelsjö. Hur är det där då? Lika skit? Mindre skit? Visst finns skit överallt men man vill ju ha det så bra det går. Man vill kunna handla mjölk på kvällen ensam, utan att behöva skaffa pitbull och gå karatekurser. Man vill kunna släppa ut liten vacker på en gräsäng med vänner och läderkula trots skymning utan att sitta just precis brevid henne för att kunna slå ner eventuellt hot. Usch jag vet inte jag. Varken jag eller maken är så insatta. Vi känner inte så många som bor i dessa kringkommuner. Jag känner en här och en där, men en person är ingen majoritet. Kan man ringa polisen? Och fråga menar jag. Nu tror ni att jag skojar men se det gör jag då inte. Jag vill inte bo där man knivskär folk i hakan eller sätter fyr på affären. Jävla ungar! Jävla föräldrar!! Helst av allt vill jag flytta ännu längre bort från stan, till Skurup, Svedala, Höör, Eslöv eller liknande. Men då måste hela mitt företags huvudkontor flytta med och det känns inte sannolikt. Att så många hundra skulle flytta för min skull menar jag. Då måste ju jag och maken byta jobb. Oj så mycket nytt det blev plötsligt. Nä fy. Dessutom kan jag inte se att det finns företag som är lika det jag arbetar på idag. Och helt byta bransch och tillika lön kan jag inte. Vill jag inte. Aldrig. Eller ja. Inte nu alla fall. Blä.

Nu ska jag gå och steka pannkakor, sätta på mascara och kamma burret. Sedan väntar en husvisning i Åkarp, ett skitsnyggt radhus på en hörna med miniträdgård. Bra pris också. 2 350 000 kr. Berättar mer imorgon. Kram från mig!

Jag kan inte hitta haken!

2009-08-13T19:55:00.003+02:00

Man ska inte skoja om allvarliga sjukdomar men jag måste ändå få försiktigt säga att jag ibland blir lite autistisk. Som idag. Ofta visar sig denna släng av sjukdomen när det är något som ska ändras, beslutas eller bestämmas, och då gärna något stort. Bröllop, lägenhetsköp eller som nu, husfrågan. Jag googlar och wikipeidar åt höger och vänster om ditt och datt, läser pe-de-eff-dokument om vägbuller och tågcentran, letar skolor, frågor kollegor som bor i orterna om skolor och känslor om platsen, söker om kommuner på Sydsvenskan.se för att hitta kriminalitet eller andra tråkigheter, undersöker möjlig logistik både i form av bussar, cykelchanser eller lila tåg, ringer byggföretag där jag ställer frågor på samma sätt som om jag är på jobbet, dvs som en kvittrande falskspelande stort leende säljare, samtidigt som jag antecknar allt som sägs i minsta detalj brevid datum och namn. Just nu är jag i mitt esse och jag hoppas att detta inlägg kan lägga lite mentalt band på mig själv, för idag har jag varit riktigt jobbig. Intensiv. Positiv. Säljande. Övertalande. Ungefär som ett litet barn som drar sin mamma i kjolen vid godiset i affären, småhoppandes och samtidigt skriker - snälla, snälla, snälla! Ungefär så. Jag har med näbbar och klor försökt sälja in den fantastiskt galna men så underbara och faktiskt kanske ekonomiskt möjliga idéen att vi kanske ska slå till och bygga oss ett hus. Inte ett sådant ingen-entreprenad-alls-hus där skiten kommer som ett IKEA-paket och varsegod och svälj, bygg själv, utan mer ett sådant där de ringer en tre veckor efter kontraktssignering och byggstart och säger - Kom å hämta er nyckel! Åhh kärlek! Jatack. Ahh!

Tänk. Ett nytt hus. Bara det är ju härligt i sig, men tänk alla fördelar. Oj oj! Jag har hittat tomt. En stor. Eller ja, stora, där finns några och välja på. Kanske. Om vi handlar snabbt. Hm. Å ingen såndär liten skitruta gräs som oftast nya hus har. Nä. En sån där (stor) man faktiskt kan springa några steg, spela badminton och faktiskt ha plats med både växthus (ja du kan få komma och odla Anne), sandlåda, grill och lekstuga. Plus alla makens löksorter, sallader, morötter, örter och allt annat han ständigt leende pratar om att han ska odla. Han är en liten trädgårdstomte min man. Otroligt charmigt. The Tomt ligger dessutom intill ett område som heter FORN. Det betyder fornlämning och där får man inte bygga något. Fiffigt va. Grönområde som granne? Jatack. Ahh!

Min fina vän L tipsade om ett företag Smauuulandsvillan (Kalmardialekt). Dit ringde jag idag. En jättesympatisk man med skånedialekt svarade. Vi bestämde träff på måndag. Här ska göras affärer. Ja om du frågar mig. Och maken? Här möter stirrig lugn. Stirrig drar i lugn. Kom kom skriker jag! Impulshandla ett hus. Är det fel? Konstigt? Någon? Autistisk. Hos Smauuulandsvillan kan man få en -komochhämtaernyckel-villa för 1 200 000 i runda slängar. Givetvis blir det dyrare. Det säger alla. Ja jag har lyssnat. Men det gör ingenting. Oavsett dyrare så blir det billigare. Säger autistiska jag med svettpärlor i pannan och letar frenetiskt efter haken. Var är den?

Planlösningen är ljuvlig med stort öppet kök som ansluter till både vardagsrum och matplats. Perfekt för köksråttor som oss. I ärlighetens namn finns det inte många halvrenoverade sjuttiotalsvillor med öppen planlösning. Det var liksom inne att bygga långa smala kök då. Inget ont i det, men det är inte vad vi vill ha. En praktisk sak med just detta företaget är att man kan välja att göra vissa saker själv som tapetsering, lägga golv och sätta lister. Och få lägre pris. 75 000-90 000 kr mindre. Sant. Ovanvåningarna på husen är inte inredda, enbart golv. Också positivt. Att dansgolv ingår. Det finns alltså en fullt inredd nedanvåning på 110 kvm ca med tre sovrum. Räcker långt för oss nu. När pengar, lust och tid finns attackerar man ovanvåningen. Med tanke på hur jag och min man är, så kommer vi ordna det genast. Säger jag som om vi redan skrivit kontrakt. Men det har vi. I min värld. I min autistiska vardag. Jag vill, jag vill, jag vill!!!

Tänk att få helt nytt, inte bara nåt, utan allt, exakt som man vill med nya fina ljusa material. Inget kök som renoverats 2003 med körsbärsluckor och aprikos kakel som är nytt men ändå så att man råkade kräkas. Och den där fördelen med obajsad toalett är också ett tungt argument i detta. Tänk att slippa flytta in i villan med en klump i halsen och en i magen med ångest inför kommande trasiga maskiner eller dolda dolda fel. Nä tio års materialgaranti tackar vi för. Fin energiförbrukning med frånluftspump. Låg energiförbrukning. Hej världen. Varsegod naturen. Annan fördel. Skramlet vi får över i fickan när vi sålt vår vackra våning kan vi helt sonika peta in i det nya fina huset, bortsett från lite växel att köpa några (läs många) möbler och träd för. Ännu en sak vi inte hade kunnat/vågat göra i ett hus med fyrtio år på nacken. Buffertkravet är inte så stort i nytt. Säg att vi lyckas bygga ett hus för 2 500 000 kronor. Jäklar! Var är haken?

Men ändå. Återigen. Jatack. Ahh!

Åsnor och Handelsbanken!

2009-08-11T21:55:00.003+02:00

Späckat schema. På en semester. Märkligt. Precis då som kalendern ska vara tom. Men tom är det sista den är. Men kul har vi. Nästan hela tiden.

Igår for vi med illblå kylväska full av baguetter, nybakta kanelbullar, goda drickor, bananer och annat smaskens mot Ystad och deras djurpark. Vi var förväntansfulla eftersom dottern älskar djur, härmar dem, läser om dem, gillar dem liksom. Väl framme fick vi väcka liten svettig (dotter, inte maken) och begav oss på apjakt. Det skulle finnas apor i träden sa skylten, men inga såg vi. Flickan såg däremot en gunga samtidigt som vi frenetiskt försökte visa henne påfåglarna. Gungan var mer intressant. Vi gick vidare mot struts, zebra, koliknande djur med enorma stora horn. Det kändes fånigt att säga - titta N, en pippi!! om den enorma strutsen med större fötter än jag. Vaddå pippi tänkte nog ungen och tänkte på kråkorna i Malmö. Plötsligt kom en traktor och då jäklar blev det liv på ungen. Åhh en traktor! - Titta! Tittaaaaa! Gick några meter till och där hade en familj en skrinda i röd fin metallfärg. Återigen blev det liv på ungen, åhh en skrinda OCH barn. Samtidigt. Jaja. Här gör man sig till. Men P och jag som båda älskar att titta på djur kikade så mycket vi kunde. Men att väcka liten vacker från hennes skönhetssömn var inte den bästa idéen, hon var småsur och hade glömt tålamodet i bilen. Vi satte oss senare för att fika på en fin plats under ett träd där vi kunde studera en annan kosort och några lamor. Utom spottavstånd. N tittade bara på flugorna som satt på hennes vagn. Hon är livrädd för flugor. Det var lite speciellt att se kameler där på slätten. Lite oväntat sådär. Och härligt. Vilka märkliga djur. Jag red på en sådan en gång på en semester när jag var liten. Det jag minns mest av ridturen är att jag fick en fluga i näsan. Man minns så konstiga saker ibland. Zoo var en upplevelse, men jag är nog ändå lite Skånes-djurpark-kär i grund och botten. Eller är jag bara Höör-kär?

Mörkläggningsgardinerna är uppe! Det blev inte som jag tänkt mig. Inga personskador dock. Jag fick klippa bort min fina fåll eftersom det tjocka tyget (regnklädertjockt) inte gick att dra undan sådär enkelt och smidigt som i mitt huvud. De gick inte att rubba alls faktiskt. Jag fick istället banka i öljetter och det blev riktigt bra. Maken tyckte att det blev för mörkt sa han och pussade mig godnatt. I örat. Dottern vaknar ändå klockan fem. Men. Hon sover hela natten och vaknar ändå inte förrän fem. Det har ju hänt att hon vaknat fyra och halvfem också. Man ska vara nöjd med det lilla. Säger jag och tittar på det halvfulla glaset.

Dagen idag hade BF planerat. Barnfritt alltså. Vi lämnade lilla skruttan hos farmor, hos Baba på morgonkvisten, för att åka till Handelsbanken för att prata huslån och ekonomi. Vår nuvarande bank imponerade inte på oss. Alls. På banken fick vi träffa en sympatisk man som berättade att vi visst kan låna det vi önskar (vilket vår nuvarande nekade oss tvärt utan förklaring) och att vi klarar om räntan går upp till sådär en sex-sju procent. Vidare berättade han om sin bank som verkar riktigt bra. Väl ute på trottoaren kom jag och maken ganska direkt överens att vi ska byta bank och gärna genast. Det känns bra. Rätt. Riktigt. Det är ju ändå inte fickpengar vi ska låna och då kan man ju känna att man vill ha ett entusiastiskt bemötande. Fler borde verkligen se över sin bank och sina pengar. Man kan tjäna pengar. Vi fick tex ett helt amorteringsfritt lån. (lånelöfte än så länge) Nu kan jag inte summor i huvudet men jag jämförde en boendekalkyl på Hemnet då vi lade in dels 500 000 kontant men också 800 000 kontant. Skillnaden i månadskostnaden blev inte så stor att det är värt att peta in varenda krona, än mindre amortera. Vi kan ha roligare för de tvåtusen i månaden som andra banker kräver att man ska amortera direkt, eller efter fem år. Det kostar mer än det smakar att amortera. Verkar det som.

