Så längesen jag skrev här. Det har hänt så mycket att jag inte ens vet var jag ska börja. Jag gör det enkelt och börjar där jag är just nu. 13.26 på en brun soffa i Käglinge, i ett blått hus. Med ett plommonträd. En vedhög. Och nåt som börjar likna en gräsmatta. En liten lockig sjuk Natalie intill som knaprar på havreknäcke. Jisses vilket högljutt bröd, helt omöjligt att se en svensk film och äta samtidigt. Om man inte har förmågan att läsa på läppar. En liten fem-månaders Elina som sover i sin overall. I sin säng. Så blir det när man däckar i bilen.
Nu var jag hemmamamma igen.
Inte mammaledig. Vem fan är ledig? Ja från jobbet isåfall.
Alla har ju varnat och skrockat om det här att få tvåan. Jag har lett lite nervöst och tänkt att de säkert överdriver. Det gjorde de inte. De underdrev. Är det ens ett ord? Borde vara.
Vissa dagar är helt underbart ljuvliga, allting klaffar och man är utvilad och glad. Sen är det de där andra dagarna. De som tycks vara fler än de där ljuvliga. Då rumlar vi omkring i pyamas till lunchtid, borstar tänderna på eftermiddagen och hinner inte med något alls, mer än att springa mellan de två fina flickorna livet gett oss. Vissa dagar pysslar jag med barnen hela dagarna, men hinner ändå inte umgås med någon av dem. Märkligt. Och lite trist. Älskade Natalie är hemma varannan dag. Varannan dag är hon sex timmar på förskolan. Allt mer förstår jag de galna hemmamammorna på Supernanny som har sex-sju barn hemma på heltid och behöver hjälp. Lika mycket som jag älskar de där bra dagarna, lika mycket ogillar jag känslan av de sämre dagarna. Då är det inte kvalitet för någon. Inatt exempelvis har jag sovit mellan halvtolv och halvtvå. Sen mellan fyra och tjugo i sex. Då blir man varken sprudlande eller nån värst bra mamma. Och den insikten är ju inge rolig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar