Egentid. Egen tid. Den är inte egen alls.

Svensk vinter. Det regnar småspik och blåser kraftigt utanför fönstren, emellanåt är jag helt säker på att taket ska lyfta. Maken, den underbara fina maken, har tagit med sig sina två minsta damer och hälsat på sina föräldrar. För att jag ska få egentid. Han ville egentligen inte. Före vi åkte, gjorde han bubbelvatten åt mig och satte i kylen, påminde mig om att äta fisksoppan i kylen. Sån är han. Omtänksam så att man inspireras. Varje dag. Snäll i varje tanke. Jag blir imponerad över denna egenskap. Att vara sådär snäll. Nu har jag egentid. Och tänker hela tiden på min älskade fina och mina två vackra barn. Så hur egen är den egentligen. Utan-er-tid?

Jag började min utan-er-tid med folkmyllret på rean på Jägersro centrum. Bytte en för stor klänning och chockades över att jag fick köpa en S. Som i small. Inte som i stor. Slog till på en ny amningsbh också. Ett statement att jag ska amma ett tag till. Gärna ett år. Att ha samma bh som när jag vägde 22 kilo mer är inte optimalt om jag inte ämnar sätta den utanpå en tjock stickad tröja. Nu fick jag sagt det också. Att jag tappat min graviditetskostym. Jag har aldrig haft kroppskomplex eller åldersnoja. Lucky me. Men idag när jag och min S som i small-klänning klev ut ur provhytten med löjligt dunkel belysning, vred jag hakan i en vinkel och såg då dem. Rynkorna. Under hakan. Små och raka. Fy. De har jag aldrig sett förut. Jaja, nån gång måste man väl få de rackarna även där.

Nu när jag ammar är jag sådär förvirrad att jag dagligen förvånas över saker. Mammor som ammat ler fånigt igenkännande. Imorse blev jag helt paff när vattnet i vattekokaren plötsligt kokte ilsket, jag hade ingen som helst aning om att jag satt på vattnet. Men det hade jag uppenbarligen. När jag shoppat klart idag, hittade jag inte bilen. Så brukar det vara för många har jag förstått, men jag visste verkligen inte alls var den fanns.

Nu har jag landat på soffan och slagit på Tre män och en baby med min ungdomskärlek Mahoney från polisskolan-filmerna. Jag tycker fortfarande att han är ganska söt. "Magnum" har världshistoriens högsta jeansmidja. Arean från skrevet och uppåt tycks vara en m2? Mode är roligt. Och klurigt. Det är ju ofta något fel, när man provar, och nu pratar jag inte om snart-fyra-åringen som kryper omkring och gärna besöker den arga tanten som luktar svett i båset intill, eller bebisen som protesterar i vagnen utanför provhytten. Nä, jag menar storlek, färg, form. Sen är det ju många tankar kring behovet. Ju mer sällan man handlar, ju mer bas måste kläderna ha kan jag tycka. Jag är expert på att köpa tröjor i fina färger. Sen kommer jag hem och har ingenting alls som passar till.

Nu har mjukisbyxrumpan landat på soffan. Fesvärmt fisksoppan inklusive sked i mikron, jajamensan. Det funkade. Nu säger jag hejdå för att attackera coca cola och wienerbröd.