BF-dagen fortsatte med soligt hand-i-hand strosande bland Malmö-festival-tält som är under uppbyggnad. Usch så jobbigt. Vi tittade i inredningsbutiker, på nya ölsorter på Hansa och på kokböcker. Solen stekte och vi passade på att äta en affärslunch på Steakhouse på Lilla Torg. Smaskens. Jag skulle kunna dricka bearnaisesås? Ro hit ett sugrör bara. Vi gick i affärer men som vanligt när man ska handla så hittar man ingenting. Vad är det med just detta? Alla säger det, alla upplever det (utom Anne?). Kan det inte vara så att när man inga pengar har, hittar man hur mycket som helst, just för att man inte är så kräsen utan vill ha allt. Men när man väl är där med sina två röda sedlar (tusenspänn) och ska handla för hela veckopengen så gör det mer ont att vilja ha hela affären. Vi köpte dock två fina paket the. Ett indiskt utan smak (?) och ett grönt med Fläder. Ikväll provades flädertheet. Det var gott men smakade inte fläder direkt. Var en sväng på Zara men hittade ingenting. Jävla REA. Usch ångest. Ge mig vinterkläder! Ge mig! Jag tycker inte om rörigt. På Zara låg kläder i all världens färger och former i röriga högar på stora bord. Nejtack. Vi var inne en sväng på Jack&Jones men P hittade ovanligt nog ingenting. De spelar så jäkla bra musik där. Riktigt bra. Men så pinsam är inte ens jag att jag letar jeans och dansar samtidigt. Även om jag ville inget hellre. När dagen löpte mot sitt slut gick vi så hemåt. Vi råkade springa förbi godisaffärernas Rolce Royce - Gottelisa! Gottegrisen i vår familj, dvs jag, var ju tvungen att ha med mig 6 hg godis hem. Och faktiskt. Jag har inte ätit en endaste liten bit. Om man kan kalla det karaktär eller det faktum att jag redan i eftermiddag fikat en chokladbiskvi och ett wienerbröd spelar in vet jag inte. Det är ju trots allt semester!

Morgonmeck!

2009-08-09T10:00:00.003+02:00

Såja. Då var maken och flickan hos farmorn och jag fick lite egentid. Snart ska jag kriga med symaskinen och förhoppningsvis kommer en vacker mörkläggningsgardin förklädd till en brun gardin att hänga uppe före solnedgången. Men det är inte troligt. Jag är sämst på att sy. Jag fullständigt saknar tålamod och blir arg på den stackars maskinen när jag syr fel, tråden trasslar sig till ett fnurrigt bo på baksidan och nålen går av. När jag upphetsat sa till maken att jag skulle fara och köpa mörkläggningsgardiner och sy såg han skeptisk ut och sa - ska du verkligen? Det är alltså ingen slump att jag är ensam hemma just idag.

Dagen började klockan fem med inte ovanligt överlycklig lockig söt som utbrast - heeeej mamma! Pappa, heeej! Fram med högertutte och mata en stund. (japp ammar fortfarande, bara på morgonen dock. Vi är på avvänjning) Halvsex - Booooo! Läsa bok en stund. Bara jag som får läsa. Hon sticker in den i min hand även om jag sover. Samma bok. Varje dag. Jag kan läsa den utan glasögon med stängda ögon. Jag kan texten utantill. Praktiskt. Maken tar sedan ut flickan för gröt- och lekstund så jag kan få fortsätta krama kudden. Min dag idag. Kuddkramardag. Åtta kom de in igen för att säga hejdå. Jag vinkade hejdå och lummade ut i köket för att röja undan. Krasch! Vinglas i golvet. Jäkla skit. En miljon bitar varav hälften i diskmaskinen. Dammsög varje litet skrymsle om och om igen iförd nattlinne och ballerinaskor och sur min. Slog huvudet hårt i frysens handtag. Svettig, illamående. Hungrig. Satte på te och satte mig vid datorn. Bzzzz. Bzzzz. Jäklar inte en utan två getingar som surrar kring hallampan. Jag hatar getingar och är helt övertygad att de kan äta upp mig. Var är min man? Kan man ringa honom och be honom komma hem? Sprang hukandes ut i köket för att hämta vår flugsmälla i flugform. Släckte den för getingen attraktiva lampan och öppnade balkongdörren på vid gavel. En var borta. Ute? Jag stod spänd som en fiolsträng och försökte med tankens kraft att få honom att flyga ut på egen maskin. Och vips! Ute! Jag rusade fram och stängde dörren. Väl ute i köket ser jag att grytan med tevatten är tom och står och torrkoker. Jäklar! Stänger av plattan och springer ut med grytan på balkongen och sätter den på betonggolvet. Vad är detta? Nog med fibbel för idag. Nu ska jag rosta mackor, koka nytt te i ny gryta, se på Bachelorettereprisen och peta navelludd (efter mackätningen). Med romantik i blodet och marmelad i tarmen ska jag sedan gå till attack. Symaskinsattack. Usch! Med tanke på hur dagen börjat, borde jag kanske ha skyddsglasögon så jag inte får bruten nål i ögat. Idag är nog glaset halvtomt. Men det får det väl vara ibland.

Vajjkajjjschånn!

2009-08-07T11:00:00.004+02:00

Hallonkär!

Morgonpromenad i Pildammsparken
Slappestund!

Systrar och Bröders fantastiska morotskaka!

Så. Nu sover flickan och solen steker i vår vi-kan-inte-vädra-tvärdrag-lägenhet. Jag har linne och trosor. Min sommaruniform. Puh! När vacker liten vaknat bär det av till stranden för ett dopp. Zoo stod på agendan men det är ju på tok för varmt. Maken var dessutom uppe inatt med lillan mellan tre och fem, detta eftersom hon har mörkröd svullen gom och tänder (plural) på gång så lejonen får snällt vänta.

Då var det alltså semester. Äntligen får jag ha min fina kärlek hemma i hela fyra veckor. Vilken lyx. Fem dagar har redan förflutit i härlig sakta mak. Vi har storslagna planer men också miniplaner och krav på mystempo och god mat. Det sistnämda står maken för. Han har gjort en lista på nya recept som ska kockas och ätas med rött gott på sidan. Eller vitt. Eller rosa. Eller gult med bubblor? Hittills har han serverat ljuvlig iskall (somrig) Gazpacho och indisk linssoppa. Paella står på tur. Vi inledde ledigheten i måndags med att storhandla i familjestyle och P gjorde hussysslor som legat på tur, som att bygga en spis till dottern. En sån där färdig som man bara skruvar ihop alltså. Det är svårt att leka Ernst (Kirschsteiger) i en tvåa. Jag som fått sovmorgon kunde unna mig att tillbringa en stund med Män som hatar kvinnor. Jag slapp ta "pausen" till att sova. Boken kan varmt rekomenderas. Jag njuter av ordvalen. Läser dem om igen. Och om igen. Spänning. Intressant intrig. Lösa gåtan? Mitt mission in life. Deckare och jag är som jing och jang. Piff och puff. Korv med bröd. Kvällen avrundades med André Clouet, vår favoritchampagne. Denna delades i soffan till (min) serie Lipstick Jungle (maken med näsan långt nere i en kokbok) och måndagssnyggast i pyjamas. Oslagbart. Jag blev fnittrig och sådär champagne-igt susig.

På tisdagen tog jag och lillan en härlig promenad med min fina fina vän A. Hon har alltid en speciell plats i mitt hjärta. Vi pratade om allting mellan himmel och jord och som vanligt kände jag mig glad när vi skildes åt. Maken unnade sig lite och var ute på internet och shoppade kokböcker och lite Scrubs. Han har så torr humor? På kvällen åt vi hallon med glass. Mm sommargott. Fruktchock? Min mage undrade nog var dagens chokladboost tog vägen och kände sig nog lite blåst på konfekten. Hallon är världens bästa bär. Jag är nog allt lite hallonkär.

Onsdagen hade tandläkarbesök på agendan för makens del. Väl där fick vi veta att förvirrade hjälpsamma frun som bokat besöket skrivit på fel dag i kalendern. Igen. Vi for hem igen och tog en morgonpromenad i Pildammsparken. Härligt. Vi matade fåglarna vilket dottern älskar. BAM! BAM! skriker hon när hon kastar brödet så långt hon bara kan. Dvs precis utanför vagnen. I bästa fall. Jag avskyr de stora bruna fåglarna. Gräsänder jatack men de stora, usch nej. Jag skriker AHH! och klappar händerna argt. De har liksom så långa halsar. Blä. P skrattade åt mig. N sa - BUSS! Helt perfekt uttal. P och jag såg chockade på varann. Hon har liksom så söt röst, så liten och späd och det är så oväntat att det ska komma riktiga ord ur den. Det är så kul att hon gör framsteg som han faktiskt får se. Jag har ju annars lyxen att vara hemma och inte missa någonting alls. Vi svängde förbi Systrar och bröder och roffade åt oss en bullpåse och två morotskakor som vi fikade på när vi kom hem. Kärlek. På kvällen åkte jag ensam till min härliga AF (inte arbetsförmedlingen!) där jag bjöds på mumsig middag, färsk pasta med fläskfilé i krämig gorgonzolasås. Favoriten Magnum Mandel till efterrätt. Stora bägare med rött flytande flög ner i strupen. Luriga luriga boxvin. Så gott, mysigt och så himla roligt! AF är verkligen helt tokig. Hennes humor är något annat. Ironi och minspel. Lovely. Jag längtar tills vi ska ses igen. Jag tog en taxi vid midnatt och rumlade hem och somnade gott.

Fyraochenhalvtimme senare. - Mamma!!! Upp och göra sitt. - hej älskling! Kom ska du få gröt. (vinandedräkt och torr tunga, ångest över klockslaget och svårt kämpandes att hålla ögonlocken uppe) Torsdagen var så här. Fjärde underbara semesterdagen. Maken slumrade till nio. Vid lunch tog jag min hoj och for ner till västra hamnen där Sofia skulle knåda mig en timme. Ahh massage är verkligen underskattat tänkte jag ungefär tusen gånger under timmen. Hon ordnade min rygg och framförallt axlar som amningsskadats. Hon hittade ömma punkter och jäklar jag ville nästan resa mig och gå eller slå henne riktigt hårt. - det gör gott, det gör gott mumlade jag och höll andan. Martyr! Armar, hals och ansikte fick också sin lilla behandling till ljudet av pling-plong-musik, ballader med panflöjtar. Sofia pratade sådär tyst och lugnt och var sådär söt och lugn. Härligt. Mellan kunder sätter hon säkert på ACDC och headbangar och spelar luftgitarr? Efter massagen mötte jag familjen för att besöka Maxi på kokboks- och kylväskajakt. Det blev en illblå kylväska och boken Matlust (Vi föräldrars). Vi masade oss hem i sakta lunk i värmen. Jag kände en stor ångest över att jag inte badat i havet. Hela dagen. Varje minut. Jag älskar stranden. Mest av allt nästan. Vi gick hem och stekte korv. I stekpannan. Jag längtar till - "vi gick hem och grillade korv. I trädgården" Ahhhh! På kvällen åt vi en av maken hemmagjord pizza. Min favorit. Slurp! Jag somnade som en gris på divaaanen vid halvtiosnåret. Det är tufft att ha semester.

Husmusen!

2009-07-29T11:03:00.004+02:00

Husbus. Huskärlek. Hussök. Hus. Hus. Hus. Min tankar just nu. Varje dag. Varje minut. Bara hus för hela slanten. För just så är det ju här i staaaan (Sthlm) att man måste verkligen lägga heeeela slanten för att få ett hus. Störigt. Bästa vännen från K-krona var här på besök igår och vi halkade in på Hemnet. Hon visade underbara villor i sin stad för knappa pengar. Stora vackra hundra år gamla villor med snickarglädje och stora trädgårdar för halva priset jämfört med här. Det är lite orättvist. Visst kan man flytta, dra upp sina rotade rötter och lämna avgascity. Och jobb. Där är skoskavet. Det är ju trots allt lågkonjunktur och företagen kastar sig inte efter en direkt. Och helt ärligt är vi inte så sugna på att byta kommun, lämna vänner, familj och liv här. Så vi stannar i staaan och letar vidare med stora plånboken och förhoppningen att räntorna fastnar på dagens notering. I minst trettio år. Vi har varit på två visningar. Ett helrenoverat tjugotals här i stan. Underbart, men för litet kök för två köksmöss som oss. Fyra våningar är heller inte optimalt med knoddar. Hönsmamma ser förskräckt ut. Nästa visning var ett renoveringsobjekt i Åkarp. Precis vid motorvägen. Det kändes inte bra. Det lät som om ett plan flög över oss. Men det var inget plan. Bara söndagsbilister som for förbi i hundratjugi knyck. Huset i sig var risigt och hade haft samma ägare sedan 1972. Planlösningen var dock fantastisk på sina sätt och tomten låg perfekt, hörntomt ut mot en allmänning. Men renovera orkar vi inte. Renovera orkar inte maken. För så hade det ju blivit. Någon måste jaga vacker liten så att hon inte äter isolering och småspik. Jag lärde mig en läxa i det huset. Vi kan inte renovera. Inte där vi är idag i livet. Sen kanske. Men inte nu. Igår anmälde jag intresse för splajsnytt (önskeord!) hus i Husie/Virentofta (staaaan) parhus. Man har alltså en granne som bor vägg-i-vägg. Jag ska önska mig en pensionär med bra hörsel som kan passa vår katt och tömma vår brevlåda när vi åker på semester. Skriver jag som om vi redan köpt huset? Skämt och sido. Huset är ju självklart ljuvligt. Ingen har bajsat i den toaletten. I visningsvillan hade de dessutom "vår" säng i "vårt sovrum". Jag känner att det är ett tecken. Ett tecken säger jag och skojar lite. Men så underbart det vore att flytta in ett helt nytt. Och så fint. Allting är som jag själv skulle valt. Färgerna, materialen, planlösningen. Köket är öppet och ljuvligt. Man kan se hela nedervåningen från köket. Mycket fönster. Två badrum. Ett med badkar. Tre sovrum. Två balkonger. Garage. Gräs. Centraldammsugare. Bra uppvärmning. Nya fönster. Nya golv. Nytt allt. Men. Men trädgården är ack så liten. Pytteliten. Men något måste man nog försaka. Man kan inte få allt. Men är trädgård det vi vill försaka? Finns det små små växthus? Sandlåda? Lekstuga? Vissa saker vill man ju ha. En annan fördel med helt nytt är att vi kan lägga in alla pengar vi får över från denna lyan. Eller våningen som mäklaren säger. Vi slipper flytta in och börja med en oro att något ska gå sönder. Att något är fel. Nu känns det dumt att titta på en 70-talsvilla som kräver renovering som kostar samma pengar. Dels blir det dyrare för oss, eftersom vi ju då måste renovera för x antal kronor. Familj säger - men ni behöver ju inte renovera allt direkt. Ni behöver ju inte köpa alla möbler nu. Köp lite då och lite då. Det är inte min stil. Jag vill ha allt klart genast. Sno lite av vinsten från lägenheten och ordna det. Bygga vårt bo. Om vi nu skulle köpa ett helt nytt, blir det vårt största projekt. Att köpa möbler. Oj så jobbigt. Säger jag, ler och torkar bort saliv på hakan.

Vi ska kika nästa söndag. Jag återkommer därefter med ris eller ros. Som läget är nu, är jag redan inflyttad. Jag vill verkligen flytta. Helst nästa vecka. Kanske tom även imorgon. Min man säger att jag ska lugna mig. Jag kan inte. Jag vill inte. Men jag försöker. Fejkar. Låtsas. Kämpar.

Bodils brudar, rijuoonionn!

2009-07-27T19:29:00.011+02:00

Jösses så sällan det skrivs här på bloggen. Det handlar inte om avsaknad av varken vilja eller lust, snarare om att dygnet har för få timmar. Men det har jag redan tragglat om och dygnets timmar tycks inte bli fler så nu ska jag sluta älta det.

I fredags var det då dags för oss vänner som sågs första gången, framtandslösa i sockiplast (plastisock?) och lappade jeans, nervösa bredvid lärarna Gunnel och Karita, 1981 på Prästkragens lekskola (som det hette då) Ordet lekskola rymmer mer kärlek än ordet förskola. Fram för "lekskola". Säger ordälskaren. Och lektanten. Vi sågs för åtta månader sedan och i fredags var det så dags igen. Jag spekulerade en smula i om vi skulle ha lika mycket att prata om som förra gången. Nu hade vi ju trots allt avhandlat svunna tider och nu skulle framtider diskuteras i vinets rus. Vi hade bokat bord på tapasstället Mosaik. Min idé. Tapasholic. De såg ut ungefär som sist, lika bubblande och fina. Jag tycker verkligen om dessa fyra, mina gamla klasskamrater. Tänk. Vi träffades nästan jämt, fem dagar i veckan i tio år. Tio år. Värre är att det snart är tjugo år sedan. Tjugo år är ganska lång tid. En av flickorna flyttade i fjärde klass, men ändå känns det som om hon var med alla tio. Hon har sin givna plats. Det strålar en härlig kärlek känner jag när jag återser de tre. Vi är så olika, alla har sin personlighet och är en charmig blandning av sitt forna jag och sitt nuvarande. Samtidigt är vi lika varann på andra sätt, har gemensamma nämnare som problem med familjen, torr humor eller varför inte den sanna kärleken till orden. Vi pratade ganska mycket som svunna tider trots allt. Vissa saker kände jag igen från sist. Men vissa saker kan man inte prata för mycket om. Det är trots allt hysteriskt otippat och så romantiskt att Å är gift med K som gick i samma klass. Alla tio åren. Under kvällen blev det många skratt, många torra skämt och lite allvar mellan tvåan och trean. (vinflaskan) Det känns tryggt att tala allvar från sitt öppna hjärta med dessa flickor. Trots att vi inte haft kontakt på nästan tjugo år är det ändå som om vi inte varit isär. Lite så. Vi har ju känt varann så länge och så intensivt. Det är speciella känslor de där. Åtminstone känner jag så.

Vi åt vars tre rätter, bordet blev belamrat av diverse ostinrättningar, hommus, kyckling i illgul sås (gurkmeja?), gröna späda sparrisar, oljig friterad potatis med ljuvlig vitlöksajåli (det borde verkligen stavas så!). Man är så olika vad gäller lökarna. Smaklökarna alltså. Jag skojade lite och sa - men vem beställer fisk på en sådan här restaurang? Varpå E (som inte hört min kommentar) säger - någon som vet hur fisken är här? Eller Å som flamsade i flera timmar (nästan) om vindolmar. Hon skulle aldrig förmå sig att beställa en DOLME på en restaurang. - min man åt det sist vi var här, sa jag och skrattade rått. Jag - man borde beställa detta, en friterad fetaost, en getostsallad och en stekt halloumi, skratt, skratt, ost i allt, skratt skratt. - jag har ost i allt säger en ostsugen Å och torkar bort en salivsträng från käkbenet. Jag beställde givetvis fyra. Alltid ska jag vara värst. Eller hungrigast? Eller den med mest beslutsångest. Som inte kan välja ut fyra bland de 56 rätterna. Jösses. 56 rätter. Stackars kock. Kockar? Sämre soppa? Ingen åt soppa. Nåväl! Tre vita vinflaskor beställdes och tömdes ivrigt under de fem timmarna vi var där. Vi avslutade kvällen på nedervåningen i baren där vi alla beställde varsin drink i popig färg. Jag tömde mitt glas sist. Jag pratar för mycket. Vi fick inte beställa drinken vid bordet. Vi blev ombedda att gå ner en trappa. Det är väl inte vårt fel att restaurangen var tom heller. Vi avrundade som Askkungar vid tolvsnåret då två av donnorna tog lila tåg hem till skånes mittpunkt. Hem ljuva hem!

Ett kort inlägg i min egen debatt!

2009-07-21T16:21:00.002+02:00

Ni vet när man skrivit en kommentar så får man jämt upp ett obegripligt ord man ska skriva i en liten ruta. Jag hoppas varje gång att få bajs eller något annat roligt ord. Snopp? Men det händer aldrig. Det finns många roliga ord. Jag älskar ord. Att säga dem helst. Och att skriva dem. Men även att hitta på dem. Det började jag med i gymnasiet till tantjäkelns förtret (lärarns) Hur tror du att nya ord blir till frågade jag? Jo, genom att någon använder ett eget påhittat. Näsan i vädret och stampade med sexton år gamla foten i vita tretorngympadojjor. Hugantiskt var ett ord jag verkligen försökte få genom. Det betyder jättestor. Huge är liksom grunden. Lite väl långsökt jag vet. Men jag var sexton. Och påhittig. Och envis. Och underkänd i svenska. Jag kunde inte skriva. Men det märkligaste är att under det tio veckor långa sommarlovet måste något skett för när jag började på komvux för att läsa upp bland annat det underkända betyget i svenska språket, fick jag ett VG i betyg. Vore det inte för mina inlines hade jag fått MVG. Lång historia kort. Jag, N, kan inte åka inlines. Jag åkte inlines i hög backe utan att behärska konsten att bromsa/stanna. Åkte ut på asfaltsgata i samma höga hastighet och stannade genom att slänga mig på marken. Jätteknä anlände. Jag gick på disko alla fall. Fick några timmar senare bäras upp från diskot (som givetvis låg i en källare) av en vakt som satte berusad N i en taxi med destinationen akuten. Kryckor i flera veckor och flera lektioner missades. Därav sänkt betyg. Säger hon stolt och sparkar iväg en sten. Nu med lädersandaler a la 2000-tal. Det var en hugantisk känsla!

Helgord!

2009-07-20T20:48:00.006+02:00

I söndags besökte vi makens bror med familj. Familj som i fin fru, vacker guddotter C och charmant L (kidsen) samt den håriga födelsedagsgrisen C (jack Russel, nio år!). Det var så längesedan vi sågs. Alldeles för längesen. Våren/försommaren har varit hysterisk. Och underbart rolig. Missförstå mig rätt. Möhippor, bröllop (plural), dop, resor till mamma, middagar, födelsedagsfester. Många måsten. Trevliga stunder. Men samtidigt en längtan efter att bara vara hemma. Att bära pyjamas till tolv. Att strosa i parken med mjukglass i gipan och lite på tröjan? Nåväl. I söndags bjöds vi som vanligt på god mat så att de vanligtvis perfekt passande jeansen stramade över magarna så att en en snygg mjuk deg vällde över jeanskanten. Hög midja jatack. Vad skulle jag göra utan stretch? När vi åkte där ifrån kände jag att vi inte var klara. Det fanns många frågor kvar. Jag har så svårt att fokusera på konceptet, på den goda maten, på trevligt sällskap och samtidigt hålla ett vakande öga på barnet. Barnen. Knivigt. Men skam den som ger sig. Öva, öva.

