Jag tycker att flator och bögar ska få skaffa barn.

Orden har stockat sig i fingertopparna och vill ut på pränt. De propsar och tränger sig på. Stör mig och förvirrar mig. Egentligen, innerst inne, vill jag skriva ytterligare en jag-har-inte-sovit-inatt-heller-blogg, men skiter i det idag! Än så länge är jag mammaledig och kan vara vaken varje timme hela natten. Den förste februari ska jag infinna mig pigg och vaken på arbetsplatsen och hantera fakturor för hiskeliga belopp. Huvudet på skaft och hjärnan fulladdad. Lycka till hånskrattar jag och kliar mig i huvudet. Det är bara att gilla läget.




Jag tycker att flator och bögar ska få skaffa barn.
Många barn!
Utan att blinka.
Det handlar i grund och botten om barnens bästa. Det handlar om hur man är som förälder, hur mycket kärlek man ger och på vilket sätt. Att få barnen att känna sig respekterade, trygga och lyckliga. Kön har inte med det att göra. Det finns så många olika familjekonstallationer i dagens samhälle, på gott och på ont, att jag inte tycker att vi ska peka med stora handen vilka som får och inte får bli föräldrar, bara för att vi kan. Tänk på alla de föräldrar som missköter sig i alla år och uppfostrar sina små skyddslingar med hårda slag, vodkafrukostar och missbruksproblem i alla tänkbara former?

Visst är det säkert "bäst" att ha en moders- och en fadersgestalt, men samtidigt får man se verkligheten för vad den är, annorlunda. Livet är inte en dans på rosor och vi måste anpassa oss på bästa sätt, för barnens skull. Jag kan inte se några som helst hinder för att man har pappa och pappa eller mamma och mamma. Det finns lika många barn som saknar en manlig förebild som inte har homosexuella föräldrar. Det är knappast något som enbart händer i samkönade familjer, men det är däremot enda gången man hänger upp sig på det och pratar om det. Då är det plötsligt inte känsligt längre utan allting kan man prata om, allting kan man fråga. Aldrig att ensamstående Helga med tre barn skulle få frågan om barnen har en tillgänglig manlig förebild nu när pappan a. lämnat landet b. skiter i barnen eller c. gått bort.

Vad är det folk hänger upp sig på egentligen? Det kan knappast vara sängkammargöromålen för det har knappast något med barnuppfostran att göra. Även här upphör det där ofina och pinsamma, det är helt okej att hänga upp sig på vad Lars och Karl gör i sänghalmen och sätta det i samband med deras kompentens som föräldrar. Aldrig att man skulle ifrågasätta Erik och Lotta, trots att de hänger på swingersklubbar och har SM-atteraljer i garderoben. Det är okej, för de är inte gay. -De kommer att bli retade i skolan, säger somliga. Jag tror att vår generation, sjuttiotalisterna, har bredare vidvinkel och större plats i hjärta och tanke för homosexuella föräldrar och jag hoppas och tror att våra barn i sin tur kommer att bli än mer vidvinkelseende och än mer öppenhjärtliga. Skulle man göra adoption lagligt och tillåtet skulle attityden ändras snabbare. Inte för den sakens skull snabbt. Det finns alltid inskränka människor som är rädda för det ovanliga, som man inte känner till, där oviljan att lära sig nytt och lära känna nya människor från olika grupper är stor och stark.

Jag känner många fantastiska människor som är gay.
De skulle bli underbara föräldrar.
Bättre föräldrar än många andra.
Utan att blinka.