Helgen var för övrigt tom. Äntligen. Eko, eko, ekooooo. På härliga efterlängtade fredagen rasade vi på divaaanen (Stockholmsdialekten igen), jag med huvudet dreglandes på P.s axel, han snarkandes i mitt öra så jag vaknade. Halv elva fattade vi ett gemensamt dimmigt beslut och snubblande in i sängen, sura som vanligt för att fredagen blev så kort. Lördagmorgon började halvsju, vilket är ovanligt sent. Det var min morgon vilket passar mig perfekt. Jag gillar att börja med det mindre roliga. Som att jag älskar att ha semester sist. Nä nä nä nä nä (retas) jag ska gå nu uuuuuu (sjunger retfullt). När alla haft sitt liksom. Kokte stor laddning gröt till liten vacker, på med bananmos och mjölk och sen började kampen. Kampen för mig att inte torka henne och tvångsmata henne själv. Kampen för henne att inte lämna en enda fläck på kroppen ej täckt av gröt och att slutligen fixa lockarna i håret med samma mat. Hur klarade man sig utan våtservetter förr i tiden? Men man ska inte räkna ut hur många hundra man smäller på denna blöta härliga uppfinning, man kan få grå hår för mindre. Vi fortsatte dagen med att busa och leka i teverummet till halvnio då efterlängtade farsan kom lufsandes med myntinkastögon. - Pappa flåsade ungen. Heeeeeej! Hon älskar verkligen sin daddy.

Lördagen fortlöpte i sakta mak. Så sakta mak det går med en ettåetthalvtåring i sällskapet. Jag hade en nervjävel som låg fel, alternativt en muskel som inflammerats, vad vet jag, så jag var stel som en nittioåring och gick liksom i sidled, som en sur och trött krabba. P tog busungen på promenad och jag låg på soffan och förkovrade mig med ännu mer skräpteve. Kärlek. När N somnat vid lunchtid låg jag och "läste" Män som hatar kvinnor. Läste med stängda ögon. P frågade - ska du sova nu? - ehh nä. Jag sov som en sten sittandes med ond rygg. Jag sov högt. Sa P. Och skrattade. På kvällen hyrde vi filmer som vi sett ut på intårrnett. Vi såg en Jean-Claude Van Damne-komedi. Helt hysterisk. Han drev med sig själv och sin filmgenré. Människor som kan driva med sig själva som inte tar sig själv på för stort allvar är värda en stor elogé. Oförskämt skoj. Till detta belgiska muskelberg drack vi mitt favoritvin, Albali och (jag) käkade den sedvanliga påsen blandgodis. P åt bigaråer och plommon. (sant) Han är min idol. "jag vill va som du uuuuuu"

Söndagen kom så i rasande fart. Ungen som älskar sin pappa slog till och vaknade halvfem. - vad ska jag göra med henne nu, muttrade snygga farsan och lufsade iväg genom hallen. Han vill att hon ska leka tyst och inte väcka mig. Väcka en björn? Som sover? Åhnej.

Är det fler än jag?

2009-07-16T18:42:00.006+02:00

Är det fler än jag? Är det fler än jag som tänker lite onödigt ibland?

Om jag möter en jättesöt jättetjock tjej tänker jag (ibland), oj så synd att hon är så kraftig, hon kunde varit så söt. Ibland tänker jag - oj det måste vara kämpigt att bära omkring på alla extra kilon. Undrar om hon har ont i ryggen? Undrar hur hon blev så kraftig? Har hon fött barn tro? Hon kan kanske inte bli gravid.

Om jag möter en man med lite fjolliga tendenser är han i mina ögon genast gay. Har han dessutom sällskap med en annan man med plockade ögonbryn, kikar jag om möjligt efter ringar eller andra bevis på att min teori stämmer. Om de ler åt min dotter är jag genast inne på barntanken. - åhh så synd att de inte har så lätt att skaffa egna barn. Undrar om de har barn? Undrar om de vill ha barn? Jag är sjukt nyfiken.

Ofta när jag möter gamla människor undrar jag om de inte är varma i alla kläder. Gamla vackra tanter med tjocka strumpor, tjock kappa, hatt och handskar, trots trettio grader på termometern. Fryser alla gamla? Har alla gamla dålig cirkulation? Skulle det hjälpa att löpträna? Eller bara träna? Fryser de gamlingarna som går med stavar mindre då?

När jag möter en mamma med ett barn från annat land, börjar jag genast spekulera. Alltid känner jag mig glad att hon har barn, om det nu är så att hon/han inte kunde få egna. Hm, Kina. Undrar hur lång tid det tog för dem att få sitt barn. Undrar varför föräldrarna adopterat bort henne, de biologiska alltså. Men vänta, hennes man är kanske kines. Dottern kanske inte alls är adopterad.

När jag möter kvinnor med burka, kan jag undra om de inte avundas oss som kan bära tunna klänningar och visa vårt hår. Eller tycker de att vi ser lösaktiga ut? Jag tänker för mycket. Helt klart!

Om jag möter en kvinna med fint utseende men med taskig stil och som fastnat i hårfällan med gnugglugg och permanentat blekt burr tidsenligt matchat till en kornblå mascara och tajts, som hon haft sedan gymnasiet, vill jag liksom ruska om henne, klippa henne och styla henne.

Vissa tankar tänker jag jämt. Hela tiden. Så enformigt. Är det fler än jag som tänker så? Varför vill jag att alla ska vara söta? Tjockisen och åttitalskvinnan. De trivs ju säkert med sina jag. Men jag ska i tanken göra om dem. Så att de ser ut som alla andra? Varför orkar jag ägna tid åt att bry mig ens. Märkligt.

Tevetänk!

2009-07-15T20:51:00.006+02:00

Jag älskar skräpteve. Feelgood teve där hjärnan kan vara frånkopplad. Jag bara ligger där på soffelocket, i pyjamas, med blicken riktad på rutan och näven i en skål fylld med något med socker i. Jag erkänner väl inte det inför alla kanske. Att jag älskar skräpteve alltså. Det är ju inte hela världen. Men ändå. Jag önskar att jag gillat Antikrundan och historiska program på kanal nio, politiska debatter eller se-på-detta-så-blir-du-allmänbildad-program. Men icke.

Nädå. Jag följer program som The Bachelorette och gör det på största allvar. Jag älskar att se sådana fjantiga program, dejta-min-mamma-program, dejta-en-nörd-program, dejta-en-bonde, dejta-en-cowboy, ja kärleksprogram med overkliga dejter helt enkelt. Overkliga = åka helikopter, åka till ett annat land med flyg eller varför inte lyssna på världskändis som sjunger bara för oss. Jag är en sån dam som frossar i skvaller och intriger. Hellre det än att ha dem nära inpå. För i vår familj har vi ju inga intriger? Och där vann jag guldmedalj i att vara ironisk.

Sen ser jag gärna också program där folk dansar, So you think you can dance eller Lets dance (som borde döpas om till Låt oss dansa eller om möjligt ännu nördigare Får jag lov?) Familjeunderhållning med sånginslag som Singing Bee och Så ska det låta älskar jag också. Vidare tycker jag program där man sätter dit folk. Inte alls på snuskigt sätt, utan mer som Uppdrag granskning och Plus. Jag gnuggar mina små knytnävar och njuter hånleende. Men om jag får ge mig själv lite upprättelse så älskar jag också frågeprogram som Vem vill bli miljonär och svt:s Vem vet mest? Då blir jag lycklig och sprudlande när jag prickar geografifrågorna. Eller sportfrågorna. Ugh, ryser! Jag är verkligen inte bra på länder, städer eller sjöar. Pinsamt dålig faktiskt. Man blir ju inte bättre av att följa The Bachelorette heller.

Vi tittar för mycket på teve. När vi har strömavbrott, dvs aldrig, blir jag alldeles förvirrad och dammar irriterad av yatzit. Som visar sig vara jättekul. Vilket jag glömmer lika fort igen. Tills nästa strömavbrott. Tre år senare? Vi hyr ganska mycket film, eller video som jag fortfarande säger ibland. Hm. Minst tre i månaden, ibland sex. Vi hyr tre åt gången alltså. Vi har ganska samma smak, jag och min fina make. Jag gillar det han gillar och han gillar mig så han lider och ser romantiska komedier eller enligt honom ännu värre, romantiska dramafilmer, för min skull. Han är en fin man. I vissa förhållande ser visst inte damen på dessa filmer för att hennes gubbe inte gillar dem. Lite synd tycker jag. Ge och ta liksom? Senaste favoritfilmen är Twilight. Vampyrfilm med mycket kärlek. Mycket. Kärlek. Jag älskar vampyrfilmer. Maken också. Älskar filmerna. Ja och maken. Den är inte sådär typisk med blodsugande och slaktarstuk, utan mer en fin kärlekssaga. För så viktigt det är att man känner kärleken. Ibland gör man inte det och då är hela filmupplevelsen borta. Men åh, här är det kärlek. Jag har önskat mig filmen av Tomten. Jag måste se mer av denna fina film. I november kommer uppföljaren. Love you Twilight! (ja jag är trettiofyra!)

Många frågar mig. Varför klipper du dig inte kort igen, det var ju så fint! Ja, nedan ser ni svaret. Så här ser jag ut när håret är på utväxt och detta var då före plattångens existens. Tack du som uppfann denna ljuvliga stekheta uppfinning!

Du är saknad lilla fågel.

2009-07-15T20:01:00.000+02:00

För att bringa klarhet i min ångest, min skrivkramp, mitt dramatiska utspel. Jag tigger inte om kärlek, även om kärlek var just det jag fick. Jag tackar. Och skriver. Ändå. Jag förlade min glöd. Tappade inspirationen. Skrivkrampen ville inte ge med sig. Några dagars paus och några havrekakor senare känns det bättre. Jag har saknat mitt tangentbord en smula. Och orden tycks aldrig ta slut. Dessvärre.

Imorgon är det fem år sedan min mormor gick bort. Nu är hon någon annanstans. Jag hoppas att hon är en liten fågel. Hon hade så ont i sin lilla kropp. Det hade passat henne att vara en liten fågel som är lätt och kan flyga fritt och kika ner på allt och alla. Hon var lite nyfiken min mormor. Och älskade fåglar dessutom. Fem år. Det är konstigt så fort tiden går. Helst nu när man är äldre. Jag minns 1981 då jag önskade att sommarlovet skulle gå snabbare så att jag kunde få gå i skolan igen. Sommaren ville aldrig ta slut. Vilken konstig mening?

Jag tänker så ofta på henne. Varje dag. Inte ofta sådär medvetet utan mer att saker, dofter, ord och minnen dyker upp och gör sig påminda. Köttbullar. Flädersaft. Idominsalva. Samarin. Rostat bröd. Fil och kanel. Luftade lakan. Virkade dukar. Polly. Varje kväll himeln är röd tänker jag på mormor. Då sa hon alltid - imorgon blir det sol Nina. Sen log hon stort. Hela tiden möter jag minnen som kastar mig rakt in i mormors liv och i hennes famn igen. Ibland blir jag ledsen. Ledsen att hon inte är här nu. Ledsen att hon inte fick träffa min flicka. Men. Hon fick träffa min man. Det var lite på slutet men det glädjer mig. Vi for dit lite spontant en gång, före K:s bröllop. Mormor visste inte att vi skulle komma, än mindre min nuvarande man, dvs "killen jag då dejtade". Vad hon däremot visste var att jag varit i Turkiet och alltså var solbränd. Jag skrek - hej mormor! - åhh hej Niiina (finskt uttal) vad är det för en utlänning där kommer? ... Mormors mål var att skoja om min Turkiet-solbränna men det blev ju lite fel. Hon skämdes. Jättelänge.

Det är så roligt när jag pratar med barndomsvänner som även de minns min mormor. Jag känner liksom ingen väns mormor. Det säger en del. Hon var en liten finsk dam med gråa lockar och glimten i ögat. Hennes kommentarer kunde vara som en pisksnärt. Hon kunde se riktigt pillemarisk ut. Jag minns att när hon skrattade så bubblade det i hela tanten och skrattet liksom eskalerade. Hon hade alltid en kram över. Hon var en dam. Läppstift och nagellack skulle hon ha. In i det sista. Trots förlamning i rullstol målade hon läpparna och luftade sin kudde. Envis. Saknad. Alltid.

Tror jag ska sluta att blogga minsann.

2009-07-14T10:58:00.000+02:00

"Köp en Aluma, må som en Puma!"

2009-07-07T09:17:00.002+02:00

Vissa veckor är helt hysteriska. Förra veckan var en sådan. Dottern slog rekord i antal skador. Först kröp hon in i sängen i full karriär och slog skallen röd mot träet som gömde sig väl bakom överkastet. Fem minuter senare, en vurpa av sängen med huvudet före, som hon landade på och liksom ryggen neråt. Såg läskigt ut och lillflickan har nu två gula märken på nacken. Nacken är man ju rädd om. Jag grät. Länge. Några dagar senare hittade flickan en springa mellan ugnsluckan och den lilla lådan där man förvarar smulor och plåtar. Där stack hon in fingrarna och brände sig så att en stor vätskefylld blåsa poppade upp på nolltid trots mitt ihärdiga försök att kyla ner under rinnande kallt vatten. Nästa dag var det så dags igen. Nu var det klämskada hon ville testa. In med miniatyrfingrar i lådan och smällde igen den med full kraft. Jag är fortfarande förvånad att inte fingrarna gått av, så små de är. Det har blivit många tårar denna vecka som gått. Och fler kommer det bli säger ni leende morsor med större barn. Jag vet. Men jag vill inte. På natten efter av-sängen-vurpan drömde jag om detta hemska så maken fick klappa mig på armen för att lugna min sömn. Usch.

Förra veckan har jag hunnit med att rensa i garderoben. Igen. Hur ofta kan man göra det frågar jag mig. Det är svårt. Seperationsångest och varför-köpte-jag-den-ångest. Nu åkte kläder ut som jag inte använt på flera år exkl graviditet. Jag provade dem omsorgsfullt för att se om det fanns någon kärlek kvar. Men den saknades. Jag har dessutom som bekant fått barn, som bekant ändrat kroppen min, därför passade inte allt heller. Byxor kunde jag dra ner utan att knäppa upp dem, kavajer kändes som ett två-manna-tält där mina små fingrar stack ut. Nu ska jag lämna två fina påsar på stadsmissionen. Det kommer kännas märkligt om en berusad dam sitter på Malmös torg i min kritstrecksrandiga kostym. Dels att hon har en sådan på sig, men också att den varit min.

På tal om detta. Uteliggare. När jag flyttade hit tog jag så otroligt illa vid mig av dessa stackars människor. Jag nästan grät. Det fanns dessutom då en kille från min födelseort som drog omkring på stationen och förvirrad tiggde "några kronor". Jag gav honom aldrig. Jag ser honom inte längre och när tankarna är hos honom, intalar jag mig att han har det bra nu på annan ort. Jag tar inte heller lika illa vid mig längre. Man vänjer sig. Dessvärre.

Jag mötte ofta en uteliggare, en trasig kvinna, på stationen på morgnarna. Hon ville alltid ha pengar. Jag köpte alltid en bulle och ost med till jobbet. En dag köpte jag två och gav henne en smörgås. Hon blev överlycklig och sträckte ut sina armar för att kramas. Jag kunde inte krama henne. Hon blev så glad. Jag vägrar ge dem pengar till droger och alkohol. Vägrar.

Jag undrar vad som hänt alla dessa människor. Hur de hamnat där de är. När jag (sällan) köper Aluma vill jag så gärna fråga dem hur de mår. Hur de hamnat där de är. Men som svensk lägger man sig inte i. Jag tror ändå att de uppskattat att man bryr sig. Det är värre med kvinnorna. På något sätt chockar det mig mer. Varför vet jag inte. Jag vill bara ta tag i dem och ruska om dem och skrika - du har bara ett liv! Kräv hjälp! Gör ett försök. Gör ett till! Bli frisk! Slåss! Ge dig inte! Ge dig själv det du är värd!

Sorgligt.

Jag vill prygla fördomsfulla människor!

2009-07-06T10:26:00.001+02:00

Det finns få saker som kan göra mig så förgrymmad som onödiga elaka åsikter och äckliga fördomar. Jag kan bli så arg att jag måste lämna diskussionen för att i största mån undvika handgemäng. (från min sida. Jag har en grym högerkrok) Det är så himla synd om dessa människor som har sådana påhittade sjuka åsikter om hela grupper och det är så tragiskt att en vuxen människa kan vara så korkad.
En händelse ur mitt liv. Kollega - igår handlade jag av en tjej med huckle (burka). När jag väl kom fram till kassan så insåg jag att hon var trevlig! (kollegan säger detta med förvånat tonläge) - och varför skulle hon inte vara det säger jag högröd med rök pysandes ur öronen. Förvånad kollega: - ehh. Det vet jag inte. Jag vet inte varför jag sa så. Sedan drog diskussionen igång om muslimer och deras religion, om burka och kvinnoförtryck etc. Intressant diskussion. Det stör inte mig om de har burka, om det inte stör dem som bär den. Om det stör dem och de tvingas bära dem, är det fel och då stör det mig. Men jag är inte så insatt att jag kan uttala mig om saken. Kollegan hävdade vidare att man måste anpassa sig när man kommer till ett annat land. Att man måste lära sig språket fort! Jag - så du hade slutat fira jul om du tvingats fly till Iran för att Sverige krigar? - ehh. Nej det hade jag inte. - och det första du tänkt på när du precis lyckats rädda dina barn ur ett krigsdrabbat inferno, hade varit att nu ska du minsann lära dig svenska? - ehh, nej... Till slut reste hon sig och gick. Det kändes skönt eftersom min känsla var att hon kände sig både dum och besegrad. Tyvärr kände hon nog inte att hon haft fel. Bara att hon saknade svar på sina enligt henne, regelrätta åsikter.

Vid tre tillfällen har folk, kända som okända kommenterat dotterns fina olivbruna hy. - Sååå mörk hon är, hon ser nästan inte svensk ut!!

Samma kollega, annan dag: - jag förstår inte varför A tog sin mans efternamn. Det är ju så svårt att uttala. Jag såg på henne med arg blick och sa - har du glömt vad jag heter. Och gick. Tänk att det finns så dumma människor som har så lite att göra och är så missnöjda med sig själv och sina liv att de hela tiden måste lägga sig i och anmärka på andras. Så pinsamt att inför arbetskamrater, och hela världen för den delen, erkänna så korkad man är. Att man är så gammal och inte förstår bättre. Att man levt så många år och ändå inte lärt sig mer.

Något som också gör mig tokig är människors sätt att sätta etiketter på folk. - jag handlade i affären av utlänningen! - han som jobbade på posten, han kinesen. - jag var och klippte mig hos han bögen! Vad är poängen? Varför inte säga mannen? Kunden? Frisören? Posttjänstemannen?

Och varför i hela fridens namn måste vissa härma en människas brytning? Det är så nedlåtande. Säg något på engelska så ska vi se hur perfekt ditt språk är. Först anmärker folk på att invandrare inte lär sig språket. Sedan hånar de att de inte lyckas till hundra procent med uttalet.

Vår vaktmästare stod i vår hall en kväll och berättade hur mycket han hade att göra. Han kunde ju inte ta hjälp av uthyrningsföretag för "då fick han någon utlänning som inte kunde jobbet". Det står han och säger till mig. Till min man. Till min man vars föräldrar är från Kroatien. Får man slå på folk?

Jag blir också galen på folk som envisas att säga neger. Negerbulle. Man säger inte så. Man säger INTE så. En bekant sa - jag förstår inte vad det är för hemskt med det ordet? Det har ju alltid hetat negerbulle. Jag tänker fortsätta säga det. Suck! Om man inte är en färgad person och dessutom är korkad kan det nog vara svårt att förstå. Det mesta i livet. Men är det så svårt att säga chokladboll?

En annan bekant hade givit en homosexuell man skjuts hem från en fest. Hon ringde mig förvånad dagen därpå och utbrister - tänk, han var bög och ändå så trevlig. Que? Jag kan inte ens kommentera detta. Jag vet liksom inte var jag ska börja. Vad är det som gör att hans val av partners kön är relevant för huruvida han är trevlig eller inte? Det är ju som att säga att alla med fräknar är otrevliga. Eller att säga att alla med lockigt hår är snälla?

Kollega på arbetsplatsen. - jag tycker inte om muslimer. De är inget bra. Annan kollega gift med muslim - men L, jag är ju gift med en muslim. - ehh, ja men HAN är bra!

Om bara dessa sorgliga fördomsfulla människor kunde börja jämföra. Jämföra sina dumma tankar, prata med dem som har andra, lära känna en bög, lära känna en man från Iran, skulle de nog inse hur fel de har. Inte genast, inte inom en snar framtid, men förhoppningsvis snart. Annars kommer jag snart att börja dela ut smockor. Jag lovar!

Lite idag om igår och lite imorgon om idag!

2009-07-03T11:23:00.001+02:00

Igår var det så dags för den efterlängtade havsbadspremiären. Dottern som jag trodde skulle fega och vara skraj tog bestämda stora (i hennes mått mätt) steg rakt ut i dyngan och vidare ut i vattnet under små gälla lyckliga skrik. - Baba! BABAAA! (bada på hennes språk) Damp med rumpan ner i det varma vattnet och där satt hon sen och skrattade och lekte med lera och tång. Ett gäng stora gäss lyfte under våldsamma skrik och några flög sin kos. Jösses som ungen skrattade. Hon älskar fåglar. Att få bada OCH titta på fåglar samtidigt. Hade hon kunnat, hade hon nog sagt: - mamma, livet blir inte mycket bättre än såhär! Själv började jag bli lite trött eftersom jag drog ut med vagnen redan klockan åtta. Gick ner mot stranden och hoppas på att N skulle somna tidigt. Men ack vad jag bedrog mig. Halv elva fick jag "tvinga" ner henne med remmarna. Detta utan protest. Två minuter senare sov trollet och hönsmamma drog på insektsnät.

En annan sak. Varför heter det insektsnyckel? Den liknar ju ingen insekt?

När dottern sov halvsprang jag mot den tjocke gubben i färgglada kläder, på den stora röda flaggan på det lilla trähuset längre bort. - en mjukglass tack! (flås flås) - stor eller liten? Förvånad: - ehh STOR! tack.. slurp slurp i rasande fart. Jösses så gott. Mjukglass är verkligen sommar för mig.

Sen lade jag mig på gräset där N kunde sova gott i skuggan. Läste några sidor ur Män som hatar kvinnor. När ska jag hinna läsa ut den? Vi delar som bekant sovrum/verkstad med dottern därför är det uteslutet att läsa i sängen. Såvida jag inte vill göra det före sex på kvällen? En timme senare vaknar en svettig lockig sötnos och utbrister - heeeej mamma! Banan i magen på dottern och sedan styrde vi kosan ner mot sandstranden med raska steg. Hon grävde hål, stänkte grus överallt, gav mig alla stenar hon hittade. Skrattade åt fåglarna. Njöt. Vi hade så mysigt. Synd att inte P kunde vara där med oss. Jag vill inte att han ska missa något alls. Jag känner mig lyckligt lottad att jag får vara hemma så här länge. Jag har alltid velat det och nu får jag det. Kärlek.

Efter att vi badat gick vi hemåt för att äta lunch. Under högljudda protester. Hon hade nog gärna stannat tills det blev mörkt om hon fått. Badgalning. Det glädjer mig att hon är orädd i vattnet. Jag är själv ingen delfin och simmar helst med håret torrt. Varför hoppa från kanten när man kan använda stegen? Varför dyka under vattnet när man kan simma ovanpå? Ja ni hör.

Det finns så mycket jag inte ska lära dottern. Som att vara en fegis i vattnet. Att känna att spindlar faktiskt kan döda en. Att det faktiskt händer något dåligt om man provar ny mat. Att man måste städa och plocka precis hela tiden för att kunna slappna av. Tufft det här att vara mamma.

Väl hemma insåg jag att solskyddsfaktor femton inte fungerat på mig. Inte i sex timmar alla fall. Jag är neonröd på ovandelen av ryggen (P:s ord) Nederdelen och benen har samma färg som förra veckan (beigemjölkfärg). Armarna halvbruna. Ansiktet som ett stoppljus. Nåja. Jag vägrar klaga på solen. Jag älskar solen. Först älskar jag min familj. Sen solen. När det är så här varmt måste jag ha armhålor och skrev fritt från tyg. Som linne och kjol. Har jag istället t-shirt och shorts blir jag ilsken. Jag blir verkligen ilsken när jag är varm. Redan. Jag älskar att ha bara tår. Att flaxa med de fula små krumelurerna i solen. Att ha min nya frisyr, dvs platt-tångsattackerat är dock bara att glömma. Fem minuter senare är arbetet med tången som bortkastat och - Hej lockar! Där har jag inget att säga till om.

Idag skriver jag om igår. Imorgon skriver jag om idag. När jag skriver låter jag så lycklig och glad. Men idag är jag egentligen allt annat än just det. Och varför vet jag inte. Mensen sa hej, här är jag! imorse. Men det brukar inte påverka mig. Bruka-DE inte före barn vill säga. Kroppen har ju fått tuppjuck så varför inte. Så därför är det bra att jag idag inte skriver om idag. Då hade det blivit en surblogg. Surbloggar gillas inte. Solbloggar gillas!

Tack för att ni läser!

Onsdagssvettningar.

2009-07-01T19:04:00.001+02:00

Puh! Idag var det varmt. Rekordvarmt. Men det visste inte jag förrän jag var på väg ut med vagn och barn med kosan styrd mot arbetet på eftermiddagen. Ja för att hälsa på. Det var längesen jag hälsade på. I början av mammaledigheten var jag där nästan en gång i månaden. Nu är det mest för deras skull. Och för min men bara på ett sätt. Så att det inte blir så pinsamt och konstigt första februari. När jag ska dit igen. På heltid. Heltid? Ja och dottern på dagis. Dagis? Jösses mina nerver.

Eftersom jag skulle till kontoret ville jag vara lite respektabel och inte ha små sol-kläder. Dagens två första misstag. Att gå dit och att göra det i redig klänning med kort ärm vars urringning kräver linne under. Jag svettades floder. Och alla femtiotvå ska kramas. Nästan. Blöt rygg. Mmm. Man kan ju inte gärna säga - nej vi kan inte kramas för jag är svitt? (=svettig som vi säger det här i Skåne) Efter en timme var både jag och dotter nöjda och drog hemåt igen, bittert konstaterande att det var för sent att gå och bada. Man kan inte riktigt vara sådär tokspontan som man ibland önskar med barn. Allt kräver sin lilla tid, sin lilla planering och sin lilla mat- och dryckessäck. Men imorgon.. då blir det strandraggning för första gången i år. Ja vi har ju varit där förut men imorgon ska vi ner på sandstranden och gräva hålor och kanske doppa tårna? Vi får se. Flickan älskar att bada men att stå vid strandkanten så liten och se ut över det stora kan nog få vem som helst att få ångest. Jag är som bekant trettiofyra och jag kan fortfarande känna den ångesten. Fast det har mer med smala brunbrända tjejers rutmagar att göra. Men vaddå. Jag har fött barn, min navel är oval på vågrätan numera.

Vad är egentligen poängen med trådlöst tangentbord och trådlös mus när man ändå sitter vid skrivbordet hela tiden? Jag har inget behov att sitta vid soffan och skriva. Dessutom blir det jobbigt att ha fontsize 72 för att kunna se. Sladdarna har aldrig stört mig liksom. Och jacken behöver vi inte för annat så vi "tjänar" ingenting på denna trådlösa historia.

På väg hem från kontoret var jag så glassugen. Riktigt mycket menar jag. Pundigt mycket. Halvsprang in på Netto och gnuggade hakan länge före jag valde en sån där Americana med kolasås. Har tappat namnet. (det händer aldrig med Ben&Jerrys sortiment) Väl hemma, dvs tre minuters promenad senare, var skiten halvt smält. Nästa fråga. Fungerar fryspåsarna egentligen? Det tror inte jag. När jag var grilltant i Höör spekulerade jag alltid i fryspåsens vara eller icke vara. Jag trodde inte på dem då heller.

På lördag har mamma, sambo och sambos syster anmält intresse för barnvaktning så att vi kan gå ut på restaurang. Jag vill inte. Jag orkar inte. Har ingen lust. Har fått nog av sällskap. Vill vara hemma. På soffan med filmer, godis, vin och min man. Jag saknar det. Vi har inte haft en helledig helg sedan mars. Japp MARS. Det är tre månader sedan.

Nu ska jag gå och hämta den där halvsmälta runda kolahistorien. - du är en riktig gottegris sa min man. Ja det är jag verkligen. Lite störigt ändå.

Varför kan man inte göra radbyten på blogger.com längre? Skitstörigt för en stavningspolis som mig.

En oväntad kaskadspya.

2009-06-23T20:32:00.001+02:00

Ord, ord var finns ni ord. Lusten att skriva har jag alltid men ibland saknas substans. Idétorka. Pratade med min fina vän A idag (modelejonet). Hon har tagit mod till sig och kan nu även lägga till titeln bloggare i sin meritförteckning. Vad ska man skriva sa hon. Ja du. Ibland kan jag känna att jag håller på att spricka så mycket jag har att skriva alternativt skrika om. Skönt att få saker ur sig. Samtidigt ångestfullt att få ut det rakt ut i tomma intet. Eller inte tomma, snarare okända intet. Nästan som om du skulle skriva dagbok, riva ut sidan och sätta upp den på en allmän anslagstavla någonstans. Det skulle man ju aldrig göra. Men samtidigt, det är mitt liv, mina tankar och min historia. Det enda jag är rädd för är att någon ska snusa upp min blogg. Någon som jag inte vill ska läsa den. Men det är ju halva poängen med bloggen. Att go public. Idag har jag skrivlust men inget ämne sitter på tapeten. Jag har en bloggbok. En bok där jag skriver noteringar och idéer. Maken gav den till mig. Men visst har jag redan berättat det. Fin present tycker jag.

Och då kom jag osökt in på presenter. Jösses så svårt det kan vara. Vissa är lättare än andra att ge till. Maken och mamma är lättast. Min syster är alltid svår av någon anledning. Jag vill att den ska vara perfekt till henne. Plus att hon alltid har så mycket tanke bakom sina presenter att man vill åtgälda. Om ett par veckor ska vi på moster och kusins fyrtio och tjugoårsfest. Presenter. Presenter? Presenter!! Ingen aning. Tunn plånbok. (parantes: fick andra parkeringsbötern idag på samma vecka) Det ska vara något de vill ha, helst något de uttryckt att de önskar sig men nu glömt. Det ska helst inte kosta en förmögenhet men se dyrt ut. Det ska vara något de minns. Länge. Pengar och presentkort är tråkigt men praktiskt. Egentligen både för den som ger och får. Men så avslöjande. Nästan som att ge något där du glömt prislappen kvar. Nu är vi där igen. Pengarnas betydelse. Eller inte. Det beror på vem man ger till. Jag blir mer smickrad av en tänkvärd present än en gåva med stor prislapp. Om de två är kombinerade är det ändå tanken som glädjer mig. Jag gav min pappa en ask Toffi-fee en gång. Jag var luspank och pappa/bror/bror fyller år i samma veva. Pappa blev överlycklig. Han hade aldrig sett en så stor ask Toffi-Fee.

Jag kan bli vansinnig på människor som är nedlåtande mot en gåva de fått för att den inte är dyr nog. Då har man verkligen ingen förståelse för andra människor eller deras situation. Oartigt. Ofint. Taskigt och tråkigt att höra. Det ÄR tanken som räknas. Det ska jag lära min dotter.

Vi tittade förresten på ett hus igår. Ett gult tegel från tjugotalet. Åh underbara tjugotalet. Vi klev in i den fina fina farstun och svängde direkt in i det fina fina badrummet. Plötsligt ett oväntat ljud och en brun stråle framför våra ögon. Dottern kräker en kaskad över det fina fina badrummet. På visningen. Hemma hos en främling. Stackars liten. P gick ut med henne och jag ner på knä och började fånga upp konstverket. Fler intresserade par vällde in i det fina fina huset kikandes in på mig där jag låg och fejade. - Känn dig som hemma var det en som sa. - det var vår dotter mumlade jag. Jag hade på något sätt en romantisk och lycklig bild av hur vår allra första husvisning skulle bli, det är ju ändå lite av en milstolpe. Nog blir den minnesvärd alltid. Huset var ändå inget för oss. Köket var minimalt och vi tillbringar ju nästan all vår vakna tid därinne bland grytor, lökar och saltkorn. Köket måste vara stort. Åtminstone större.

På torsdag tar jag dottern och styr kosan mot mamma och Blekinge. Maken ska få sin efterlängtade egentid. Mamman ska få sin efterlängtade egentid med dottern. Själv ska jag vinpimplandes läsa tidningar på bryggan (i skuggan) för att inte göra om min röda eskapad för några veckor sedan. På somrarna bor mamma och man på en ö i Blekingeskärgård. Det är liksom nästan som Bullerbyn där. Choklad för själen.

Jag är rik!

2009-06-22T21:34:00.001+02:00

Att vara rik kan betyda så mycket och tolkas på lika många sätt som det finns snöflingor. Om någon skulle fråga mig om jag är rik skulle jag genast tänka på antalet kronor i plånboken respektive på banken. Gör vi inte alla det? Men att vara rik betyder så mycket mer. Jag ÄR rik. Rik på kärlek. Vänner. Familj. Hälsa. Arbete. Barn. Glädje. Jag är rik på så många sätt och saknar ingenting.

Det är svårt det där om och hur man ska berätta för någon att man är rik. Om det nu gäller antalet kronor på banken. I det här landet talar man inte om pengar och jag kan nog hålla med om logiken i det. Till viss del. Varför ska man berätta om det? Säger det något om dig som människa? Det tycker inte jag.

Om en människa du inte känner berättar om sin förmögenhet tror jag att det är personligheten som styr om man uppfattar orden som skryt eller att personen bara är lycklig och stolt och vill dela med sig? Det handlar om sättet han berättar på, orden han väljer. Antalet minuter han väljer att avsätta för att prata om ämnet. Syns ödmjukheten mellan raderna?

Jag blir sällan imponerad av människor som har mycket pengar. Vad är det att imponeras av? Jag blir mer imponerad av en tre-barns-mamma som får till sina vardagar och ändå får tid över för sig själv. Eller av vännen som uppfyller sina drömmar som hon samlar på en magnettavla. Eller av vännen som slår cancern på truten och gör det med ett leende.

Vissa människor med tjock plånbok är just bara detta. En tjock plånbok. Det är inte helt enkelt att komma bakom fasaden. Skrytet. Dessa människor måste ju tro att vi övriga blir så till den milda grad imponerade att vi bara vill höra mer. Och mer. Och mer? Tänk att vara så inne i sin lilla värld där pengar har så stor makt och betydelse att man inte märker att omvärlden inte ser det som lika viktigt?

Det som kan imponera är dock de människor som lyckats tjäna ihop en förmögenhet, oavsett storlek, men inte berättar om det. För mycket. Man kan ana. Man kan låta sig förstå. Så ska det vara. Inget bräschande eller vida rörelser och stora ord om relevansen att ha pengar. På något sätt kan jag bjuda på ett snällt ord när personen är ödmjuk inför det han har. Om ödmjukheten saknas blir jag helt på andra hållet. Ointresserad. Irriterad och lägger fokus på andra saker för att sticka hål på bubblan. Jag är ledsen men fina bilar och dyra hus imponerar inte på mig. Jag betvivlar att det är likvärdigt med lycka och tycker att det är synd att andra vuxna inte förstår det.

Tack herr och fru M!

2009-06-21T14:01:00.000+02:00

I helgen hände mycket nytt för första gången. Min kära vän M fick nytt efternamn. Hon gifte sig. För första gången. Dottern sov borta för första gången i ny spjälsäng. Maken och jag fick sovmorgon. Samtidigt. Första gången på ettåetthalvt år. Jag drack vinbärssnaps för första gången. Och sista. Det gäller både vinbärssnapsen och Ms giftemål. Vissa saker ska man bara göra en gång. Att ha barnvakt på nattetid var däremot något som gav mersmak. Helst när vi kom hem och såg den lilla parveln ligga där i sin monsterpyjamas utfläkt sovandes som en liten lockig björn. Morgonen efter var det dock många meningar som började på jag-ska-aldrig och det-var-sista-gången-jag.. inte lätt att vara trött småbarnsmorsa som försöker festa som en tokig femtonåring på sommartid.

Vi var alltså på bröllopet. Bröllopet jag längtat så efter. Det uppfyllde inte mina förväntningar. Det översteg dem. Med råge. Jag hade så kul så att jag fortfarande är trött. Jag har ingen känsel i två tår eller i trampdynan i högerfoten. Två dagar senare. Jag borde nog bytt skor tidigare. Jag var en av de få tjejer som tagit med stora ica-påsen med extraskor i. Lyckans ost. Alla damer gick omkring och drog i sina axelbandslösa klänningar stapplandes fram över stenarna på godsets gård, den ganska långa vägen mot toaletterna. På samma toalett där några för övrigt tydligen hade sex sena timmen. Intressant. Och det var inte vi. Själva akten skedde utomhus. Ja bröllopsakten (inte den på toa). Alldeles vid en sjö på Jordberga gods. Grodorna kväkte i vassen vilket var otroligt charmigt. Tårarna sprutade. På mig. Inte på grodorna. Hon var så vacker min fina vän. Hon var liksom sötare än vanligt, om det nu är möjligt. Hennes fina make strålade i kapp, hans ögon kunde inte se lyckligare ut. Eller blötare för den delen. Man såg alla hans kindtänder så stort log han. Men jag förstår honom, han har fått sig en fin fru att dela sitt liv med. Men det lilla jag hunnit lära känna honom, är han så värd henne. Prästen sa att det strålade av kärlek om paret och att det syntes att de delar med sig av sin kärlek. Så fina ord och så sanna.

Efter den tårdrypande vigseln blev det mingel på ovan nämnda stenar med skumpa och hej-jag-heter-N handshake. Konstaterade att en tjej hade likadan klänning som jag. I en annan färg som tur var. Hon är dessutom en ny bekantskap jag lärde känna på möhippan så pratade under kvällen gjorde vi. Vi i våra klänningar. Vi delar alltså både smak gällande vänner och kläder.

Middagen var fyradelad och mycket delikat. Förrätt blev sillamacka dagen till ära. Jag som inte tycker om sill åt upp varenda smula. Jag var hungrig. Och den var ganska god. Den tog bort vinbärssnapssmaken väl. Varmrätten serverades och på tallriken fick man fläskfilé, balsamicosky och potatiskaka med cheddarost och varma grönsaker. Mycket gott. Såsen var ljuvlig. Jag älskar sura saker. Inte människor eller mjölk utan tex sås eller sallad med vinäger. Under middagen började jag känna mig lite snurrig som sig bör. Härligt att få bara vara vuxen och ha roligt. Min bordsherre kunde verkligen prata. Och ni som känner mig vet att det inte säger lite om det kommer från mig. Jag tror att jag skulle kunna hålla ett föredrag i en timme om denna människa och bara berätta om hans liv. Men han var jättetrevlig, missförstå mig rätt. Men efter några timmars lyssnande börjar man se och höra mellan raderna och då kände jag väl att jag började bli lite nöjd. Någon sa en gång att man ska fråga sig under kvällen om man vet mer om bordsgrannen än tvärtom. Jag hade det svaret ganska givet när fläskfilén kom in. Tur att maken räddade mig ibland med en Marlboro Mentol. Japp, dött djur i munnen igen. Jäkla dålig karaktär. Maken själv hade en jättehärlig kvinna vid sin sida. Brudens barnmorska. Henne var det fart på. Det tog visst fräs efter snapsen som hon vägrade bita av. Detta enligt min make som fortfarande inte förstår varför svenskar envisas att sjunga små töntiga visor och hetsdricka starksprit. När jag formulerar det så, kan jag hålla med. Men det hör till lika mycket som julgranskulor, lussebullar och påskgodis. Berusad barnmorska berättade att hon nu ska vägra skriva ut p-piller till bruden. Låter bra.

På bröllopet fick jag återigen stifta bekantskap med Ms väninnor. Tre av dem hyser jag stor kärlek för. Riktigt fina och roliga vänner. Dem träffar jag gärna igen. Jag utsåg tvärt och med suddig blick en liten gulklädd tjej till min bästa kompis. Detta efter att hon först berömt mina bröst och sedan blivit ruskigt förvånad att jag är 34 år. Hon var sådär berusad att hon liksom tittade förbi en emellanåt. Hon var jättetrevlig. Ja även utan kommentarer om bröst och ålder. Under middag skreks saker som vi inte förstod. Senare frågade jag en kille som berättade att de skrek: in med bollen, in med bollen! X kan inte lägga hörna! Och sedan nån som gnällde något på söderslättsspråk. Jag förstår fortfarande inte.

Efterrätten blev smaskig vaniljpanacotta med jordgubbar och knäckflarn. Det blev lite midsommarmat ändå med sill och jordgubbar. Till desserten serverades bubbel men jag smuttade fortfarande på vinbärssnapsen. Rödvinet. Ölen och vattnet. Det blev lite elle-belle-bi när man skulle skåla. Hmm vad ska vi ta nu då? Snapsen dracks aldrig upp. Trots att jag lämnade bordet titt som tätt var det ingen som drack upp den eller tog den. Synd. Jag är ingen snapsare. Så är det bara. (undantag: turkisk peppar och hotshots) Senare stod vi åter i den attraktiva toalettkön och jag hälsade på en annan mamma som berättade att hon redan ringt hem flera gånger. - vad är klockan sa jag förvånad. - halvåtta svarade den andra fulla morsan. - ojdå sa jag. Kanske skulle ringa hem då. Jag skickade ett sms och frågade att allt var ok. vilket det givetvis var. Jag vet inte om det var vinet eller bara magkänslan som sa åt mig att inte bry mig, att hon hade det bra, att jag inte behövde höra efter. Skönt att jag lämnade hönsmamman hemma åtminstone för den kvällen. Bröllopstårtan var nog godast på hela kvällen (förutom vinägersåsen). Den var ljuvlig. Hade jag gjort om allt denna afton, hade jag gjort exakt som jag gjorde, men utan vinbärssnaps plus att jag hade ätit mer tårta. Och kanske druckit mer vatten. Typ femton liter?

Kvällen fortlöpte och vi dansade så att svetten lackade. Alla dansade. Inte bara några ibland, utan alla dansade hela kvällen. Skitskoj. Cs sambo skrek: Dynamo Zagreb, dynamo Zagreb hela kvällen. Dynamo Z är en kroatiskt fotbollsklubb. Tydligen hade han varit där och sett fotboll vilket han berättade om. Några gånger. C skrattade och sa att han ville ställa sig in. Hos min make. Så hysteriskt roligt. Och lite sött. Han hoppade liksom från höger till vänster samtidigt som han skrek och viftade med sin arm i full fart. Man måste se det för att förstå så roligt det var.

Maken och jag fick dansa till vår låt. When you say nothing at all. (om det ligger något i det låtvalet ang min svada vet jag ännu inte) Det var för mig kvällens bästa treminuter. Att få dansa med maken. Övriga dansande par skulle kunna vara nakna med självlysande strutar på huvudet, jag hade inte sett dem. Jag hade bara ögon för mr B. Han är den vackraste jag vet. Ibland, nu med barn och så, har jag undrat om kärleken förändrats eller om den ska förändras. Inte alls till något sämre, utan till något annat. Men under vår låt fick jag mitt svar. Den har inte förändrats. Känslan är densamma som den alltid varit. Jag är så kär i min man. Trots att livet rullat på i sex år.

Tack för en fantastisk dag, eftermiddag, kväll och natt herr och fru M! Ni var så vackra. Jag och P ser fram emot att träffa er snart igen. Tack också för insikten om kärleken. Love you baby!

Fuck that stove!!!

2009-06-17T19:12:00.001+02:00

Jisses vilken modevecka det varit i mitt liv. Det därade efterlängtade bröllopet på midsommar präglar stor del av min tankeverksamhet och ger mig fler gråa fjun. Kanske inte bröllopet i sig utan mer vad jag ska ha på mig och inte. Att dottern ska premiärsovaöver hos någon annan, dvs morfar och mormor, är liksom sekundärt. Helt otroligt. Provade klänningen som jag haft en endaste gång förut med en förhoppning att den skulle sitta som en smäck. Jag bedrog mig. Den satt inte som sist. Vad som hänt vet jag inte. Jag var några månader gravid sist jag bar klänningen. Där är svaret. Fast ändå inte. Var jag verkligen så.. fyllig då? Den är liksom alldeles för stor nu. På överdelen. Jag har ju gått ner en handfull kilon mer än före bebis men kroppshyddan måste ändrat form också. Nu ler alla som fött barn och säger: men det är klart den har, det vet du ju. Men ändå svarar jag då. Jag ville ha den klänningen. Den är så vacker. Tyget är så fint, fina färger och coolt mönster. Ovanlig. Min man har köpt den åt mig dessutom. Det gör mig mer sorgsen. Det är ingen trasa att förlägga längst in. Hoppas jag blir yppigare någondag igen, då ska jag ha den. Skit också.

Med ångest och panik efter provningen, tog jag alltså ungen under armen och stora plånboken i magväskan (not!) och sprang ut på stan. Hängde på låset på Zara där jag har presentkort. Ja fortfarande. Men där fanns inget för Large-människor. Jo skor och nylonstrumpor men inga klänningar. Störigt. Personalen blängde på mig och min lilla smidiga vagn. Det är andra gången det händer mig. I den butiken. Hmmm. De har ju för tusan en hel avdelning med barnkläder. Hmm. Märkligt. Gick en sväng inom ombyggnads-Åhléns men fick ombyggnadsångest och gick ut lika fort. Styrde kosan mot Moment. Det är min favoritaffär på gågatan som säljer Vilas klänningar till inga pengar alls. Och som vanligt blev det napp och ett happy Moment för mig. En, enligt mig, superfin ljuslila blommig kort klänning med stor vidd i tyllkjolen och liten prislapp. Även i storlek för oss som är lite large. Tacksamt. Vid kjol luras också på ett bra sätt. Vid kjol - smala ben? En synvilla vi tacksamt tar emot. Men med ny klänning kommer nya behov. Nya skor, nya örhängen, nytt halsband och nya strumpor. Allt är nu fixat för en hyfsat liten peng. Väska och sjal har jag sedan tidigare. Och med tidigare menas några år, inte två dagar. Jag ska dessutom på en 40+20-årsfest om tre veckor. Då kan jag ha samma utstyrsel än en gång. Katching! Win-Win! Säger jag myndigt för att rättfärdiga att jag köpt en helt ny outfit. Struttade förnöjd hemåt och visade maken som ärligt utbrister: - vilken liten klänning! - men du måste se den på flämtade jag och våndades om en trettiofemma (min ålder snart) verkligen kan ha en sån därade modern liten bakelseklänning. Skickade ett lurigt sms till min vän the modelejon (A) där jag faktiskt vitljög att jag funderade.. på att köpa den. Varför jag vitljög vet jag inte, med tanke på att hon sagt ärligt oavsett om den är i min garderob eller i Moments. Hon skrattade och sa att jag visst kan ha en sådan uppenbarelse på mig. Men att jag skulle ha höga skor. Javisst. Såklart. Hemmamamma i höga klackar i tolv timmar, lägg till några glas vin, ett gäng drinkar och ni har en katastrof? Alternativt en hemmamamma med stay-ups som trasats sönder till leggings redan klockan åtta och högaklackaskor under bordet. Vi får se.

På kvällen for jag vidare till min favoritfrisör Frida som numera klipper på Hårstudio 16 i Limhamn. Här åkte allt håret av. Det är liksom en kort lång frisyr. Eller en lång kort frisyr? Välj själv. Jag ville likna Katie Holmes. Vem vill inte det. Jag blev nöjd med klippningen. Frida har en förmåga att klippa mitt hår tjockare. Och det är inte alls dåligt. Hon ordnade dessutom min j"%#(¤"?^* - amningslugg så att de små fjunen smälter in i övriga frisyren. Som om det är meningen att det ska vara små kortare hår under min annars långa lugg. Imorse när jag vaknade såg jag helt hysterisk ut i håret och blev allvarligt talat lite orolig för hur hon klippt mig. Men efter lite vatten, föning, plattning, spray och lite tålamod (dotter runt låret) blev det riktigt bra. Tycker jag.

Jag längtar verkligen till bröllopet. Att få se min vackra vän gifta sig med sin fina man. De passar verkligen ihop. De är lika på något sätt. Han verkar vara som hon. Glad, sprallig och snäll. Jag längtar till att få dansa med min man, att få bara vara med honom en hel kväll och ha roligt. Utan barn. Att han dessutom ska ha svart kostym med svart väst och vinröd slips gör inte saken värre. Jag förstår inte vad det är med bilden av honom i svart kostym. Jag blir alldeles vild. Vem vet. Vi kanske bränner resten av skatteåterbäringen på en taxi till Malmö. För att få sova själva. Menar jag. Det är det eller en ny spis. Jag vet ju vilket som hade gjort mig mest lycklig. Fuck that stove!!!

Vardagsmat!

2009-06-15T11:14:00.000+02:00

Livet är en fest. Håll med om det folk och fän! Solen skiner och ungen sover. I alla fall en halvtimme till. Min prioritering är tokig. Att blogga borde komma långt ner på to-do-listan men jag fångar dagen, carpe diem, gör vad som faller mig in. Hemmamamman. Borde duscha. Borde äta. Borde. Borde. Tråkigt ord. Livet borde levas med meningar som börjar med: Jag tror minsann jag.. och ett leende. Anmälde precis vårt intresse för ett hus. Till en riktig mäklare på en riktig visning. Tjugotalshus. Förvånad? Renoverat ljust och fint i vår smak. Med grönt gräs. Badkar. Två stycken. Fyra sovrum. Nytt kök. Håkanstorp heter området. Vi vet ingenting om det området, men har väl en förhoppning och känsla att det är bra att bo där. Nästa onsdag har vi en annan visning på ett hus på Videdal. Tjugotalshus. Jag känner mig taggad. Sådär jag-måste-köpa-flyttlådor-taggad medan min logiska sunda make är mer vi-kikar-för-att-reka-lite. Försökte ordna oss ett lånelöfte på vår banks hemsida men det gick inge bra. Massor att fylla i på kort tid och dåligt fungerande tjänst. Miss kundservice (jag) var inte sen att klaga. Rubrik Synpunkter - klick. Knapp, knapp, knapp - dålig tjänst, borde vara så här, mummel, bla bla bla. Arg hemmamamma med få minuter att disponera. Oproffsig arbetare på samma bank svarar med ett mail, ingen beklagan över min åsikt och inget försvar, bara en blankett som jag bett om. Öppnar blanketten, ivrig. Fel blankett. Mailar åter svar, skicka rätt blankett era nötter. (men jag skrev inte nötter, bara i tanken!) Fortfarande inget mailsvar trots att flera vardagar passerat. Jag ger dem några timmar till, sen söker vi löfte hos annan bank. Jag är en sådan kund jag själv inte tycker om på mitt eget jobb. Miss kundservice, den värsta kunden av dem alla. Hemmavan. Vet hur man vill ha det. Vet hur man kan göra. Vet hur man bör göra. Tre miljoner är mycket pengar att låna. Vi får se vad en bank säger. Märk, inte vår bank, utan EN bank.

Bröllop på midsommarafton. Måste fixa The present. Eftersom bridezillan läser bloggen skriver jag inte vad här. Men kan ge en ledtråd. Plysch! Frisören är bokad. nylonstrumpa plus nylonstrumpa om berusad mamma sliter sönder första paret, klänningen hänger framme vacker och cool, barnvakt längtar sedan veckor, där också berusade föräldrar ska sova över. Måste: köpa nagellack, prova skorna ev köpa nya. Oj så jobbigt. Så praktiskt att förlägga sitt bröllop när alla fått skatteåterbäringen. Jag älskar skatteåterbäring. Drillad hemmamamma tänker "spara dagar". När jag träffade maken kunde jag inte spara. Ja pengar. Choklad kan jag fortfarande inte spara. Jag hade IKEA-kort, kreditkort, kredit hos optiker, skuld hos Försäkringskassan pga felaktigt utbetalt bobidrag etc. Jag ville inte flytta ihop med P när jag hade skulder och jisses så fort det gick att bli av med dem när den tanken väl tänkts. Det är lätt att spara när man har ett mål man verkligen vill uppnå. Samma gäller när vi bestämde oss för bröllop. Vi har aldrig varit så ekonomiska som då. Allt för rispåsar och fina servetters skull. När man pratar pengar och bröllop i samma andetag då flyger logiken ut ur fönstret. Hellre trasiga kläder i ett år för rispåsars skull. Nu är jag fortfarande ganska okej på att spara. Inte om man jämför med min make. Han är übergrym på att inte spendera pengar. Jag är imponerad. Och försöker härma. Vi har dock lite olika åsikt om hur viktigt det är med nya skor, nya gardiner eller nya överdrag till kuddarna på soffan. Men jag försöker. Och han brukar ändå gilla kuddarna trots onödighetsfaktorn. På tal om inredning. Tog med dottern igår till Stoff och Stil - världens bästa tygaffär. Malmös bästa alla fall. Jättegullig personal. Här köpte vi brunt tyg och lika stor bit mörkläggningstyg. Jag ska sy håll-dig-ute-solen-gardiner till sovrummet. Förhoppningsvis hjälper det vacker liten att somna om när hon vaknar i helljust sovrum klockan fyra och ställer sig upp i sängen och bubblar glatt: - mammaaaaa! Samma mamma som imiterar en katt så här dags, fräser: - lägg dig ner! Varpå lycklig liten börjar gråta och lägger sig ner. Här ska sys. Inga tårar mer. Jaaavisst. Men man kan ju hoppas?

Bröllopsdagen!

2009-06-13T10:00:00.002+02:00

Så kom den då äntligen. Bröllopsdagen. Den tredje. Vi var som vanligt lyriska och pratade, mindes, tog några steg redan på morgonkvisten längs den därade memorylane. Läderbröllopsdag. - tänk när vi varit gifta i trettiotre år sa jag. - ojdå sa maken. Inget mer. Känns konstigt ibland att tänka så långt fram. Det känns märkligt att vi har en dotter som ska ta studenten, gå på dejt och börja dricka vin. Det känns plötsligt som om framtiden blev längre, större och med mer action. Förut var det mera, jag och P som ska vara gifta i ett hus med gräs, grill och körsbärsträd. Härligt och skrämmande på något sätt.

När maken gått var det mycket som skulle göras, vispas, hackas, förberedas. Det skulle bli trerättersmeny lagad av undertecknad. Jag hade aldrig lagat någon av rätterna förut. Det är roligt men kanske dumt? Jag var stressad. Tog Palmolivetvål i håret i duschen. Det blev oväntat mjukt. Jag tog inte schampoo på kroppen för att kompensera. Hur hårig måste karlar vara för att använda schampoo på kroppen också? Sånt kan jag fundera på ibland. Satte sedan dottern i sin stol med en "mamma". Ja en banan. Den ger mig lugn och ro ett tag. För att hon äter den alltså.

Chokladmousse serverad i vit chokladkopp. Jag skulle alltså tillverka en skål av vit smält choklad som man skulle pensla över ett frysfolie och trä över bottnen av ett glas. Det gick överhuvudtaget inte. Var finns logiken att försöka få choklad att stanna på ett vertikalt glas? Sex försök senare med både irritation och magsmärtor, gav jag upp med ett stort morr. (magsmärtor = åt massor av choklad, kan ju inte kasta. Choklad??) Mamma ringde mitt i allt och kvittrade. - men annars får du ju servera den i vanliga glas. - suck. det är ju just det. Hur kul är det med chokladmousse rätt och slätt. Poängen, pluspoängen låg ju i koppen i vit choklad. Nåväl, det blev i glas tillslut. Och en arg hemmamamma.

Med svettig tinning raskt vidare till nästa moment. Marinera kött. Den kan vi. Soja, olja, vitlök och timjan i en påse och ner med den rosa stora fläskfilékorven. Formen som en korv. Det var inte en korv gjord av.. äsch ni fattar. Hackade två bananschalottenlökar och två röda. Lökar. Hackade svamp. Ja och så höll det på hela dagen med några avbrott för mata, leka, byta bajsblöja. På dottern. Hon skötte sig bra, tömde allt ur lådorna i köket men hellre det så jag fick ro att hacka mina lökar. Röda lökar. Inte MINA egna lökar. På tal om lökar. När jag är utan behå så skrattar dottern och skakar på huvudet åt höger och vänster. Hon vill att jag ska shakea dem. När jag då gör detta skrattar hon så att hon nästan trillar omkull. Det ska hon få höra när hon blir stor. Tur att inte maken skrattar åt dem. De långa små liven.

Fem kom maken så hem med famnen full av blommor. Till mig. Jag slet upp pappret och där inne gömde sig ljuvliga gerbera i rosa, gult och rött. Min favoritblomma. Tack finaste. I en lila långsmal påse hade han en flaska Gula änkan, samma bubbel som vi drack på vår bröllopsdag när vi åkte häst och vagn från kyrka till festlokal. I påsen fanns också en flaska vin, en röd Albali Gran Reserva från 2001. Mitt absoluta favoritvin. Tips! Känns lite spännande att dricka något som är åtta år gammalt. Om det inte är mjölk eller apelsinjos menar jag. På tal om det så ska vi köpa en fin flaska Masi från 2006 och lagra den i 7 år. Vi ska dricka den på vår tionde bröllopsdag. Den kan visst lagras i femton år. Vi ska lagra den i vår vinkällare? (klädkammare)

Middagen serverades efter att maken lagt dottern. Förrätt: gratinerad getost med valnötter och honung på salladsbädd. Varmrätt: Marinerad helstekt fläskfilé i timjantäcke, serverades med rostad hel potatis, stekt svamp, varma cocktailtomater, helstekt rödlök och en whiskysås. Dessert: hmmm. Tråkig chokladmousse med färska hallon och chokladhjärtan komponerade av en surpuppa åtta timmar tidigare. Tre i varje glas. Ett för varje år.

När vi druckit upp champagnen var jag uppenbart helsnurrig i kupan. Och varför heter den gula änkan? Den är ju orange. Trots störig dessert var det en fin kväll, en rolig kväll, en snurrig kväll och en minnesvärd kväll. Jag älskar min man.

Och gula änkan.

Dottern vaknade givetvis klockan ett och höll låda till klockan tre. Då somnade hon vid mitt bröst. Ja jag ammar än! Inte konstigt hon somnade av den mjölken, med gula-änkan-smak.